Dikt är dröm
Den centrala rollen i romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru har ”flickan på kliniken”, hon som inte vet vad hon heter eller varifrån hon egentligen kommer. Hon är den sinnliga tankekällans representant, hela världens känsliga men ständigt vanvårdade drömmare. Hon har många skepnader i litteraturen. Hon är den svagsynta ”fågelflickan” Hedvig som tar sitt liv i stället för fågelns i Ibsens drama Vildanden, när hon utnyttjas moraliskt av den ensidiga sanningens representant, Gregers Werle. Hon är också den förtvivlade Hedvig i Tunströms roman Tjuven, där ”fågeln”, ”pippin”, är en kråka som hon vrider halsen av och slänger i dopfunten, när prästen tvekar att döpa den. Han känner inte igen den helige ande i Hedvigs fågelvän. I Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen heter drömmerskan Ingrid och räddar ”studenten” ur den sinnessjukdom han drabbats av för rationell vinnings skull. Ingrid har ingen fågel, men hon har konstnärskapet och drömsynerna.
Det kan se ut som om den sinnliga tankekällan personifieras av en kvinna. Myten om Orfeus och Eurydike tycks vara mönstret. Den abstraherande tankekällan företräds där av Orfeus som inte hör, ser eller förstår vem Eurydike är eller vilket ärende hon har.
Men drömmen, myten och konsten är alla människors möjlighet att utvecklas symboliskt. Det var Birger Sjöberg som lärde mig se mönstret. I Fridas visor är drömmaren en man som sjunger i en manskör och i hans roman Kvartetten som sprängdes spelar drömmaren cello i en stråkkvartett. ”Fågeln” är ”den lilla lärkan grå, så svår att observera”. I Dostojevskijs Idioten är det den lungsjuke Ippolit som bryter konventionerna med att läsa upp en drömserie i ett Petersburg, så tyst att en flugas surrande är naturens stora fest. Kanske försiggår hela romanen i den sjuke gossens fantasi?
Drömmaren, man eller kvinna, har hela tiden det konstnärliga ögat eller örat, men löper också risken att de inre bilderna och rösterna, tar över, när omgivningen inte förstår liknelsespråket. Då hamnar drömmaren ofta på sjukhus, där läkarna ställer diagnos men inte förstår att tolka personifikationer av patientens splittrade personlighet. Så har också ”flickan på kliniken” i Anyurus bok sin schizofrenidiagnos. ”Författaren” i romanen känner igen något hos sig själv, när han hör att hon hallucinerar: ”Kanske var det inte underligt att hon hade läst mina böcker och nu börjat skriva en bok själv”.
Birger Sjöberg sa att han kluvit sig själv i hundra delar, när han skrev Kvartetten som sprängdes. I själva verket pågår ett inre samtal mellan motstridiga komponenter hela tiden i var och en av oss. Drömmen, dikten och myten personifierar de viktiga deltagarna. Vem har makten, vem styr? Vill vi ha det så?
Viktiga komponenter omkring drömmaren i den här romanen är två män, paret Hamad och Amin. Hamad är den muslimske dogmatikern som tar initiativet till terrordådet. Han är den trosvissa ”hjärnan” bakom dådet. När han dör i Hondos seriebokhandel ser Amin hans hand ”i en klösande eller botfärdig gest, halva hjärnan urblåst över serietidningar, mynt och sedlar”. Det är en klarhetens stund för drömmerskan. Hon har fyllts av Hamads tankar, men nu är hon säker på att dådet är ”fel”:
”Hon tycker att det är hon och Amin som hålls gisslan, av människorna här inne och av händelserna och den skräck de sprider”. Deras mål var inte detta. ”De ville ha något som var deras eget./ Försökte hitta något sant.”
I sanningens namn förklarar hon till slut för Amin att hon inte heter Nour som hans döda lillasyster. Det är en frihetsförklaring. Hon formulerar ett helt nytt uppdrag för just sig själv: ”Rädda Liat! Rädda mamma och pappa!” Hennes hjärtas viktigaste komponenter anmäler sig.
