Anyurus kupade händer
När jag så här i bloggosfären snabbt försöker analysera en så mångbottnad roman som Anyurus smyger sig oklarheter in. Rättelser kommer här! ”Tundraflickan” har givetvis sitt namn efter det mentalsjukhus där författaren besöker henne och som i romanen kallas ”Tundra”, men det i sin tur syftar sannolikt på tundrorna på planeten Mars i Martinsons Aniara. Vi är också i Anyurus roman i rymden, där Allah bor och människans mått är för små.
Sjukhuset ligger i Kaningårdens bostadsområde, där flickan säger sig ha växt upp, vilket dock starkt ifrågasätts av författarens hustru Isra. Hon tror att flickan säger så för att stärka sitt band till författaren, som också växt upp där, märkligt nog.
Det är svårt att inte tänka sig författarjaget som Johannes Anyuru själv. Det beror kanske på att han länge själv tänkte sig in i den rollen. Men det är förstås fiktivt, vilket han markerar genom hustruns namn som i romanen är Isra men i verkligheten Sara. Hans förhållande till lilla dottern i romanen tycks dock sammanfalla med det han beskriver i artiklar av dokumentär art.
Nog med rättelser! Nu nytt!
I Johannes Anyurus roman är människans ansikte och händer ikonografiskt viktiga. Ansiktet är barnets första stjärnhimmel. Kroppen är jorden vi utforskar, ibland med fruktansvärda metoder, som tundraflickan berättar om.
På första sidan i första avsnittet möter vi Amins ansikte. Det är ”utmärglat”, ingen klar vägvisare. Tundraflickan (eller Nour som Amin kallar henne efter sin döda syster) tycker att både hans och Hamads rakade ansikten liknar var sitt fågelkranium, ”magert och grymt”.
De tre terroristerna sitter då i Hamads vita Opel på väg till Hondos seriebokhandel för att spränga den i luften. Tundraflickan har bombväst på sig. Den skall explodera när någon trycker fyra bestämda siffror på sin mobiltelefon. Med darrande händer sätter Amin på hennes telefon. Den kommer att slunga ut så mycket spik och hagelkulor som ryms i två kupade händer får vi veta. ”Tryckvågen kommer att bryta ben och mosa inre organ på människor inom fem, kanske tio meters radie.”
Kupade händer är inte vilket mått som helst utan tecken på att man ber. Allah är alltså med? ”En enda handling kan väcka världen”, säger Hamad trosvisst.
Tundraflickans ögon visar henne att det är fel. Det de gör i bokhandeln är djuriskt omänskligt precis som hon ser Amins huvud som ett fågelkranium och Hamad som en haj. Vem är hon själv? Hon byter ofta identitet, får författaren erfara på sina besök på mentalsjukhuset. Hennes föräldrar bor i Bryssel och hennes rätta namn är Annika Isagel – den svenska ”duktiga Annika” och den klarsynta Isagel som gick sönder i Aniaras värld i rymden.
Flickan finner på ett annat sätt än våld att förändra, när hon äntligen skriver ner sina erfarenheter på papper och ger dem till författaren. Orden sprattlar nyfödda på papperet, som den vackra matematiska formeln gjorde för Isagel i Aniara. Det är därför jag läser romanen gång på gång. Kanske vaknar världen någonstans litet grand?
När jag läser Anyurus ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” tänker jag på Lars Ahlin som använde författarskapet som en förbön:
Förbönen yttrar sig om det ifrågasatta, alltid om en nöd, om det som är vanskligt, om dem som ej tycks klara sig efter sitt skön och om dem som tror att de har klarat sig fint. (Breviarium 1996)
Förbönen upprepas endast om den handling som utpekas inte förverkligas. Annika Isagel är i nöd bland svenskar som tror att de är trygga. Hon skriver för att det hemska hon föreställer sig inte ska behöva ske i verkligheten. Med Johannes Anyurus kupade händer.
