Den splittrade kroppen
Anyurus fiktiva medförfattare kallas för ”tundraflickan” vilket syftar på den magra tundran på Mars i Martinsons Aniara: ”Där växer stolt den svarta köldtulpanen” och andra växter som bara kan smältas av ”den hese hanen” som har ett system av ”kedjemagar”. Dit emigrerar man nu från den strålningsgiftiga jorden. Kanske menar Anyuru att ”tundraflickans” uppväxtvillkor som migrant var känslomässigt så magra som tundran på Mars.
Hon vet inte vad hon egentligen heter. En gång i sin tidiga ungdom gjorde hon en låtsas-selfie som såg svenskare ut: ”Jag bytte ansikte” står det. Och detta är något mycket betänkligt i Anyurus värld! Hennes make Amin kallade henne Nour efter sin lillasyster som omkommit i ett badkar, medan Amins pappa hörde på nyheterna från hemlandet. Men hon var inte Nour. Hon behövde bli älskad som den hon var.
Hennes belgiska föräldrar påstår att hon heter Annika Isagel. Det står också i hennes pass. Det är bara det att hon förnekar föräldrarna. Hon kan inte deras språk, men svenska talar hon märkligt nog utmärkt. Författaren besöker henne på ett mentalsjukhus där hon vårdas för allvarlig schizofreni. Hon säger att hon kommer från framtiden, att hon ”minns” framtiden och skriver om den. Hennes läkare tycker att besöken gör henne gott. Målet är att hon skall erkänna sin identitet här och nu under namnet Annika Isagel.
Denna migrationens värld är en sårig värld. Influerad av Dantes Divina Commedia delar jag in den berättelse som tundraflickan överräcker till författaren Anyuru i olika helveteskretsar. Terrordådet i seriebokhandeln Hondos kallar jag för ”den söndersprängda kroppens” krets. Det är mitt helhetsintryck av det rum som målas upp av författaren, när terrorhotet om sprängning blir uppenbart för alla. Tundraflickan filmar allt, en film som sedan streamas av miljontals användare världen över. Den splittrade kroppens rörelser kan ses från busskurens annonsplats var som helst: ”Hamads fria hand börjar famla i luften”. Hans öga upphör att vara en del av ansiktet: ”Ögats planet blinkar sakta”.
.
Hamad, är den andlige ledaren för de tre terroristerna. Det är Hamads argumentation som repeteras i tundraflickans hjärna under terrordådet, inte hennes egna tankar om Allah. Var finns hennes känslor? Hon är själv förvånad över att hon inte känner medlidande, när hon ser Amin misshandla konstnären som med satiriska teckningar vanhelgat Profeten. Hon råkar t o m skratta åt någon hädisk bild, och vid ett kort tillfälle möter konstnären hennes blick. Till slut känner hon sorg: ”Det är fel, Amin!” Hon säger det flera gånger. Men Amin hör och ser henne inte. Som av misstag skjuter hon Amin när denne sätter kniven på konstnärens strupe.
Mitt ärende är alltid att söka de två tankekällorna. Bakom detta minidrama som blickarna styr prövar jag som jag brukar Orfeus och Eurydike-myten till att personifiera de två tankekällorna. Det skulle förvåna mig om Johannes Anyuru medvetet har tänkt så. Men pennan -- som Gud skapade allra först enligt tundraflickans mamma --, pennan vet att språket är tudelat. Och dessutom går följeslagaren Martinson med rymdskeppet Aniara mot just Lyrans stjärnbild, alltså mot Orfeus ljusa stjärna.
Orfeus fick en lyra av Apollon, ljusets och klarhetens gud. Men myten låter honom inte spela Eurydike ur dödens grepp i Hades. Jag brukar tänka att han inte lyssnade efter Eurydikes eko i sitt inre, i drömmen eller visan-i-örat. När han kom upp i livets land mötte han de rusiga menadernas följe. Det hade han inte förutsett, så han hade inget inre försvar. Hans kropp sönderslets, ty i ruset visste kvinnorna i Dionysos följe inte vad de gjorde. Hans huvud kastades i havet, där det kroppslöst fortsätter att sjunga ännu.
