Hur Adam fick språk
Adam och hans epilepsihund (2011)är rubriken på 48 sidor text och bilder som har sammanställts av socionom Kerstin Jonsson och psykolog Karin Paulsson. Man kan beställa rapporten från Svenska Service- och Signalhundsförbundets kansli ([email protected]). Om man inte är speciellt intresserad av vad kloka hundar kan lära sig, söker man kanske inte upp en sådan rapport. Därför vill jag berätta att den är av stort allmänmänskligt intresse. Det projekt som redovisas stöds av Svenska Epilepsiförbundets ungdomssektion. Risken är att redogörelsen stannar inom de kretsar som har epilepsi som ett problem i familjen eller inom vården. Men här finns tätt med kunskaper som är viktiga för oss alla.
Kerstin Jonssons utbildning är mångsidig. Hon är både socionom, hundpsykolog och bildterapeut. Det är den treklangen som är förlösande för Adam som äntligen vid tio års ålder får möjlighet att utveckla sitt språk med hjälp av egna teckningar och en hund som tack vare Kerstin Jonsson blir hans vän.
Adams utveckling var normal ända tills han vid fem års ålder drabbades av en så svår hjärninflammation att han förlorade sitt tal, sitt språk och sin intellektuella förmåga. Följden var också att han fick epilepsi. Ibland hade han flera svåra anfall samma dygn. Han kom att leva i en autistisk bubbla, avskärmad från omvärlden. Föräldrarna måste dag och natt vaka över honom. Han sov för säkerhets skull i deras säng, men ändå var det som om de inte nådde fram till sin lilla pojke. Berättelsen om Adam handlar om hur vägen mellan honom och andra människor öppnar sig till slut.
Han var tio år när Kerstin Jonsson första gången träffade honom. Han hade då inga ord, bara ljud som endast föräldrarna kunde tyda. Hur skulle Kerstin få kontakt med honom som inte alls noterade att hon kom in i rummet eller gick ut? Hur skulle hon kunna träna hans hund Roris att hjälpa honom? Metoden förutsatte att Adam skulle vara hundens husse.
Kerstin Jonsson refererar till forskning om autistiska barn som visar hur barn känslomässigt mjuknar när ett djur kommer in i rummet. Ett särskilt hormon avsöndras. Men Adam tycktes inte alls ha några känslor för sin hund Roris. Han tyckte inte om att klappa den ens. Hur skulle Kerstin kunna hjälpa honom att upptäcka sin hund och samspela med den så att den kunde varsko, när ett anfall var på väg? Eftersom han bodde så långt från Stockholm tillät inte projektets ekonomi att hon besökte honom mer än en gång i månaden. Hon måste utbilda hans föräldrar. Telefon fanns ju i alla fall.
I Sverige finns 10 000 barn som har epilepsi och 50 000 vuxna. I ett senare häfte, Epilepsihundar och livskvalitet, redovisar Kerstin Jonsson och Karin Paulsson hur förutom Adam tre andra ungdomar lärt sig träna sina hundar, så att de vet hur de kan hämta nödvändig hjälp när anfallet kommer. Men dessa ungdomar var inte så handikappade som Adam. Han hade förlorat den abstraherande tankekällans viktigaste gåvor, om jag uttrycker det med min terminologi. Kerstin Jonsson talar om skador på den vänstra, språkbärande hjärnhalvan. Hur skulle Adams oerhört skadade livskvalitet kunna läka? Både han och hans föräldrar behövde vinna både gemenskap och en rimlig personlig frihet.
Kerstin Jonsson berättar i båda häftena hur hon först lyssnar av hundarnas spontana reaktioner. Även otränade hundar känner när anfallet är på väg och försöker spontant väcka uppmärksamhet, men oftast avvisar man hunden som om den bara var bråkig. Kerstin lär den unge ägaren förstå vad hunden vill meddela och sedan systematiskt uppmuntra den med vad den redan vill: att alarmera. Men var skulle hon börja när Adam inte ens såg åt sin hund?
Kerstin Jonsson hänvisar till psykoterapeuten och neuroforskaren Allan Schore, som uppmanar forskarna att koncentrera sig på höger hjärnhalva: ”det är där det händer!” Där samordnas känslorna. Jag försöker översätta till min terminologi. Jag skulle säga: lär känna den sinnliga tankekällan, den som tänker med hela kroppen! Men jag suger åt mig Schores rön: ”Samspelet mellan terapeut och klient sker till stor del mellan de högra hjärnhalvorna…” Jag brukar tänka att den sinnliga tankekällan, drömmarnas och konstens källa, hör och ser och sorterar det jag försöker säga en annan människa.
Med hjälp av endast språket når man inte det läkande samspelet. Av en tillfällighet fick Kerstin Jonsson plötsligt syn på en bunt teckningar som Adam gjort. Själv höll hon just på att avsluta sin treåriga utbildning till bildterapeut. Hon såg att Adam ritat många monster. Kunde de här teckningarna vara en väg till Adams tankevärld? Hon bad föräldrarna att hädanefter märka Adams ritningar med datum.
Den sinnliga tankekällan hade hela tiden hade varit verksam inom Adam. Men precis som det var med bristen på förståelse för hundens försök att väcka uppmärksamhet när ett anfall var på väg, kunde Adam rita och rita sina monster utan att någon förstod att hans bilder också var ett språk. Tack vare sin utbildning i bildterapi insåg Kerstin Jonsson att här var en chans.
Hur Kerstin Jonsson lämnade ”de vanliga metoderna” och lyssnade till de tillfällen som erbjöd sig för att upprätta ett lekfullt samarbete mellan Adam och hunden Roris, och hur språket utvecklades i Adams iver att berätta om sina teckningar, är en spännande och rolig läsning. Efter ett och ett halvt år kunde Adam berätta med egna ord om sin leksaksclown, att han hade ”hår, ögon, öron, armar, ben, ansikte. Han hade händer med vita handskar, stora, bruna skor, han spelar trumma”. Så många ord som hade vaknat ur det som bara varit läten!
Kanske ännu viktigare var att han kunde tolka sig själv och förstå att det var stenen i skon som gjorde ont eller hälla vattnet ur skon när han trampat i en vattenpuss. Allt det där är så självklart att vi inte tänker på det, men för Adam var det en gåta. Och varifrån kom tårarna, när man var glad?
Den vaksamma hunden blev Adams vän och lekkamrat, och snart kunde Adam sova i sitt eget rum. Det var en frihet. Närheten kom också. Efter bara en månads tid hände det stora undret att Adam kramade sin mamma för första gången på sex år!
Det måste varit en lycka för alla inblandade att vara med om denna utveckling. Allt det oförlösta som Adam bar på, allt som blivit bromsat och skadat så att det tycktes ohjälpligt, blir nu oss andra till ett förstoringsglas genom den här fint skrivna rapporten. Ropa ut det! Det blir ingen kultur av det ensidiga! Empatin med oss själva och andra växer fram genom tankekällornas samverkan – eller hjärnhalvornas är det kanske? Det gäller medvetandet både om den egna stenen i skon och kramarna till dem vi tycker mest om i världen.
