Min korta biografi
Drömfyllt rum
Jag hade så svårt att trivas på gymnasiet – ”ett grått tungt hus, där jag skulle undfå kunskapens ljus”, skrev jag efteråt om det. Kanske spelade det roll att vi bara hade manliga lärare. Det var helt enkelt ett pojkläroverk, där man äntligen släppte in flickor. Mina fötter vägrade gå dit. Men jag tog studenten ändå, endast tack vare uppsatsskrivningen. När jag satt och skrev, hade jag alltid roligt. I språket kom inspiration och jag kände frihet att ge luft åt mina tankar. I studentuppsatsen valde jag ironiskt nog ett ämne som utgick från Olaus Petris domarregel: ”Den sin frihet missbrukar är värd att mista henne”. Jag klarade mig fint – men i latinet körde jag.
Jag var min egen domare. Jag valde att inte fortsätta direkt på universitetet, för jag löpte ju risken att drabbas av en liknande vantrivsel som på gymnasiet. Jag hade feriejobbat med barn, och det hade gått bra. Alltså sökte jag till åttonde kursen på Alva Myrdals förskolelärarutbildning på Socialpedagogiska seminariet på Kungsholmsgatan. Det var roligt – ett kvinnointernat med stor frihet. Jag missbrukade den inte. Jag var färdig förskollärare till jul 1944 och jobbade inom området på olika ställen till 1951, när jag gifte mig med Tomas.
Det var något jag saknade på seminariet. Vi firade varandras födelsedagar. När kamraterna frågade vad jag önskade mig, svarade jag utan betänkande: ”Hundra dikter av Hjalmar Gullberg”. Poesi önskade sig ingen annan. Men jag törstade. Kanske kunde jag fördjupa mig i barnlitteratur? Jag kompletterade latinet och läste in tre betyg i litteraturhistoria. Medan mina egna barn var små, skrev jag recensioner på barnlitteratur i förskollärarnas tidskrift. Där fick Harriett Alfons syn på mig och uppmanade mig att skriva själv.
Det blev tre läsa-lätt-böcker. Den första hette ”Vi allihopa” Den berättade om en så underbar pappa att man inte kunde läsa den på förskolan i huset, för barnen grät. Då skrev jag alltså ”Två i familjen” om en ensamstående mamma och hennes dotter. Den blev prisbelönt. Den tredje, ”Upp med händerna!”, blev det diskussion om barn och leksakspistoler. Fick barn leka så där? Mina fredliga grabbar gjorde det. Min förläggare grät.
Det fanns ännu ingen institution för barnlitteratur på universitetet. När jag ville skriva min trebetygsuppsats om Elsa Beskow, sa min seminarieledare IngemarAlgulin kategoriskt: ”Det är för smalt!” När han hörde att Elsa brevväxlade med Ellen Key fick jag ändå lov att försöka. När Elsa Beskow dog 1953 bad man mig att berätta om henne vid en minnesstund på Birkagården. Bo Beskow var där och han tyckte om att jag valt sagan om rosenbönan och lönnen som en bild av Elsa och Natanael Beskows äktenskap. Han föreslog mig att jag skulle skriva hennes biografi.
Den kom ut 1959. Den satte punkt för en rationell och utåtriktad epok i mitt liv. Jag fullföljde inte de akademiska studierna. Jag blev lärare på folkhögskola och undervisade i litteratur och svenska, i psykologi och enkel matematik. Mitt nya arbetsliv behövde nya redskap och jag skaffade mig det. När jag åter erbjöds att skriva en bok om Elsa Beskow vid sekelskiftet var jag en helt annan människa. ”Solägget. Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst” kom 2002. Elsa Beskow rymde allt. Hon öppnade alla dörrar.
Forts. följer snart.