I min läsning är myten här en splittrad kropp. Amin försöker förgäves väcka sin döda syster Nour till liv genom att ersätta henne med tundraflickan som är den namnlösa Eurydike, vars varning Amin och Hamad inte hör. Hamad är i den här scenen en Orfeus som tror sig väcka folket till klarhet om islams kraft genom terrordådet. Hans tankar besätter Isagel--Eurydike. Hennes pappa var poet, minns hon så småningom. Kanske är det på grund av pappan-poeten som friheten smyger sig fram i det lilla (förbjudna) skrattet och i det minimala blickbytet mellan henne och konstnären. Det är de två som hör samman och pappan-poeten är skälet till att hon inte kan låta bli att rädda honom.
I Martinsons Aniara finns en underbar apparat som kallas Miman. Den visar bilder till tröst, men den går sönder när människan uppfinner förstörelsevapen av hittills okänd verkan. Den går inte att laga igen. Det är den namnlösa mimaskötaren som berättar för oss om Aniara. Han älskar en kvinna som heter Isagel, tundraflickans verkliga namn. Isagel är det lysande intellektet som upptäcker nya samband i ”De stora talens lag”. Hon använder både intellekt och hjärta:
Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
Den livligt sprattlande ingivelsen.
Men som tundraflickan går även Isagel sönder:
Den klara anden Isagel bröt samman
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde ord och ekon fjärranfrån.
Mimaskötaren längtar efter henne när hon dör:
Jag ber att Isagel i denna sal
må oskadd uppstå ur sin urnas skal.
Stig upp du Isagel ur askans död
stig upp o Isagel och giv mig stöd.
Isagel – Eurydike måste ständigt uppstå och försöka rädda Orfeus från de sönderslitande menaderna.
Anyurus fiktiva medförfattare kallas för ”tundraflickan” vilket syftar på den magra tundran på Mars i Martinsons Aniara: ”Där växer stolt den svarta köldtulpanen” och andra växter som bara kan smältas av ”den hese hanen” som har ett system av ”kedjemagar”. Dit emigrerar man nu från den strålningsgiftiga jorden. Kanske menar Anyuru att ”tundraflickans” uppväxtvillkor som migrant var känslomässigt så magra som tundran på Mars.
Hon vet inte vad hon egentligen heter. En gång i sin tidiga ungdom gjorde hon en låtsas-selfie som såg svenskare ut: ”Jag bytte ansikte” står det. Och detta är något mycket betänkligt i Anyurus värld! Hennes make Amin kallade henne Nour efter sin lillasyster som omkommit i ett badkar, medan Amins pappa hörde på nyheterna från hemlandet. Men hon var inte Nour. Hon behövde bli älskad som den hon var.
Hennes belgiska föräldrar påstår att hon heter Annika Isagel. Det står också i hennes pass. Det är bara det att hon förnekar föräldrarna. Hon kan inte deras språk, men svenska talar hon märkligt nog utmärkt. Författaren besöker henne på ett mentalsjukhus där hon vårdas för allvarlig schizofreni. Hon säger att hon kommer från framtiden, att hon ”minns” framtiden och skriver om den. Hennes läkare tycker att besöken gör henne gott. Målet är att hon skall erkänna sin identitet här och nu under namnet Annika Isagel.
Denna migrationens värld är en sårig värld. Influerad av Dantes Divina Commedia delar jag in den berättelse som tundraflickan överräcker till författaren Anyuru i olika helveteskretsar. Terrordådet i seriebokhandeln Hondos kallar jag för ”den söndersprängda kroppens” krets. Det är mitt helhetsintryck av det rum som målas upp av författaren, när terrorhotet om sprängning blir uppenbart för alla. Tundraflickan filmar allt, en film som sedan streamas av miljontals användare världen över. Den splittrade kroppens rörelser kan ses från busskurens annonsplats var som helst: ”Hamads fria hand börjar famla i luften”. Hans öga upphör att vara en del av ansiktet: ”Ögats planet blinkar sakta”.
