Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag nämnde redan i en tidigare blogg min sorgebok som just har kommit ut på Mareld. Den handlar om min yngste son Henrik, som tog sitt liv för tjugu år sedan. Boken heter "Jag tar det på kroppen jag. Dröm och dikt på liv och död". Det kan synas tungt att läsa en sådan bok. Skall man inte behålla sina sorger för sig själv?

Jag skriver i kapp med tiden. För mig är boken ett sista försök att berätta om den sinnliga tankekällans rikedom. Det är den som är mitt ärende mer än sorgen som jag mycket väl kunde ha behållit inom familjen. Visst är det värdefullt att dela våra bekymmer och motverka alla idealbilder av allt som lyckas inom hemmets väggar. Det lättar livets börda att förstå att man inte är ensam och onormal i sin olycka. Det är bra att många delar med sig.

Men drömmarna är det konstnärliga inom varje människa. De utvidgas genom att eka det konstnärliga hos andra. Drömmarna är det andliga inom varje människa. Sinnena är i drömmen våra känsliga lärosatser. Om vi inte förstår vilken skatt drömmarna i sig är utan bara ser dem som terapeutiska redskap är jag rädd att vi förflackas till pillertrillande KBT-personer, vilket tycks mycket billigare för samhället. Effektivare.

Drömmarna har aldrig någonsin skyddat min sömn, som Freud påstår. Nej, de har väckt mig. Vill jag absolut sova i min ålder får jag använda sömnpiller. Jag vill säga: drömmarna är allvar. De manipulerar mig inte. Men liksom konsten har de sin egen logik. De ryms inte i tid och rum. De överskrider. De överraskar.

Vi måste fortsätta att undersöka drömmarnas resurser och lagarna för de sinnliga vågrörelser i oss som har med människans långsiktiga utveckling att göra.

Drömmarna gav mig outsägliga gåvor i sorgen.