Dröm dikt myt. Stina Hammar

När jag var barn för omkring åttio år sedan, frågade jag en gång min pappa, frälsningsofficeren, som då var i 50-årsåldern, varför drömmens karameller försvann innan jag hann äta dem. Pappa log vänligt och sa att så var det med drömmar. Drömmens karameller var inte verkliga, så dem kunde man aldrig få smaka.

 

Detta är ingen anekdot utan ett riktigt minne. Så lärde min pappa mig att se med bara ett öga. Känslornas stormar visste han mycket om, men drömmens öga räknade han inte som ett intelligent uttryck att begrunda. Sådana karameller skulle man inte hoppas på! Nej, verkligt skulle det vara!

 

Men jag fick lära mig att det som stod skrivet i Bibeln sedan flera tusen år var sanning på precis samma sätt som det som stod i historieboken i skolan. Kanske blev han litet brydd, när jag frågade, var Edens lustgård låg på skolkartan. Jag ville verkligen veta och blev besviken över hans osäkerhet, men han fann sig och pekade ut landet mellan Eufrat och Tigris, därifrån Abraham hade utvandrat. Edens lustgård var visserligen inte utsatt med namn, men där hade den nog legat, även om den inte fanns kvar i dag. Detta är inte heller en anekdot utan ett minne.

 

Min pappa hade tidigare försörjt sig på att sälja kaffe och specerier, så som hans far också hade gjort. Min farfar hade drabbats av en hemsk sjukdom som satte honom i rullstol och så småningom tog hans liv vid 37 års ålder. Han var missionsförbundare, men hur skulle han kunna prisa Gud för sitt eget öde? Berättelsen om honom var i familjen förbunden med en visa han alltid sjöng. Den började med en undran över Gud: ”Hur underlig är du i allt vad du gör – vem kan dina vägar förstå?” För övrigt handlade den om profeten Elia som fördes till paradiset i en eldvagn, och den slutade med hänvisning till den enskilda människan:

 

Mång tusende vagnar, o Herre, du har
och vilken du väljer för mig
kan vara detsamma, ty lycklig jag far
till himlen i sällskap med dig.

 

Jag har aldrig sett min farfar, men jag har hört hans visa – hans livssyn, hans tröst och hans mod finns i den. Visan var också den läkande poesi som bjöds de anhöriga i sorgen 1895, när han dog, fast de så innerligt väl behövde honom. Farmor stod ensam med fyra små barn. Min far var äldst, 13 år, och farfar tog löfte av honom att möta honom i himlen.

 

Någon annan manlig förebild har jag inte kunnat se att 13-åringen hade. Vem skulle han fråga om vad som var verklighet? Tvärtom måste han sluta läroverket i Askersund och axla ett visst försörjningsansvar för modern och småsyskonen. Det gick bra för honom, och så småningom förvärvade han egen firma i Stockholm.

 

Kanske var det därför att han var så ensam och längtansfull som Jesu råd till den rike mannen drabbade honom med sådan kraft fyra år senare, på juldagen 1899, då han slog upp sin fars bibel och läste orden: ”Sälj allt du äger och giv åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himmelen. Kom sedan och följ mig”. Det kändes som en direkt anvisning från far i himmelen. Elva år senare kunde han förverkliga projektet. Han sålde sina affärer och tillsammans med sin hustru följde han Jesus in i den utopi som 1908 för dem inkarnerades i Frälsningsarmén. Pappa skrev i sin ansökan till Frälsningsarmén: ”Jag tror mig kunna påstå, att jag beräknat kostnaden, som detta steg innebär, och jag vill med Paulus säga, att allt som kunde bliva mig till en vinning, det räknar jag som förlust för Kristi skull.”

 

Min mamma var uppväxt i Frälsningsarmén och hade redan före äktenskapet varit officer ”på fältet”, men hon hade blivit sjuk av det hårda livet. Nu ville de försöka tillsammans. Frälsningsarmén ville inte ta emot dem, men de gav sig inte. Pappa skrev trosvisst: ”… om Gud låter mig behålla egna krafter, så tror jag som varande hennes man och ständiga kamrat i kriget, att jag skall kunna hjälpa henne med bördorna. ”

 

När en läkare intygade att tbc:n var utläkt, så blev de accepterade år 1911. De hade redan en son och fick så småningom fyra barn till att ge mat och kläder. Jag var den yngsta och slapp lindrigast undan. Materiellt hade vi det ytterst knappt även i början på 1930-talet, när jag ställde min fråga till pappa om drömmens karameller.  Vi var allvarligt undernärda, också för att ingen förstod vad vitaminer är. En läkare ordinerade råriven vitkål till mig 1931, när jag var åtta år. Jag vägrade att äta den ovana födan, och mamma skrattade. Det hade hon hela tiden trott! En så tokig läkare! Vitkål var ju ingen medicin!