.
Hamad, är den andlige ledaren för de tre terroristerna. Det är Hamads argumentation som repeteras i tundraflickans hjärna under terrordådet, inte hennes egna tankar om Allah. Var finns hennes känslor? Hon är själv förvånad över att hon inte känner medlidande, när hon ser Amin misshandla konstnären som med satiriska teckningar vanhelgat Profeten. Hon råkar t o m skratta åt någon hädisk bild, och vid ett kort tillfälle möter konstnären hennes blick. Till slut känner hon sorg: ”Det är fel, Amin!” Hon säger det flera gånger. Men Amin hör och ser henne inte. Som av misstag skjuter hon Amin när denne sätter kniven på konstnärens strupe.
Mitt ärende är alltid att söka de två tankekällorna. Bakom detta minidrama som blickarna styr prövar jag som jag brukar Orfeus och Eurydike-myten till att personifiera de två tankekällorna. Det skulle förvåna mig om Johannes Anyuru medvetet har tänkt så. Men pennan -- som Gud skapade allra först enligt tundraflickans mamma --, pennan vet att språket är tudelat. Och dessutom går följeslagaren Martinson med rymdskeppet Aniara mot just Lyrans stjärnbild, alltså mot Orfeus ljusa stjärna.
Orfeus fick en lyra av Apollon, ljusets och klarhetens gud. Men myten låter honom inte spela Eurydike ur dödens grepp i Hades. Jag brukar tänka att han inte lyssnade efter Eurydikes eko i sitt inre, i drömmen eller visan-i-örat. När han kom upp i livets land mötte han de rusiga menadernas följe. Det hade han inte förutsett, så han hade inget inre försvar. Hans kropp sönderslets, ty i ruset visste kvinnorna i Dionysos följe inte vad de gjorde. Hans huvud kastades i havet, där det kroppslöst fortsätter att sjunga ännu.
I min läsning är myten här en splittrad kropp. Amin försöker förgäves väcka sin döda syster Nour till liv genom att ersätta henne med tundraflickan som är den namnlösa Eurydike, vars varning Amin och Hamad inte hör. Hamad är i den här scenen en Orfeus som tror sig väcka folket till klarhet om islams kraft genom terrordådet. Hans tankar besätter Isagel--Eurydike. Hennes pappa var poet, minns hon så småningom. Kanske är det på grund av pappan-poeten som friheten smyger sig fram i det lilla (förbjudna) skrattet och i det minimala blickbytet mellan henne och konstnären. Det är de två som hör samman och pappan-poeten är skälet till att hon inte kan låta bli att rädda honom.
I Martinsons Aniara finns en underbar apparat som kallas Miman. Den visar bilder till tröst, men den går sönder när människan uppfinner förstörelsevapen av hittills okänd verkan. Den går inte att laga igen. Det är den namnlösa mimaskötaren som berättar för oss om Aniara. Han älskar en kvinna som heter Isagel, tundraflickans verkliga namn. Isagel är det lysande intellektet som upptäcker nya samband i ”De stora talens lag”. Hon använder både intellekt och hjärta:
Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
Den livligt sprattlande ingivelsen.
Men som tundraflickan går även Isagel sönder:
Den klara anden Isagel bröt samman
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde ord och ekon fjärranfrån.
Mimaskötaren längtar efter henne när hon dör:
Jag ber att Isagel i denna sal
må oskadd uppstå ur sin urnas skal.
Stig upp du Isagel ur askans död
stig upp o Isagel och giv mig stöd.
Isagel – Eurydike måste ständigt uppstå och försöka rädda Orfeus från de sönderslitande menaderna.
