Februari med Lyra Ekström Lindbäck
Vintergäcken kryper försiktigt men segervisst fram i rabatten vid höghushörnet, tar skydd i sina egna blad. Snödropparna står där redan. Från de böjda höghusen som barnen kallar för ”ostbågarna” vandrar vi på töiga sandvägar utmed branta berg ned till Årstaviken. Rullatorn glider lätt. Tänk att få bo så här vackert och roligt och hälsa våren än en gång! Vi gläder oss åt att valven i Årstabron nu står rengjorda. Plastskynkena är borta och utsikten fri mot nyare bebyggelse längre bort utmed vikens stränder. Jag tänker på att de romerska brovalvens långa rad inspirerade Sven Erixon X-et till hans vackra målning Liv, död, liv i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården -- en skiss deponerades länge på Birkagårdens folkhögskola i ABF-huset, där jag såg den varje dag på 60-talet. ”Tidevalv komma, tidevalv försvinna” är en ”felhöring” jag har från Stellan i Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne. Tänk, hur den ena konstnären ekar i den andra! Det är det som är kulturarv, att det ekot finns i vårt nervsystem.
Jag kommer hem och slår upp tidningen. På första sidan i SvD finns en stor bild av meteorregnet över Ural bredvid en liten notis om ”psykisk ohälsa” här hemma: fyra av tio sjukskrivna lider av psykiska besvär, särskilt kvinnor. Jag tänker: ”Ja, vi är rymdvarelser med valv inom oss men anpassas att tro att vi bor i en platt, överskådlig värld!” Sedan läser jag en artikel i Kulturbilagan där Lyra Ekström Lindbäck mellan stora, dimmiga bilder ger ansikte åt det trångmål hon ser för sin generation: ”Du som inte känner igen den här beskrivningen bor antagligen i en segregerad förort”, förmodar hon. ”För så här är Sverige i dag.” Vi får se hur det går för mig här vid Årstabron!
Ekström Lindbäck har läst Karin Boyes 30-talsroman För lite, där hon känner igen sig. Den handlar om en författare som anpassat sig till att skriva för brödfödan. Han har gett upp sina drömmar. ”Vår egen samtid gnyr mellan raderna”, säger Lyra Ekström Lindbäck. Det finns ett förakt för konst, menar hon och påminner om uttryck som ”arbetslinjen” och ”verklighetens folk”. Hon och hennes generationskamrater talar sinsemellan i en bitter ton, eftersom det gör för ont att erkänna sin maktlöshet. ”Samhällets grundläggande folkbildning har börjat brista”, skriver hon, och jag tänker nostalgiskt på att den klassiska folkhögskolan, som hade till uppgift att värna kulturarvet, så gott som försvunnit och ersatts med målinriktade korta kurser. Och så datorvärlden förstås med alla dess möjligheter. Motsvaras den hatiska tonen på Facebook av den bittra samtalston Lyra Ekström Lindbäck talar om?
Jag får något av samma känsla inför den här artikeln som när Ann Heberlein bad till Gud i DN på 13-dan – framtiden är ett spädbarn som gråter och gnyr inlindat i tidningstexter. Något annat än bokstäver finns inte att klä det i. I artikeln förekommer ofta ordet ”dröm”, men aldrig i betydelsen nattdröm. Det är det som är ”för lite”. Bara hälften av vårt tänkande är inte nog för det eko som kulturarvet lever i.
Karin Boyes roman blir en strålande stjärna som förbinder mig med min egen ungdom. Lyra Ekström Lindbäck är 22 år. 1945 var jag själv 22 år, och den författare som betydde mest för mig då var Karin Boye. När hon var 24 år gav hon ut sin andra diktsamling, Gömda land , (1924) och i den läste jag på stadsbiblioteket när jag var 14 år:
Ack, låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott!
Dikten heter Önskan, och precis så var det ju. Verklighet var det man ville ha. Karin Boye förklarade:
Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.
I romanen För lite tolv år senare har författaren höjt anspråken. Ekström Lindbäck citerar: ”Faktiskt är det ju inte alls varken en ordnad tillvaro eller ens lycka man vill ha, utan vad man vill ha är liv. Och vad är liv annat än förmåga att ge sig hän?”
Jo, liv är redlighet också, svarar jag nu i 90-årsåldern. Annat är också ”för lite”. Redlighet uppstår när man använder båda tankekällorna, både konstens, drömmens, lekens, sagans källsprång och den bokstavliga som ger oss alla kläder och mat och poliovaccin när det behövs. Med mindre skall vi aldrig låta oss hänföras. Vi behöver dubbelheten för att undgå fascismen i alla dess former. Karin Boye visste det och diskuterade det lidelsefullt. Två omänskliga diktaturer stod i begrepp att krossa all kultiverad mänsklighet som byggts upp i Europa. Inte minst dog den ”nya dag” och den ”vår” Karin Boye entusiastiskt hade hoppats på i sin ungdom.
Året före romanen För lite kom diktsamlingen För trädets skull. ”Trädet-i-människan” är det kulturen skall värna. ”Vi byggs inifrån som träd …” skriver Karin Boye i romanen Kallocain. (1940) Trädet var nu hotat. Karin Boye fruktade den insiktslösa världen, den som bara använde det rationella perspektivet och intet hade till övers för det osynliga, organiska i människan:
För trädets skull förbarma er!
För trädets skull förbarma er!
För trädets skull kallar jag er ur de fyra väderstrecken!
Eller måste vi vänta en gud – och vilken?
Det är de sinnliga bilderna i nattens drömmar som speglar och utvecklar medkänslans träd på ett organiskt sätt. När vi använder bara hälften av våra instrument gråter framtidens barn över det som är ”för lite”, och vi kan inte trösta det med bara bokstäver.
