Lindgrens budskap
På Fannys initiativ ställde Klingsor ut sina verk i Avabäcks övergivna gamla skola i oktober månad. Björkarna och asparna var redan avlövade. Klingsor målade aldrig landskap, men medan de väntade på vernissagen skissade Fanny utsikten från skolhuset. Sjön och åsarna och bergen låg i skikt på skikt över varandra ända bort till Ormberget. Någon av de närvarande lät skalden Bertil Malmberg måla höstlandskapet i ord: ”oktobers bladguld virvlade överallt”.
Bertil Malmberg har för övrigt ingen uppgift i romanen. Läsaren får dock tillfälle att vidga berättelsen med hans röst. Vi är alla präglade av tusentals intryck. Citat från dikter och sånger vi lärt oss en gång virvlar i medvetandets utkant som löv för vinden och erbjuder sin minnesgåva. Ofta märker vi det inte ens. Men det förgångna i vårt liv deltar på så sätt i det nya vi försöker förstå och säga. Det är som klappret av tramporna i Gammklingsorskans vävstol, där hon vävde tyg till liksvepningar som behövdes i gamla tider i byn. Folket i byn kallade det ”evighetsväven” och Klingsor använde nu den väven att måla på.
Torgny Lindgren kryddar sina texter med fraser av musik och diktning mycket mer än jag har utbildning till att märka och förstå. Liksom i förbigående tar han upp det ena och det andra. Inte förrän i 50-årsåldern lärde jag mig använda visan-i-örats repertoar som en del av den sinnliga tankekällan. Det är alltså fyrtio år sen jag började tänka med visorna. Men när jag arbetar med Torgny Lindgrens text aktiveras hjälpsamt en del av det som lagrats i mitt eget förråd av visor och dikter. Det är på ett sådant mellanmänskligt sätt demokratisk kultur byggs.
Genom att strö in citat på det här sättet målar Lindgren det kulturklimat som Klingsor rör sig i. Kanske låg Bertil Malmbergs diktsamling framme på biblioteket i Avabäck. Jag slog upp avsnittet om honom i Sallnäs-Björcks lärobok Svensk litteratur, författare och texter (1966). Torgny Lindgren kan själv ha använt den boken när han var lärare. Bland Malmbergs texter fastnade jag nu för följande kortdikt från1947:
Ack, även masklösheten
är maskerad –
även det naknaste ansiktet
förklätt i nakenhet.
Men där bakom
vad
i fasa och vila.
Det var ju inte endast landskap Klingsor inte målade. Inte heller målade han människans ansikte. Kanske är det romanens ärende att hela vår kultur borde tänka över människovärdet.
I Kaj Schuelers samtalsbok talar Torgny Lindgren om frikyrkopredikanternas språkliga betydelse för honom. Ibland när han hör sig själv läsa upp en text tänker han: ”herregud, här är det predikantsläkten som hörs!”
Lindgren har ett budskap som vi läsare är medskapare i.
Det är oktober här också nu och löven har fallit, så att utsikten genom fönstret förändras. Ett litet vattendrag som Årstaviken med träd i flammande färger kring stränderna är jättefint att få åldras vid. Särskilt om båtar ligger uppdragna och visar att när det våras igen seglar människor härifrån ut på fredliga äventyr på vidare vatten. Så är livet som bäst – ”brusande våg” fanns också i det inre landskap de vuxna sjöng om i min barndom, landskapet där bakom. Den frikyrkliga sångskatten fortsätter att brusa i mitt nervsystem, och i drömmen har det hänt att jag suttit på hemväg i båten.
För ett par dagar sedan vaknade jag till en vårvisa som jag genast glömde, för till min förvåning följdes den av ”Eskimåvisan” som är en mycket sällsynt gäst – dess lek med ordet ”eskimå” räknas väl till rasism numera? Så har jag inte tänkt på den förut! Vi sjöng den där visan på scoutlägret. Den handlar om ”Eskil Mårtensson”, en ”eskimålare med långt och svajigt hår -- han älskade en eskimö som nyss fyllt sjutton år”. Sen omkom han en stormig natt – ”en våg kajaken tog, och Eskil Eskil Mårtensson han drunknade och dog”. Varför dök han upp nu ur sin 80-åriga dvala?