Anyurus fiktiva medförfattare kallas för ”tundraflickan” vilket syftar på den magra tundran på Mars i Martinsons Aniara: ”Där växer stolt den svarta köldtulpanen” och andra växter som bara kan smältas av ”den hese hanen” som har ett system av ”kedjemagar”. Dit emigrerar man nu från den strålningsgiftiga jorden. Kanske menar Anyuru att ”tundraflickans” uppväxtvillkor som migrant var känslomässigt så magra som tundran på Mars.
Hon vet inte vad hon egentligen heter. En gång i sin tidiga ungdom gjorde hon en låtsas-selfie som såg svenskare ut: ”Jag bytte ansikte” står det. Och detta är något mycket betänkligt i Anyurus värld! Hennes make Amin kallade henne Nour efter sin lillasyster som omkommit i ett badkar, medan Amins pappa hörde på nyheterna från hemlandet. Men hon var inte Nour. Hon behövde bli älskad som den hon var.
Hennes belgiska föräldrar påstår att hon heter Annika Isagel. Det står också i hennes pass. Det är bara det att hon förnekar föräldrarna. Hon kan inte deras språk, men svenska talar hon märkligt nog utmärkt. Författaren besöker henne på ett mentalsjukhus där hon vårdas för allvarlig schizofreni. Hon säger att hon kommer från framtiden, att hon ”minns” framtiden och skriver om den. Hennes läkare tycker att besöken gör henne gott. Målet är att hon skall erkänna sin identitet här och nu under namnet Annika Isagel.
Denna migrationens värld är en sårig värld. Influerad av Dantes Divina Commedia delar jag in den berättelse som tundraflickan överräcker till författaren Anyuru i olika helveteskretsar. Terrordådet i seriebokhandeln Hondos kallar jag för ”den söndersprängda kroppens” krets. Det är mitt helhetsintryck av det rum som målas upp av författaren, när terrorhotet om sprängning blir uppenbart för alla. Tundraflickan filmar allt, en film som sedan streamas av miljontals användare världen över. Den splittrade kroppens rörelser kan ses från busskurens annonsplats var som helst: ”Hamads fria hand börjar famla i luften”. Hans öga upphör att vara en del av ansiktet: ”Ögats planet blinkar sakta”.
.
Hamad, är den andlige ledaren för de tre terroristerna. Det är Hamads argumentation som repeteras i tundraflickans hjärna under terrordådet, inte hennes egna tankar om Allah. Var finns hennes känslor? Hon är själv förvånad över att hon inte känner medlidande, när hon ser Amin misshandla konstnären som med satiriska teckningar vanhelgat Profeten. Hon råkar t o m skratta åt någon hädisk bild, och vid ett kort tillfälle möter konstnären hennes blick. Till slut känner hon sorg: ”Det är fel, Amin!” Hon säger det flera gånger. Men Amin hör och ser henne inte. Som av misstag skjuter hon Amin när denne sätter kniven på konstnärens strupe.
Mitt ärende är alltid att söka de två tankekällorna. Bakom detta minidrama som blickarna styr prövar jag som jag brukar Orfeus och Eurydike-myten till att personifiera de två tankekällorna. Det skulle förvåna mig om Johannes Anyuru medvetet har tänkt så. Men pennan -- som Gud skapade allra först enligt tundraflickans mamma --, pennan vet att språket är tudelat. Och dessutom går följeslagaren Martinson med rymdskeppet Aniara mot just Lyrans stjärnbild, alltså mot Orfeus ljusa stjärna.
Orfeus fick en lyra av Apollon, ljusets och klarhetens gud. Men myten låter honom inte spela Eurydike ur dödens grepp i Hades. Jag brukar tänka att han inte lyssnade efter Eurydikes eko i sitt inre, i drömmen eller visan-i-örat. När han kom upp i livets land mötte han de rusiga menadernas följe. Det hade han inte förutsett, så han hade inget inre försvar. Hans kropp sönderslets, ty i ruset visste kvinnorna i Dionysos följe inte vad de gjorde. Hans huvud kastades i havet, där det kroppslöst fortsätter att sjunga ännu.
