Anyuru igen
Av olika orsaker har jag varit förhindrad att avsluta min serie bloggar kring Johannes Anyurus science fiction-roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Under uppehållet har jag gång på gång läst om texten som för varje gång djupnat. Nu ser jag den som en konstnärligt gestaltad terapeutisk process. Den komponent som Anyuru oftast kallar ”Tundraflickan” är den identifierade patienten. Hon vistas på Tundrakliniken i stadsdelen Kaningården, där författaren har växt upp. Men enligt Tundraflickans pass är hon själv från Belgien. Hennes föräldrar kommer från Bryssel för att övertyga henne om att hon är deras dotter och att hon heter Annika Isagel som passet visar.
Isagel är också namnet på den kvinnliga piloten i Harry Martinsons Aniara. Namnet förbinder den ena diktaren med den andra. Men jag vill hänvisa också till Göran Tunström som talar om ”språkgalaxerna” och till Birger Sjöberg, som talar om familjer som om de vore planetsystem. Det ligger nära till hands för drömmare att se föräldrarna som ”himlakroppar” i alla bemärkelser. Vi färdas på vårt jordklot i rymden. Och Kaningården är ”platsen de alla hade tittat ut på Sverige ifrån”, alla som rör sig i författarens universum. Där ”minns” Tundraflickan en annan mamma och en annan pappa, positiva motkrafter mot den skrämmande terrorismen och fascismen. Hon lever inte heller i nuet utan i den framtid som skrämmer författaren och som ekar i hennes texter.
Den sinnliga tankekällan har förmågan att skapa personifikationer åt delar av personligheten som vi förskjutit. På så sätt hjälper den oss att skapa sammanhang i stället för tomhet. Men vi är misstrogna mot dröm och dikt. Vi fruktar de delar av oss själva som vi av sociala skäl lyckats osynliggöra. Så är det, när författaren för första gången besöker sjukhuset i sitt förstörda barndomsland Kaningården, där man förvarar särskilt farliga brottslingar:
”Vakten gick ett par steg bakom mig, jag hade en känsla av att närma mig avgrunden, jag ville vända om, resa hem.”
Tundraflickan är terroristen i oss alla. Författaren ser henne genom pansarglas. Men det första Gud skapade var pennan, får vi veta, och med den i hand kan Annika Isagel beskriva hur grymheten lurar bakom älskvärt beteende, bakom vetenskapliga experiment och vardagliga mobbande utspel och gapskratt.
Med pennan i hand blir Tundraflickan författarens jämlike: ”Jag skriver till dig som inte heller kan sova”. Eller så småningom när hon känns mindre hotande: ”Jag skriver till dig som inte kommer att kunna tro att det jag berättar kan hända i Sverige”.
Det lilla ordet ”dig” börjar lysa för mina ögon och påminner om en hel språkvärld som jag lärt känna genom några författarskap. ”I begynnelsen var relationen”, säger Martin Buber i den poesifilosofiska boken Jag och du. Den inspirerade Lars Ahlin och med honom en hel författargeneration.Redan i romanen Om (1946) myntar Ahlin en ramsa som blev betydelsefull för många: ”du som är jag, jag som är du och vem som helst”. I De små orden, inledningskapitlet till romanen Fromma mord (1952) hävdar han: ”De personliga pronomina är våra ögon”. Låt oss använda dem så i Anyurus text.
Anyurus Annika Isagel har inget eget jag: ”Jag tittar mig i spegeln och det är inte jag”, förklarar hon. Hon bär olika namn i olika kroppar, där det behövs, för att någon känner tomhet. Nu har hon dragits in i författarens universum. Han upplever henne som ”något alldeles utanför mitt synfält”. Så är det med dröm och konst att det är för att de vidgar vårt synfält vi lockas att undersöka budskapen. Pärlorna ligger dolda bakom språkets slöja, bakom små ord som ”du” och ”jag” och ”det”.
När Tundraflickan efter många är lyckas ringa barndomsvännen Liat, svarar denna med häpnad: ”Gud är det du?”
Det är en vändpunkt – ”Gud” och ”du” i samma andetag, utan skiljetecken!
