Torgny Lindgrens djupare sanning
I romanen Pölsan förklarar notisskrivaren Manfred Marklunds hustru Eva: ”Sanningen är så ohyggligt bestämd, det är farligt att bli slav under sanningen, sanningen är som tuberklerna”. Hon har just skrivit ett vykort till sin make som vistas en längre tid på Hällnäs sanatorium. Hon har inte berättat att hennes egen skräck att bli smittad har fört henne i armarna på skollärare Lars Högström, som bor i hennes hus. Han har varit sjuk, tillfrisknat och förklarats ”immun” av läkaren. Hon är inte förälskad i honom, men hon hoppas att hans sädesvätska skall överföra hans motståndskraft till henne. Inte kan den sjuke Manfred orka sätta sig in i detta? ”Sanningen” skulle vara lika farlig för honom som ”tuberklerna”, den svåra, smittosamma sjukdom som skilt dem åt.
I Kaj Schuelers samtalsbok Torgny om Lindgren bedyrar diktaren själv: ”Jag vill aldrig bli misstänkt för att skriva sanningen”. Hur skall vi förstå det här? Många författare söker finna sanningen åtminstone om sig själva genom att dokumentera vad de minns från sin barndom.
I sina motvilligt skrivna Minnen berättar Torgny Lindgren om sin moster Hildur som erbjöd honom att använda hennes liv till en bok. ”Tack, sade jag. Det är frikostigt och storsint av dig. Men den sortens böcker kallas dokumentärromaner. Dem skriver jag inte. – Det måste vara mödosamt att göra hela böcker så att säga ur tomma intet, sade hon.”
Notisskrivaren Manfred Marklunds uppgift är att befolka det ödsliga landskapet – vårt ödsliga inre liv. För detta ändamål är den sanning som redan finns alldeles för ytlig. Marklund skapar sin text ur en ”djupare uppmärksamhet”, där motsatserna möts. Torgny Lindgren förklarar i samtalsboken att det svåraste är att ”i varje ord och varje skiljetecken vara fullkomligt sann och oinskränkt lögnaktig”. Vad menar han då med begreppen?
Han säger också: ”Sanningsbegreppet innebär att vara sann i att uttrycka sin uppfattning om det mänskliga livet. Jag har aldrig ljugit i det jag skrivit. Jag ser verkligen människolivet som det ter sig i mina böcker”.
Ett budskap jag finner i Torgny Lindgrens romaner är att vi tänker för dualistiskt, delar upp i ont och gott. Vi måste lära oss leva med helheten och använda också våra skuggsidor till förståelse av oss själva i stället för att projicera dem på andra. Torgny Lindgren formulerar problemet i samtalsboken:
”Alla de där orden, bedragare, svindlare, skojare, har negativa konnotationer. Där skulle behövas ett positivt ord. Mytskapande kan möjligen vara ett sådant ord. Litteratur som fungerar måste i någon mening vara mytskapande eller i varje fall förmedla myter. Då finner man grundmönstren, urberättelserna… En litteratur som helt fjärmar sig från myternas värld, den blir steril och verkar inte på oss.”
Torgny Lindgren har läst mycket filosofi och teologi, men psykologin lämnade han redan när han läst Janovs bok om primalskriket. Jag vill ändå peka på den engelske barnpsykiatern D. W. Winnicott som i Lek och verklighet (1971) lärde oss att vi har ett ”tredje verklighetsområde”, en ”transitional area” mellan den yttre verkligheten och den inre. Där växer såväl barnets lek som den vuxnes drömmar, konst och dikt. Det här finns i Pölsan, där Marklund talar om en ”djupare uppmärksamhet” som erbjuder att i skapande lek undersöka sammanhangen i tillvarons paradoxer. En författare som Göran Tunström menade att det var i det området han skrev sina romaner (alltid enligt mytiska mönster). Detta är också den djupa uppmärksamhet som är grunden för personlig religiös tro. Den är samtidigt ett värn mot den religiösa fanatism som trots all upplysning och alla tekniska framsteg plågar världen i dag.
En myternas grundregel är att arbeta med personifikationer. Så arbetar också Torgny Lindgren. Vi ser i Pölsan hur sanningen och lögnen tar mänsklig gestalt och sjunger tillsammans, så som den ”immune” skolläraren Lars Högström entusiastiskt sjunger duetter tillsammans med handlaren i fusktextilier Robert Maser, som till och med låtsas vara någon annan än han är: den tyske krigsförbrytaren Martin Bormann, alltså en riktig ”Judas”.
En annan grundregel är att myterna arbetar med metaforer. I samtalsboken beskriver Torgny Lindgren hur han själv tolkar sitt författarskap:
”Händelser och intrig är bara ett utanverk, verktyg som man använder för att förmedla sina föreställningar om tillvaron. Ungefär så. Texten uttrycker någonting i vår tillvaro -- när jag grunnat grundligt på problem har det kommit en bild för mig, någon sorts metafor. Men vad jag då skriver är helt fritt från metaforer. Texten i sig är en metafor. Gör det lustfyllt.” (min kurs.)
I Pölsan finns en episod som skulle kunna vara dokumentärt självbiografisk, men som i själva verket beskriver just den sanningslögn Torgny Lindgren eftersträvar. Det är när skolläraren Lars Högström och textilvaruhandlaren Robert Maser i sin jakt på den bästa pölsan kommer till Andreas Lindgrens gård i Raggsjö. Där är endast en pojke hemma. Han heter Torgny.
Han har en vit kartongbit och en stump svartkrita i handen. ”Jag försöker rita av Gösta Berling, sade han utan att se upp. Jag läser i Gösta Berlings saga om kvällarna, jag vill veta hur han egentligen såg ut.”
Han är djupt koncentrerad och litar på att handen som ritar vet det som inte sägs i texten. Det är ett konstnärligt tänkesätt att handen med kritan medvetandegör alla skiftningar i människans ansikte. Vi innehåller alla möjligheter. Hur ser ”Gösta Berling -i-Torgny” ut? Skolläraren påpekar förstås att Gösta Berling bara är uppdiktad. ”Det gör ingen skillnad” säger barnet Torgny som ännu inte gått tillräckligt länge i ABC-skolan.
Föräldrarna är på kyrkogården och ser till familjens många gravar. Lungsoten och kräftan och hjärtfelen har skördat så ovanligt många i Torgnys släkt. Han har själv lungsot och väntar sig inte att bli vuxen. Han kan se både fördelar och nackdelar med det. ”Dessutom kände han ibland en sådan vildsint och galen glädje för att inte säga salighet över att finnas till, att det säkert var klokast att han aldrig fick bli vuxen, ingen kunde förutse eller räkna ut vad en människa med en sådan sinnesförfattning vore i stånd att ställa till med.”
De två vuxna besökarna försöker trösta den sjuke pojken med att nämna Gud och Jesus som ger ”outsinlig nåd och tröst”. Torgny säger att hans familj dock inte har kommit till ”något särskilt vetande om Gud och Jesus”. ”Ibland är mina föräldrar troende, ibland inte.” Gud och Jesus räknas ju inte till diktens domäner, men barnet Torgny slår en bro mellan verkligheterna som skolläraren inte kan motstå: ”Men Gösta Berling, han var präst och troende?” ”Ja, sa Lars Högström. Ja, det var han.”
Där möttes de i Winnicotts ”transitional area”!