I min läsning är myten här en splittrad kropp. Amin försöker förgäves väcka sin döda syster Nour till liv genom att ersätta henne med tundraflickan som är den namnlösa Eurydike, vars varning Amin och Hamad inte hör. Hamad är i den här scenen en Orfeus som tror sig väcka folket till klarhet om islams kraft genom terrordådet. Hans tankar besätter Isagel--Eurydike. Hennes pappa var poet, minns hon så småningom. Kanske är det på grund av pappan-poeten som friheten smyger sig fram i det lilla (förbjudna) skrattet och i det minimala blickbytet mellan henne och konstnären. Det är de två som hör samman och pappan-poeten är skälet till att hon inte kan låta bli att rädda honom.
I Martinsons Aniara finns en underbar apparat som kallas Miman. Den visar bilder till tröst, men den går sönder när människan uppfinner förstörelsevapen av hittills okänd verkan. Den går inte att laga igen. Det är den namnlösa mimaskötaren som berättar för oss om Aniara. Han älskar en kvinna som heter Isagel, tundraflickans verkliga namn. Isagel är det lysande intellektet som upptäcker nya samband i ”De stora talens lag”. Hon använder både intellekt och hjärta:
Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
Den livligt sprattlande ingivelsen.
Men som tundraflickan går även Isagel sönder:
Den klara anden Isagel bröt samman
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde ord och ekon fjärranfrån.
Mimaskötaren längtar efter henne när hon dör:
Jag ber att Isagel i denna sal
må oskadd uppstå ur sin urnas skal.
Stig upp du Isagel ur askans död
stig upp o Isagel och giv mig stöd.
Isagel – Eurydike måste ständigt uppstå och försöka rädda Orfeus från de sönderslitande menaderna.
Anyurus fiktiva medförfattare kallas för ”tundraflickan” vilket syftar på den magra tundran på Mars i Martinsons Aniara: ”Där växer stolt den svarta köldtulpanen” och andra växter som bara kan smältas av ”den hese hanen” som har ett system av ”kedjemagar”. Dit emigrerar man nu från den strålningsgiftiga jorden. Kanske menar Anyuru att ”tundraflickans” uppväxtvillkor som migrant var känslomässigt så magra som tundran på Mars.
Hon vet inte vad hon egentligen heter. En gång i sin tidiga ungdom gjorde hon en låtsas-selfie som såg svenskare ut: ”Jag bytte ansikte” står det. Och detta är något mycket betänkligt i Anyurus värld! Hennes make Amin kallade henne Nour efter sin lillasyster som omkommit i ett badkar, medan Amins pappa hörde på nyheterna från hemlandet. Men hon var inte Nour. Hon behövde bli älskad som den hon var.
Hennes belgiska föräldrar påstår att hon heter Annika Isagel. Det står också i hennes pass. Det är bara det att hon förnekar föräldrarna. Hon kan inte deras språk, men svenska talar hon märkligt nog utmärkt. Författaren besöker henne på ett mentalsjukhus där hon vårdas för allvarlig schizofreni. Hon säger att hon kommer från framtiden, att hon ”minns” framtiden och skriver om den. Hennes läkare tycker att besöken gör henne gott. Målet är att hon skall erkänna sin identitet här och nu under namnet Annika Isagel.
Denna migrationens värld är en sårig värld. Influerad av Dantes Divina Commedia delar jag in den berättelse som tundraflickan överräcker till författaren Anyuru i olika helveteskretsar. Terrordådet i seriebokhandeln Hondos kallar jag för ”den söndersprängda kroppens” krets. Det är mitt helhetsintryck av det rum som målas upp av författaren, när terrorhotet om sprängning blir uppenbart för alla. Tundraflickan filmar allt, en film som sedan streamas av miljontals användare världen över. Den splittrade kroppens rörelser kan ses från busskurens annonsplats var som helst: ”Hamads fria hand börjar famla i luften”. Hans öga upphör att vara en del av ansiktet: ”Ögats planet blinkar sakta”.
