Dröm dikt myt. Stina Hammar

Det gick många år, innan jag förstod betydelsen av lysterkulan som står i tant Gröns trädgård, dit man kommer om man följer en liten flicka genom en osynlig port som leder in i den tredje färgbilden i den första boken i serien om Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. Lysterkulan nämns inte i Elsa Beskows berättelse och den återkommer heller aldrig mera i någon bild. Läser man bilden som illustration till texten riskerar man att inte lägga särskilt märke till den. Men Elsa Beskow berättar minst lika mycket med sin pensel som med sin text. Hon ”såg” först bilden för sig och ”tänkte” sedan sagan. På samma sätt gör ett barn som inte kan läsa. Jag har den stora turen att minnas mitt livs första konstupplevelse, som faktiskt var en bild av Elsa Beskow. Jag var tre år och hade följt med min tio år äldre storasyster till stadsbiblioteket i Göteborg. Plötsligt såg jag henne inte. Jag drabbades av skräck och skrek rakt ut. ”Men din syster är ju bara bakom hyllan”, sa en tillskyndande bibliotekarie. ”Här ska du få se något fint!” Hon tog fram Putte i blåbärsskogen och jag förstummades av upplevelsen. Kunde det verkligen finnas något så vackert i världen som bilden av lingonmor när hon bjuder blåbärspojkar och lingonflickor på ”honungslingon så klara”? Färg och form, liv och fantasi träffade för första gången mitt medvetande djupt. Blåbärsskogen gick rakt in i nattens drömmar om liv och död och kärlek. Så är det med riktig konst. Det är märkvärdigt att jag minns det, eftersom jag troligen inte talade med någon om det. Nattens drömmar som visade bilder, innan man hann resa något försvar, var falska och störande, tyckte de vuxna. Drömmens lingon gick inte att äta, eller hur? Det är många som tror så än Litet senare lärde jag mig läsa i Anna Maria Roos Sörgården, där barnen hette som mina syskon. Jag kunde se på bilderna att de ändå såg annorlunda ut. Men jag vande mig vid att först stava verkligheten och sedan titta efter på bilden hur den såg ut. Häromdagen fann jag av en händelse min 3-betygsuppsats i litteraturhistoria från den 4 april 1955: ”Elsa Beskow, författarinnan och människan”. En smula förskräckt bläddrade jag i de 77 maskinskrivna sidorna. Vem var jag då jag var trettiotvå? Vad såg jag med de redskap jag hade då? Jag var en litteraturintresserad förskollärare som ville förkovra mig i litteraturämnet, medan jag själv var hemma med egna småbarn. Jag skrev om nyutkomna böcker i tidskriften Barnträdgården, och egentligen var det på den vägen jag ville fortsätta. Men det fanns ännu ingen hemvist på universitetet för barnlitteratur. Uppsatsen lades fram på den litteraturhistoriska institutionen vid Stockholms högskola. Min examinator avrådde mig bestämt att skriva om ett så ”smalt ämne” som Elsa Beskow. Han tänkte kanske att hennes uttryck var för mycket bild för att räknas till litteraturen? För när han hörde att det fanns en brevväxling mellan henne och Ellen Key gav han med sig. Det var ju ord, det! Min uppsats handlade således inte alls om bildernas hemligheter. Uppsatsen handlade om ”författarinnan” Elsa Beskow, inte om ”konstnärinnan”. Jag jämförde Elsa Beskows sagor med folksagor och sagor av Topelius, H. C. Andersen, Ottilia Adelborg och andra. Jag intresserade mig för biografiska händelser. På femtiotalet levde ännu Elsa Beskows yngsta syster, Aina Güettler, och fem av Elsas söner levde, så jag hade gott om muntliga källor. Det var dyrbart att träffa så många av dem som stått Elsa nära. De berättade gärna vad de mindes. Och jag skrev. Ord, ord, ord och inte bilder fyllde min uppsats. Det var ju litteraturhistoria jag sysslade med och ingenting annat. Inte ett ord stod i min uppsats om lysterkulan i tant Gröns trädgård. Ändå fanns konstnären Bo Beskow redan i bakgrunden. Efter ett föredrag jag höll på Birkagården föreslog han mig att jag skulle skriva om hans mor. Jag minns att han tyckte om min tolkning av sagan om den lilla rosenbönan, hon som valde bort att klänga på herr Bambu, som inte kunde växa själv. Hon slingrade sig i stället bort till lönnen, som trots sin olikhet växte och utvecklades som hon. Så kunde man se på Elsa och Natanael Beskow, sa jag i mitt föredrag. Bo tyckte om det. Det var i hög grad Bo som handledde mig, när jag sedan arbetade med boken ”Elsa Beskow / en biografi” som kom ut 1958. Han valde bilderna som skulle vara med i boken. På pärmen finner man lilla Tusse som söker tröst hos grodan, en teckning ur Tomtebobarnen, där Bo menade att han själv var modellen. Ett porträtt av Elsa Beskow bland blommor valde han som omslagsbild. I rollen som farmor ser vi Elsa dels på ett foto där hon sitter tillsammans med Bos dotter Annika, dels på ett kärleksfullt porträtt som Bo själv målat av sagoberätterskan på en bänk i trädgården i Djursholm med hans dotter Katja tätt intill sig – vänsterhänderna möts så intimt och vackert! Vattenglas med penslar