Barndomsminne och barndomsdröm
Vad kan man minnas och vad kan man lyckas glömma? Det är frågor som är aktuella i Dan Josefssons journalistiska utredning om ThomasQuick-Sture Bergwall, Mannen som slutade ljuga. Eftersom Quick i åtta år fabricerar ”minnen” för att lura till sig trygghet och knark, så framställs de som tror på honom som förledda dumbommar. Dubbelt förledda blir de ju genom att Dan Josefsson själv ljuger om sitt ärende, när han ber om en intervju, eftersom han tror att han annars inte skulle få veta ”sanningen”. De inblandade skulle inte vilja medverka. Detta tror han att vi skall acceptera som en naturlig sak. Men i hans framställning blir det liksom urdumt att tro på djupet i människan, det jättestora arkiv av erfarenhet som vi inte dagligen bläddrar igenom. Och den misstron gör att jag känner mig smutsig flera dagar efter läsningen. Den sinnliga tankekällan vill inte bli så missaktad, det känner jag i kroppen.
Jag mobiliserar andra texter som kan hjälpa mig förklara. I skolan har många människor läst Marcel Prousts klassiska text om madeleinekakan ur ”A la recherche du temps perdu” (”På jakt efter den tid som flytt” 1913). I diktarens strävan att minnas det förflutna var hans tankemödor alldeles förgäves. Den bokstavliga tankekällan hade intet att ge. Men vid smaken av en kaka som doppats i te öppnades oförmodat förlåten. Ur doftminnet och smaken reste sig helheten, ”minnets oerhörda byggnad”.
Det är den sinnliga tankekällan som träder i kraft på det viset. Den följer sina egna logiska lagar, som behöver undersökas, så att de inte förväxlas med den bokstavliga tankekällans system. Det är med den sinnliga tankekällan vi skapar våra drömmar, våra myter, våra dikter och konstverk. Det är den vi berikar för kommande år, när vi läser sagor för de små barnen och visar dem bilder.
Jag har själv den stora turen att minnas mitt livs första konstupplevelse, som förunderligt nog var en bild av Elsa Beskow. Jag var tre år och hade följt med min tio år äldre storasyster Karin till barnavdelningen på stadsbiblioteket i Göteborg, där vi bodde ett år. Karin hade väl fått i uppdrag att vakta mig och passade på att förena plikten med något hon själv hade stor lust till. Men jag tyckte miljön var konstig. Hela rummet var fyllt med bokhyllor, och plötsligt såg jag inte min syster. Hon var totalt försvunnen! Hade hon råkat gå ifrån mig? Jag drabbades av totalförlust och skrek skräckslagen rakt ut. En bibliotekarie skyndade till. ”Din syster är ju bara bakom hyllan!”, upplyste hon lugnande. När hon förstod att jag tänkte fortsätta mitt oväsen tills jag fick min syster att gå hem med mig, räddade hon Karin. ”Här ska du få se något roligt!” sa hon snabbt till mig. Hon tog fram en bilderbok, och gav sig tid att viskande läsa för mig. Jag minns inte hennes röst, och jag förstummades själv av upplevelsen. Att det kunde finnas något så vackert att se på i sagoböcker!
Många år efteråt insåg jag att den bok hon visade mig var Putte i blåbärsskogen, Men det var inte Putte som var min skönhetsupplevelse. Nej, det var bilden av lingonmor och alla hennes flickor på rad utanför den lilla hyddan av lingonris. Luftiga, vita kjolar och röda västar och röda hättor − vackrare uniformer hade frälsisbarnet som var jag aldrig någonsin sett.
Den okända bibliotekarien gav mig alltså en stor gåva. Färg och form, liv och fantasi träffade för första gången mitt medvetande djupt under ytan. Blåbärsskogen gick till och med rakt in i nattens drömmar en gång när det jag upplevde var skrämmande och svårt.
Vi var fortfarande kvar i Göteborg. Jag hade skurit mig på pappas rakblad som han slarvigt låtit ligga framme på sitt låga nattygsbord. De blänkte så lockande. Jag minns min överraskning, när mina händer blev röda av blod. Jag minns inte någon smärta, men naturligtvis blev de vuxna mycket upprörda, när de såg vad jag gjort.
Påminde blodet mig om lingonsaft? Jag drömde i alla fall efteråt att blåbärsskogen hade frusit omkring mig och att jag hade dött av ett sår i fingret. Men det var inte så farligt som jag först trodde, för pappa kom och satte sig på huk bredvid mig och tröstade mig, ja, så som blåbärsfar tröstade Putte, när han satt vilsen på stubben, tänker jag nu: ”Till tårarna var det ej långt igen, då rörde det sakta vid Puttes ben, och det stod där en liten gubbe...” Det var pappa som gjorde sig så liten han kunde i min dröm, tänker jag nu. Så kunde jag förstås inte tolka då jag drömde det.
Men så kan även barn bli oförglömligt berörda i hela kroppen av konst! Det är märkvärdigt att jag minns det som jag drömde för nästan nittio år sen. Jag minns inte att jag berättade drömmen för någon, men troligen gjorde jag det, eftersom jag minns allt så klart. Inte visste jag alls att jag hade fått titta i en berömd konstnärs bilderbok. Aldrig hörde jag som barn Elsa Beskows namn. Hon tjatade på sina förläggare om både kvalitet och billighetsupplagor, men i mitt fattiga barndomshem hade man inte ens råd med de böcker skolbarnen behövde. Kartböcker var för dyra t.o.m. på antikvariat. Det var en stor besvikelse, ett hinder jag inte kunde påverka. Gratis skolmaterial tar vi i dag för självklart i Sverige, och det borde det vara i hela världen.
Det är alltså inte förrän jag var vuxen jag återsåg lingonmor och hennes flickor, och inte förrän på sjuttiotalet, började jag intressera mig för vad jag hade drömt i livet. Då mindes jag först temperaturen i min barndomsdröms blåbärsskog. Kroppen mindes, och jag lyssnade äntligen till den.
Nu är jag en gammal människa som har tänkt mycket över Elsa Beskows bilder. Nu vet jag att hon målade Putte i blåbärsskogen samtidigt som hennes man Natanael Beskow målade Djursholms kapell. Jag vet att Elsa genom Viktor Rydbergs roman Vapensmeden hade lärt sig att ”naturen är Herren Guds stora sköna bildbibel”. Sådant hade jag ingen glädje av att veta när jag var tre år. Men något av det sakrala måste ha nått in i mitt förskräckta treårshjärta genom det rike av ”äpplen blå” som Elsa Beskow öppnade portarna till redan på pärmen till Putte i blåbärsskogen.