.
Hamad, är den andlige ledaren för de tre terroristerna. Det är Hamads argumentation som repeteras i tundraflickans hjärna under terrordådet, inte hennes egna tankar om Allah. Var finns hennes känslor? Hon är själv förvånad över att hon inte känner medlidande, när hon ser Amin misshandla konstnären som med satiriska teckningar vanhelgat Profeten. Hon råkar t o m skratta åt någon hädisk bild, och vid ett kort tillfälle möter konstnären hennes blick. Till slut känner hon sorg: ”Det är fel, Amin!” Hon säger det flera gånger. Men Amin hör och ser henne inte. Som av misstag skjuter hon Amin när denne sätter kniven på konstnärens strupe.
Mitt ärende är alltid att söka de två tankekällorna. Bakom detta minidrama som blickarna styr prövar jag som jag brukar Orfeus och Eurydike-myten till att personifiera de två tankekällorna. Det skulle förvåna mig om Johannes Anyuru medvetet har tänkt så. Men pennan -- som Gud skapade allra först enligt tundraflickans mamma --, pennan vet att språket är tudelat. Och dessutom går följeslagaren Martinson med rymdskeppet Aniara mot just Lyrans stjärnbild, alltså mot Orfeus ljusa stjärna.
Orfeus fick en lyra av Apollon, ljusets och klarhetens gud. Men myten låter honom inte spela Eurydike ur dödens grepp i Hades. Jag brukar tänka att han inte lyssnade efter Eurydikes eko i sitt inre, i drömmen eller visan-i-örat. När han kom upp i livets land mötte han de rusiga menadernas följe. Det hade han inte förutsett, så han hade inget inre försvar. Hans kropp sönderslets, ty i ruset visste kvinnorna i Dionysos följe inte vad de gjorde. Hans huvud kastades i havet, där det kroppslöst fortsätter att sjunga ännu.
I min läsning är myten här en splittrad kropp. Amin försöker förgäves väcka sin döda syster Nour till liv genom att ersätta henne med tundraflickan som är den namnlösa Eurydike, vars varning Amin och Hamad inte hör. Hamad är i den här scenen en Orfeus som tror sig väcka folket till klarhet om islams kraft genom terrordådet. Hans tankar besätter Isagel--Eurydike. Hennes pappa var poet, minns hon så småningom. Kanske är det på grund av pappan-poeten som friheten smyger sig fram i det lilla (förbjudna) skrattet och i det minimala blickbytet mellan henne och konstnären. Det är de två som hör samman och pappan-poeten är skälet till att hon inte kan låta bli att rädda honom.
I Martinsons Aniara finns en underbar apparat som kallas Miman. Den visar bilder till tröst, men den går sönder när människan uppfinner förstörelsevapen av hittills okänd verkan. Den går inte att laga igen. Det är den namnlösa mimaskötaren som berättar för oss om Aniara. Han älskar en kvinna som heter Isagel, tundraflickans verkliga namn. Isagel är det lysande intellektet som upptäcker nya samband i ”De stora talens lag”. Hon använder både intellekt och hjärta:
Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
Den livligt sprattlande ingivelsen.
Men som tundraflickan går även Isagel sönder:
Den klara anden Isagel bröt samman
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde ord och ekon fjärranfrån.
Mimaskötaren längtar efter henne när hon dör:
Jag ber att Isagel i denna sal
må oskadd uppstå ur sin urnas skal.
Stig upp du Isagel ur askans död
stig upp o Isagel och giv mig stöd.
Isagel – Eurydike måste ständigt uppstå och försöka rädda Orfeus från de sönderslitande menaderna.