står redo på bordet bredvid. Boken är för övrigt rikligt försedd med svartvita bilder. Med den teknik som fanns då var färgtryck för dyrt, om det skulle vara den kvalitet som gjorde rättvisa åt Elsa Beskows nyansrikedom. I färg finner vi i boken endast kattfötterna, som klänger uppför kala berget för att skyla det, och Gumman Tö som står och niger i dikesrenen klädd i tussilagoförklädet. I förordet tackar jag Bo Beskow och min svåger Lennart Seth, konstintresserad rektor på Birkagårdens folkhögskola, där jag vikarierade ibland. Lennart fyllde skolans väggar med konst, X-et och Hilding Linnqvist minns jag särskilt. Han ville få eleverna på skolan att glädja sig åt konstnärernas lek med färg och form på samma sätt som han gjorde själv. ”Vandra med ögat!” ”Kanske ni börjar känna en ögats ivriga upptäckarglädje” hoppas han i Konst, en bok han skrev tillsammans med Åke Meyerson 1949 i folkbildningsserien på Ehlins förlag. Jag tror att det var Lennart som ledde min uppmärksamhet till lysterkulan, som finns med i biografin 1958, där jag börjar min text med bilden av tant Gröns trädgård. Men symboler som inte hörde till det konstnärligt accepterade teckenspråket intresserade varken Lennart Seth eller Bo Beskow. Lysterkulan var en lysterkula – det räckte. I boken förbinder jag speglingarna i kulans glas med vårt sätt att minnas barndomen: ”intryck och händelser har glidit ut och in i medvetandet som ett spel av ogripbara mönster”. Minnet väcks ju lätt av föremål, men sedan har lysterkulan spelat ut sin roll i min biografiska text. Jag visste inte 1958 att det finns två sätt att tänka och att båda tänkesätten presenteras på bilden av tant Gröns trädgård. Det är skrämmande att erfara hur litet jag såg, innan mina drömmar hade förenats med min uppfattning av dikt och konst. Men samtidigt är det nyttigt att förstå svårigheterna, som vi alla har. Fyrtiofyra år senare tog jag än en gång vägen genom bilden av tant Gröns trädgård. Åter skulle jag skriva en bok om Elsa Beskow. Den fick namnet Solägget / Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst 2002. Jag hade förändrat mig. Jag såg de gamla bilderna på nytt sätt. Jag såg detaljer. Lysterkulan står på sin lodräta pelare mitt i en rabatt med röda pioner, trädgårdens hjärta. Kulan ser ut som pricken över i. Men vad är det för spegling i glaset? Liknar det inte en teatermask? En gömd clown? Jag ser nu också en bräda som sträcker sig vågrätt genom bilden. Ena änden vilar på en träbock i formen av ett A. Bocken på andra sidan borde haft formen av ett O, men den göms bakom tant Gröns stora kjol. Så ger Elsa Beskow oss bilder av båda tänkesätten. Den sinnliga tankekällan skapar hemliga masker för livets mångfald i drömmar, myter, dikt och konst. Den är centrum i ett skapande nu. Dess mål är samverkan. Den abstraherande tankekällan är däremot lineär som bokstavsbänken: orsak och verkan, början och slut. Dess mål är tävlan. Det är vårt vanliga sätt att tänka. Just nu är Elsa Beskow aktuell på Kulturhuset/Stadsteatern med Birgitta Egerbladhs dansteater I blåbärsskogen. När jag träffade henne för ett år sedan hade föreställningen arbetsnamnet Elsa och hennes värld. Birgitta förklarade att det var Elsa Beskow som människa hon ville gestalta, så att alla åldrar kunde intressera sig. Elsa och hennes värld visade sig vara en upptagen titel, så namnet fick tyvärr bytas. I blåbärsskogen är enligt min mening ett namn som pekar alltför tydligt mot en enda sagobok, vilket styr publikens förväntningar på en berättelse med orsak och verkan, början och slut. Pia Huss i DN instämmer med barnet i raden bakom henne: ”Men alltså, vad menar dom egentligen?” Men Birgitta Egerbladhs dansteater följer inte bokstavsbänkens idé. Hon arbetar på ett centralt sätt: ”föreställningarna växer fram i nära samarbete med ensemblen i en undersökande process”, står det i programbladet, där även jag fått berätta under rubriken: ”Elsa Beskows sagor ger verkligheten många röster”. Det är många röster från olika sagor vi hör från scenen. Birgitta Egerbladh beskriver Elsa Beskows dilemma som konstnär i en värld som inte använder sig alls av lysterkulans sätt att fånga ljuset utan bara lever i bokstavsbänkens pliktskola. I följande citat ur programbladet hör vi hur Elsa Beskow själv upplevde att tankekällorna drog hennes uppmärksamhet åt olika håll: ”Sagomotiven finns egentligen överallt. Var man går tittar de fram mot en, leende och uppfordrande som barn som leka kurragömma. ”Ta fatt mig nu, var inte lat”, säga de. ”Jag har inte tid just nu, jag har så mycket viktigare saker för mig”, svarar man. För man är ju gamla fullvuxna människan med hushåll och allt…” Om barnen inte känner Elsa Beskows sagor längre, ta tillfället att gå hem och läsa dem! Och tack, Birgitta Egerbladh och hela ensemblen, för att ni bryter det lineära tänkandets auktoritära övermakt. Samverkan behövs mer än någonsin både inom oss och utom oss.