Birger Sjöbergs "latin"
Birger Sjöbergs ”latin”
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
.
.
.
.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
.
.
.
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget
Birger Sjöbergs ”latin”
Sommaren 1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”
Jo, nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.
Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv. Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt
Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.
Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”
Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.
.
.