Hade visan på något sätt att göra med stillebenmålaren Klingsor? Jag kände mig just då obestämt irriterad på Klingsor. Berättade möjligen eskimåvisan om mina förväntningar på en fiktion som gick i kvav? Sedan jag läst om de fientliga bröderna i Hummelhonung ochom tankekällornas oförsonade språk i Pölsan och om bildminnets seger i Dorés Bibel, trodde jag att Torgny Lindgren i Klingsor ville berätta om hur mycket själva skaparprocessen kan betyda för människans insikt om sig själv och försoning med andra. Romanen börjar så förvillande med en grupp människor som tänker skriva om den store målaren Klingsor, ända från den dag någon klippte av hans navelsträng – vem var det? Också dessa förväntansfulla forskare blir besvikna. Några tavlor står ju inte att finna. De är sänkta i den torra brunnen som ingen vet var den ligger.
Utsikten som Fanny målade i Avabäck har kanske spritts genom Myrornas affär på Hornsgatan i Stockholm, för enligt intervju med henne syster skänkte Fanny alla tavlor hon gjorde till Frälsningsarmén, en organisation som förkortas ”F. A.” vilket råkar vara den förkortning hon använde för sitt eget namn. Alla hennes teckningar tycks vara försvunna, men i boken om Klingsor utlovas bra betalt till den som finner dem.
Kanske berättar Torgny Lindgren om den konstnärliga skaparprocessens betydelse just genom att låta den gå i kvav? Klingsor har tillgång till båda tankekällorna, både bildens och ordets källa, men dialogen mellan ord och verklighet fungerar inte för honom. Han ser inte någon annan än sig själv, men det vet han inte.
”Ofta, ofta står de i ring omkring mig när jag målar”, skrev han till Fanny om sin ”hängivna och vidsynta” familj. Men så var det aldrig. Han isolerade sig med sitt arbete. När han till slut flyttade hemifrån märkte ingen på två veckor att han var borta. Som hastigast kom han hem och hämtade sådant han behövde. Åren gick. En syster dog i tbc och en annan syster, som tyckte om att ta ut melodier på orgel, tog hand om föräldrarnas ålderdom. Hon hette Elisabet men kallades för ”Kisa”, som ju är ett ord för ögonens försök att se bättre i för skarpt ljus. Det är hon som berättar vad hon minns om brodern. Han kom inte ens hem till begravningarna: ”Vi måste vara fördragsamma och hänsynsfulla mot likgiltigheten”, sa hon. Hon höll fram sina tomma handflator för de nyfikna skribenterna för att visa hur litet som fallit på hennes lott i livet.
Klingsor lämnade också mina händer tomma, kände jag. Vad ville Torgny Lindgren med det här stillebenmåleriet? På sitt försynta sätt kom min sinnliga tankekälla åter till hjälp. Jag hörde två ord viskas inom mig: ”Köksdörrn gnäller”. Orden står i Birger Sjöbergs Hästskofyndet i Fridas visor. Frida och hennes vän drömmer om sitt blivande hem i ”Lilla Paris”, en stad som likt vissa orter i Torgny Lindgrens författarskap inte finns på kartan.
Jag kände nu i kroppen en rådlöshet som liknade mitt möte med Birger Sjöbergs Fridadiktning för trettiofem år sedan. Då var jag ålagd att ha en lektion om Fridas visor på en kurs för pensionärer, och jag visste inte hur jag skulle få liv i den berömda idylldiktningen. Den berörde mig inte. Men när jag kom till orden ”köksdörrn gnäller”, såg jag med ens att känslospelet mellan Frida och hennes vän knappast fanns – det var bundet i tingen, i målarfärgen på deras längtans hus, i broderade tänkespråk på väggen, i Hasselbergs flickstatyett Snöklockan på en piedestal under beskyddande palmblad, medan de själva vaggades in ”i denna djupa dvala” som det står i en annan visa, På begäran.
Jag såg nu förtrollningen som drabbade Klingsor, när han hittade Glaset, ”tinget” utan rot i den magra jorden vid hjortronstället. Tinget bedårade honom. Det laddades så starkt, inte med hans egen livsglädje, utan med berättelsen om Gammklingsors nakendans och skrämmande yra, följt av omvändelse och karaktärsstyrka. Det var inte Dionysos som hotade den unge Klingsor med yrsel och kaos, utan hotet kom från den solklara Apollon som med sin skarpa logik fick hans syster att kisa och gjorde honom själv alldeles stel i strävan uppåt. Som han själv sa vid ett insiktsfullt tillfälle: ”Jag har bara målat samma tavlor om och om igen. Det har varit omöjligt för mig att komma vidare.”
Tre gånger försökte han måla människans ansikte. Men det får jag berätta om i novemberbloggen. Nu nalkas som en skiljelinje ”vadmalsgrå Allhelgon” som Arvid Mörne tackar ”för ett visset höstlövs guldglans”.
