Fred på jorden
Personifikationer är ett av den sinnliga tankekällans viktigaste sätt att uttrycka sig. I förra bloggen visade jag litterära exempel på hur man personifierat människans sinnliga tankekälla, och att både manliga och kvinnliga karaktärer representerar den.
Då glömde jag ändå Carl Jonas Love Almqvists skapelse i Drottningens juvelsmycke: Tintomara Lazuli Azouras Tourneros (1834). Jag uppfattar Tintomara som en kvinna, men hon klär sig ofta som en man och hon är attraktiv för både män och kvinnor. Det är ett problem för henne att hon inte förmår besvara någons passion. På det sättet skapar hon mångas lidande. Men hon älskar sin döende mor.
I Almqvists berättelse företräds vårt vanliga sätt att tänka av två ”kirurger”. De kategoriserar den androgyna varelsen Tintomara som ”animal coeleste” – ”det himmelska djuret”. Den sinnliga tankekällan använder sinnena ordfattigt eller ordlöst som djuren gör. Skall inte människan höja sig över det tillståndet? Tintomaras mor drar en suck av lättnad, när dottern gråter över hennes eländiga tillstånd. Tårarna är beviset på att hennes älskade dotter Tintomara är människa.
Anyurus Annika Isagel som har glömt sitt riktiga namn och sin härkomst och påstår att hon inte befinner sig här utan i framtiden, påminner mig om Tintomaras sång: ”Jag finner ingen. / Ingen mig finner”. ”Kirurgerna” hos Almqvist motsvaras hos Anyuru av läkarna på mentalsjukhuset. som ställer diagnosen schizofreni på Isagel, som om hennes många roller var en allvarlig störning. Annika Isagel är viktig för människosläktets överlevnad – hon är konstens ande som går genom mardrömmens helveteskretsar åt oss, för att vi skall kunna bli mänskligare.
Vid författarens första besök på sjukhuset brister Annika Isagel i gråt. Tårar hade han inte väntat sig! Men hon är människa, hon som Tintomara! Hennes hälsningsord till honom var också överraskande för honom: ”As-salaamu-alaikum”. ”Fred”. Han svarar henne inte, för han är misstrogen mot henne och skyller terrordådet i seriebokhandeln på henne:
”En mördare som hade spillt blod i min religions namn. En demon som stulit mitt ansikte. Hon grät, ljudlöst, när hon tittade på mig.”
Men långt senare erinrar han sig hennes första tårar: ”Hon grät --- som om jag var efterlängtad.” Författaren behöver Annika Isagel för att få tillbaka sitt ansikte. Hon har tillgång till synerna och vågar föreställa sig det onda som kan hända i framtiden. Hon behöver också författaren som har orden och kan ge sammanhang åt hennes upplevelser. Han kan få andra människor att reagera på omänsklighet som hotar.
Tårarna låg utanför hennes vilja. Men ordet fred? På vilket sätt kan hon bjuda honom den fred som hon också hälsade honom med?
Jag har inte läst Koranen. Jag inser att mina föreställningar är färgade av fördomar och lär mig nu nytt av Aniurus fromhet. Personer i dröm och konst företräder alltid något mer än sig själva, oavsett religiösa föreställningar. Mitt exempel tar jag från Göran Tunström som i romanen Ökenbrevet målat sitt porträtt av Jesus, helt enligt den sinnliga tankekällans helande mönster.
Jesus längtar efter Messias – ”fred på jorden, till människorna en stor glädje”. Hans längtan uppfylls i en dröm. Messias ”vars ansikte låg i skugga” gick i drömmen omkring bland många människor och pekade på somliga som visade sig vara ”de tolv karaktärernas språkrör”:
”där gick efter honom hans tvivel, hans fruktan, hans styrka, hans tålamod, och tillsammans bildade de en väldig stjärna som spred sig ut över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn.”
”Messias” är i Tunströms framställning varje människas möjlighet till syntes av de motstridiga känslor vi alla är utrustade med men många gånger omedvetna om. Vi får syn på dem genom den sinnliga tankekällans personifikationer. Vi kan känna igen oss i andra.
Denna inre fred är botten också i Anyurus roman, om jag läst den rätt. Vår ”schizofreni” skall vändas till en ”stjärna”. Det är därför Annika Isagel skall ”rädda Liat” och ”mamma och pappa, fast de är döda” – tiden är för Isagel inte en linje utan ett landskap, där även de döda lever. Alla tillsammans skall skapa en stjärna av gemenskap. Den splittrade kroppen skall helas inifrån och ut.
Men det är inte Annika Isagel som är centrum i romanen. Det är författaren själv. Isagel gråter hans tårar.
