Anyuru 2
Under begreppet ”den sinnliga tankekällan” sammanför jag barnens lek, våra drömmar om natten, konstnärligt, mytiskt och psykotiskt tänkande. Den gemensamma kartan för alla områdena är människans gestalt. Huvudet och kroppen är kontinenter som skall leva i fred med varandra liksom orden skall stämma med handlingen. Ansiktet är ”himlen” där ögonens och munnens stjärnor lyser oss från vår första dag i ljuset. Händerna står för skaparkraften. Störningar i systemet visar sig i psykisk sjukdom.
Detta har jag lärt dels av mina och andras drömmar, dels av konstnärer som jag närläst bok för bok och sedan skrivit om ur den sinnliga tankekällans perspektiv: Birger Sjöberg, (Drömfyllt rum 1982), Göran Tunström (Duets torg 1999), Elsa Beskow (Solägget 2002). Av många andra diktare har jag närläst enstaka verk, till exempel Ahlins De sotarna de sotarna eller hur Eurydike sjöng fram Orfeus ur Hades, Gorkijs Min barndom och Dostojevskijs Idioten. De ryska författarna öppnade den ryskortodoxa ikonografin för mig. (Eurydikes visa 1997)
Vad kommer jag att lära mig av muslimen Johannes Anyuru i romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”? Jag stiger in i en ny värld, där jag inte behärskar språket. Arabiska ord kryddar texten. Vad betyder ”yani”? Är det ett svärord? ”Balagan” anges vara ”modern, israelisk slang” för kris eller kaos. Dhikr heter en muslimsk bönestund och i en ”halaqua” sitter man i en ring. Man ber med kupade händer, inte med knäppta som vi.
Vid ett tillfälle sitter Anyuru i en sådan ring med lilla dottern i knät. Han har nästan beslutat sig för att lämna Sverige.
”Gör mig sann, viskade jag och tittade ner i mina egna handflator. När jag höll dem kupade liknade linjerna och hudvecken facetterna i en kristall.
Gör min kropp till en fråga.
Förlåt oss.”
Han håller på att skriva en roman om ett terrordåd som utförts i Allahs namn. Hans skaparhänder är bägare av kristall som bjuder oss en dryck som kan ge oss sagans kraft att se människan i oss själva som i andra. Hans händer bjuder oss till communion på muslimska. Det finns gränsöverskridande mönster för ont och gott, men de är svåra att finna – förlåt oss när vi inte vet vad vi gör!
När vi ser i skräck på andra skall vi inte vara för självgoda. Fången från Guantanamo beskriver kroppens och själens svåra erfarenhet av långvarig maktlöshet. Han pekar ut Guantanamo fängelse – är det mänskligt eller monstruöst? Dokumentationens språk står sida vid sida med ett citat ur Harry Martinsons Aniara. Är vi säkra på kursen för vårt rymdskepp eller rusar vi blint som Aniara mot Lyrans stjärnbild i ett hav av galaxer? Katastrofen går så fort att vi inte hinner märka det. Var är vår stjärna, vårt Ansikte?
Särskilt gestaltas den frågan genom den kvinnliga terroristen som inte ens minns vad hon heter eller var hon kommer ifrån. Hon är rollen som söker sin författare. Anyuru tänker att hon med sitt terrordåd stulit hans ansikte. Men han ger oss hennes berättelse och låter den löpa så nära hans egna reflektioner att vi läser långa stycken i osäkerhet om vem som talar och tänker.
I sina kupade händer samlar Johannes Anyuru den sinnliga tankekällans motståndskraft mot våldet. Allt får plats i den här romanen: barnens lek, drömmar om natten, konstnärligt tänkande, mytiskt tänkande och psykisk sjukdom.