 

Mamma hade gått många år i söndagsskola, både baptisternas och Frälsningsarméns, men bara tre år i folkskolan, det var allt.  Bibeln var alltså bildningsinstitutet för båda mina föräldrar. Pappa tvivlade aldrig på att Jesus på sin tid hade kunnat mätta 5000 människor med bara fem kornbröd och två fiskar.

 

Den sinnliga tankekällan ville naturligtvis ta sin plats i min fars liv, den sinnliga bildkällan som Jesus alltid försökte lära ut, fast inte ens lärjungarna begrep hans sätt att tala. ”Hur kan ni tro att jag talade om bröd?” utbrister han rådlös, när han varnat lärjungarna för sina motståndares ”surdeg”. Han menade saducéernas och fariseernas läror, men  lärjungarna trodde att han grumsade för att de hade glömt matsäcken. (Matteus 16) Hur tänkte pappa? Nog kände han ett drag av något mer än bokstaven?

 

I Gamla Testamentet möter vi ju flera betydelsefulla drömmare. Men trots Jakob och Josef och Daniel trodde alltså inte min pappa på nattens drömmar när jag var barn. Kanske var det för att Bibelns berömda drömmare trots motgångar och mödor ändå segrade i det materiella i affären som han offrat? De fick ära och rikedomar. Josef kunde i hungersnöden undsätta sina bröder, de som kastat honom i brunnen och sedan sålt honom till främlingar från Egypten. Det var hans triumf! Och Jakob, vars namn betyder ”bedragaren”, vilket han sannerligen levde upp till, listade sig till en stor boskapshjord som han efter många år hade med sig när han åter mötte sin förorättade tvillingbror Esau för att försonas. Dessa representanter för drömmeriet grep inte pappas hjärta. Så kunde Gud inte mena! Nej, pappa lärde mig en annan visa: ”låt mig få höra om Jesus, / hur på vår jord han gick kring, / frestad föraktad och ringa, / ägande själv ingenting.”

 

Så var det när jag var liten. Så sjöng min pappa och mamma när de flyttade Sverige kring, högst två år på samma plats. Men Frälsningsarmén måste förstås ha mer än fem kornbröd och två fiskar att komma med till de hungriga människor de vände sig till, åtminstone litet kaffe. ”Kom Herre Gästa vid vårt bord!” löd den magiska kaffebjudningsvisan från ”soldatrummet” i mina barnaöron. ”Herre Gästa” var ett annat namn på Gud, förstod jag. Som om man lockade på en fin fågel som bara stannade en liten stund och åt bröd.

 

Pappa kunde beräkna kostnader, och en tid var han en sorts handelsresande åt rörelsen. Det slutade med att han blev Frälsningsarméns revisor. Det var en stor heder – som när Josef blev förvaltare åt farao i Egypten? Men det tänkte han inte så mycket på, tycktes det. De lyckliga åren, dem han talade om när han blev gammal, det var de enkla åren, när han fick ingripa så att människor vann värdighet och nykterhet och gemenskap och ingenting annat. 

 

”Guds sak behöver pengarna, ej tigger jag för mig!” sjöng frälsningssoldaterna under något som kallades ”försakelseveckan”. Jag kunde orden och melodin förstås, men jag förstod inte mer vad jag sjöng än en speldosa gör. Att karamellerna i min dröm försvann när jag ville äta dem, speglade förstås min besvikelse över föräldrarnas val, tänker jag nu. Det handlade om mig, att jag ville bli frisk och stark och ha skridskor och kamrater som andra barn! Men de vuxna förstod inte hur verkligt det var, det barnen drömde. De kunde inte hjälpa mig att vinna tillbaka ”karamellerna”.

 

Vad drömmer barnen i dag? Den sinnliga tankekällan varnar och belönar så gott den kan. Det har hänt att jag som vuxen i drömmen smakat en äppleskiva, ett kex med apelsinmarmelad, eller att jag fått dricka en klunk vatten. Det är åtråvärda belöningar alldeles gratis.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.