Dröm dikt myt. Stina Hammar

Elsa Beskow gav ut den första boken om Tant Grön, Tant Brun och tant Gredelin år1918. Hon var då 45 år och hade sex söner mellan 4 år och 18. Barnen hade varit hennes inspiration och hennes modeller under de aderton år hon hade varit mor. Men hon hade nära kontakt med många andra barn på barnkolonier, daghem och förskolor (”barnträdgårdar” hette det då) i Birkagårdens regi. Här har jag glädjen att visa ett historiskt foto av Elsa Beskow tillsammans med den första barnträdgårdslärarinnan vid avgiftsfri barnträdgård i Sverige, Disa Beijer, känd under första hälften av 1900-talet i hela Birkastan som Moster Disa.

Elsa Beskow visste att hon hade en så fin skatt att ge barnen. Sömniga och besvikna barn skulle bli pigga och nyfikna barn. Vi kan se redan i Putte i blåbärsskogen (1901) hur medveten hon är om att sagan gör skillnad. När Putte först kom in i skogen sjönk han ned på en stubbe utan att ha funnit några bär. Hans ögon hade alldeles försvunnit av missmod. Men på sista sidan sitter han åter på stubben, nu med klara ögon, glad och stolt över korgarna med bär som han själv plockat. Han ser blåbärspojkar och lingonflickor skymta i riset. Nu är hela skogen full av lek och hjälpsamhet.

Och så fortsätter hon länge med vartannat år en bok, vartannat år en pojke. Den sista sonen föddes 1914, första världskrigets år. Samma år kom Blomsterfesten i täppan med den vemodiga Fru Kastanjeblom som ser sina bepansrade söner rida ut i strid, utan att hon kan hindra dem. ”I vita systrars skara” tycks allt så rent och ljust. Ändå upplevde Tove Jansson som liten flicka åskväder och hot kring den bilden. Först när hon återsåg den som vuxen såg hon till sin förvåning att där inte var något oväder att se.

Men 1918 innan första världskriget ännu var slut började konstnärinnan alltså något nytt. Det blev sammanlagt fem bilderböcker i tantserien. Den sista, Petters och Lottas jul kom 1947. Elsa Beskow var då 74 år. Vad hade hon velat berätta med de fem tantböckerna under sina trettio mogna år? Jag tror att hon nu ville visa de vuxna en väg till fantasi och samspel, bort från auktoritetstro och gamla patriarkala roller. För den grundläggande demokratiska utopin kunde hon ständigt finna nya bilder och former.

Farbror Blå har ett hus mitt emot tanternas. Han kan alltså ha uppsikt över vad som händer hos dem, och från hans hus sträcker en stadig lykta ut sin järnarm (läs ”hjärnarm”! Se fotot ovan med liknande lykta!). Vi kan se den åter i missförståndens bok, Tant Bruns födelsedag, (1925) när Farbror Blå hoppas fånga Lasse-Maja som han tror har stulit tant Bruns kläder. Här sprakar lyktan av energi, innan tant Grön snavar på den tråd farbror Blå spänt ut för Lasse-Maja. En tredje gång ser vi farbror Blås lykta urladdat tom i Farbror Blås nya båt, när de vuxna befarar att barnen drunknat. Boken kom ut 1942. Då är vi mitt i andra världskriget.

Tant Gredelin är den enda av tanterna som inte beundrar Farbror Blå. Hon är konstnärinnan i det innersta rummet i tanternas hus, det som ligger innanför köket, där tant Bruns moderliga pepparkakor brer ut sig. Tant Gredelin är själva hjärtat i tantkroppen, och det är också hon som tilldelas hjärtats pepparkaka i första boken, när det gäller att söka efter den försvunna lilla Prick.  Den centrala punkten i Tant Gredelins rum är en vacker spegel, försedd med ljushållare i guldramen. Den förekommer bara en gång i den första boken och en gång i den sista.

Farbror Blås lykta är utåtriktad, men tant Gredelins spegel, där du kan tända ett levande ljus, visar bilden av dig själv, så som all konst är avsedd att upplysa om hon-som-är-du-som-är-jag-som-är-vemsomhelst, (Lars Ahlins formel). Du behöver ljus i båda riktningarna.

Tant Gredelin utvecklas från korsstygnsbroderierna i den första boken till språkbilderna i den sista. Hennes improviserade kvällssaga om julbocken som är en spelande prins som bor i skogen, där linneorna växer som tätast, ger oanade resultat under hela det kommande året. Barnen väntar bara på tillfället att få leta rätt på prinsen - julbocken. När de hämtar mjölk åt tant Brun möter de en kolare som sjunger till luta, och han går in i barnens fantasier om ”julbocken”. Sedan visar det sig att torparhustrun de skall hämta mjölken hos har brutit benet, och doktorn som kommer tycker att barnen och tanterna kan ta hand om hennes krypande tvillingar, medan hon kryar på sig. Tvillingmotivet är centralt i boken. Farbror Blå häpnar när han nästa julafton hos tanterna möter en julbock som inte är han själv. Alla demaskerar sig, och den nya prinsen-julbocken visar sig vara tvillingarnas pappa, och han har skidor med sig åt de duktiga barnen.

Tanterna parkeras högst upp i skidbacken som åskådare. Alla de andra står på sina två ben i skidbacken. För att förstå betydelsen av ”skidparet” måste man veta att i Tant Bruns födelsedag blev barnen så trötta, för att farbror Blå ville att de skulle vara änglar och stå på ett ben med vingar knutna på ryggen. Här är de vanliga barn som balanserar fint på två ben. De har fart och glädje. Farbror Blå åker också skidor i en blå rock med stor krage som vill lyfta sig som en vinge i vinden. Men lilla Prick hoppar upp på Lotta, så hon faller på rygg med lilla Pricks tunga slickande i ansiktet som den målarpensel som skapat henne.