Vad Torgny Lindgrens mamma såg
Jag har nu läst Torgny Lindgrens senaste roman Klingsor minst fyra gånger, och den är en doftande pölsa, som inte kan förvaras länge i de utrymmen jag har för Lindgrens långkok på min hjärnspis. I Kaj Schuelers samtalsbok Torgny om Lindgren beskriver författaren den betydelsefulla maträtten så: ”Till ytan är den lös och uppblandad men i djupet har den en påtaglig substans”. Precis så är det med Torgny Lindgrens prosa. Därför bör man läsa romanerna minst fyra gånger.
Jag har sagt mig själv att jag inte alls borde ha gett mig in på det här. Jag är som ett barn i förhållande till ironi -- jag förstår inte. Och alla vet att Torgny Lindgren är en stor ironiker som skriver skrönor. Jag går naivt in i hans berättelser, som vore de mina egna drömmar, och med papper och penna letar jag efter tankekällornas gåvor. Finns de verkligen inte? Hur utnyttjar författaren då sin sinnliga begåvning? Det doftar som sagt, och det smakar och det hörs musik och det hostas och man sticker sig och river sig och hugger sig men man smeks ganska sällan.
Men det där handlar ju bara om sinnenas yttre tjänstgöring? Den sinnliga tankekällan är något annat. Hur är det med den? Rider författaren möjligen på ”hästen Konstruktissa” som Birger Sjöberg varnade för?
Rullas kan hon nog med tåt och trissa
intet språng den döde springarn tar.
…………..
Sjunga är på frälsningskärra skaka
ner till djup, där varje ljus är släckt.
När – halleluja – du far tillbaka,
döda lyktor har du återväckt.
Birger Sjöberg har alltid betydelse för hur jag läser. Han öppnade mina ögon för dikten som ett ”drömfyllt rum”. Man trodde att han var idylliker och humorist. Men han var både arg, förtvivlad och ironisk: ”Skrattprins, de skola dig prisa!”
Nej, här är det ingen risk. I flera böcker har Torgny Lindgren berättat om den skapande processen. Det auditiva minnet spelar störst roll för honom: ” Jag hör mycket mer än jag ser. --- När jag skriver är det något jag hör inom mig innan jag skriver ner det, och jag avstår från att skriva om det inte låter som det ska.”
I Minnen berättar Torgny Lindgrenutan minsta ironi hur nära han har till den sinnliga tankekällan: ”Hallucinationer är omistliga upplevelser…” ”Var gränserna ska dras mellan det abstrakta tänkandet, de skapande föreställningarna, nattens vilda drömmar, mystikernas syner, de osynliga orkestrarnas musik och hallucinationerna – därom finns ingen övergripande och trovärdig teori”.
”Det abstrakta tänkandet”, säger alltså Torgny Lindgren om vårt vanliga, accepterade sätt att tänka. Själv beslöt jag för fyrtio år sen att kalla det skapande fältet för olika funktioner av den sinnliga tankekällan. Jag behandlade såväl hallucinationer som musiken i örat som drömmar och utgick från att de ville mig väl också då de var absurda. Den amerikanske psykologen Montage Ullmans enkla metod visade sig vara alldeles utmärkt också då det gällde konstupplevelser. Gör alltid text och bild till din egen dröm! Öva dig!
Torgny Lindgrens sinnliga symboltänkande är generöst och tycks vara ett arv från hans mor.
En gång i hans barndom när han satt och tittade ut genom ett fönster, kom hon fram till honom:
”Om man ser länge på ingenting, sade hon, då visar sig till sist det som inte finns.” (M33) ”i första hand de ofödda och de döda, sade hon”. Hon hade sett otaliga människor uppe på åsen, de hade sprungit och gått och krälat, i händerna hade de haft koppar och skopor och glas och bägare och skedar. Hjälplösa och förtorkade. De grävde ner sig och försvann. ”Och allt det såg du? sade jag. -Ja, sade hon. Det såg jag. - Frågade du någon, sade jag. Om det som du sett? - Jag sade det till morfar, sade hon. Men han var så barnslig att han trodde på verkligheten.”
Var det här Torgny Lindgren blev författare? Han påstår i alla fall att han lovade sin mor att han skulle sträva med att lära sig alfabetet, så att han skulle kunna skriva ned berättelsen om människorna som letade efter vattnet. Men hans mor rättade honom:
”Det är ingen berättelse, sade hon. Det är bara en syn som jag såg.”
”Bara en syn”. ”Bara”. Hör vilken klok mamma han hade! Hon visste hur det var att se det andra inte såg, och aldrig skulle hennes son behöva tycka att det var konstigt att ha det så. Det kunde man leva med!
Den sinnliga tankekällan är tyvärr ingenting vi får lära oss hantera. Den är ständigt förtalad. Torgny Lindgren vet hur man pratar om den: ”våra sinnen blir vilseförda, förförda, vi förnimmer tveklöst och fysiskt påtagligt ett eller annat som inte alls föreligger i verkligheten, vi hör eller ser eller känner det ickevarande och oskapade, sinnena uppfinner på egen hand sina retningar”. Ja, som Birger Sjöberg uttrycker det: ”Bjällror på narren de knyta…”
I mina egna drömmar lärde jag känna det abstraherande tänkesättets torka. I roman efter roman har Torgny Lindgren berättat om ödemarken och torkan och hur svårt det är att finna vatten – det som var hans mors syn. För den bibelsprängda familjen Lindgren låg Bibelns berättelser om ökenvandring inte långt borta. Men hans mor har svårt att skilja på tankekällorna, när pojken ansätter henne och vill veta mer. Hon svarar först sakligt: ”Där du ser en hinkflöjel resa sig mot himlen, där har folket funnit vattnet”. Som om det var vanligt vatten människorna sökte. Strax därpå säger hon mer mytiskt-poetiskt: ”De fann inte vattnet. Det sprang fram”.
Romanen Klingsor som jag är på väg till att skriva om handlar i min läsning om konstnärens önskan att finna själva källan men i stället sänker sitt verk i en torr brunn.
