Dröm dikt myt. Stina Hammar

 

Den centrala symbolen i romanen Klingsor är ett glas som förfadern Gammklingsor hade tömt i djupa skogen en pingstafton för mycket längesedan. Full av hembryggt vin dansade han på mossan, sjungande och vrålande i vällustig berusning. När vardagen närmade sig satte han ifrån sig glaset på en snedsågad stubbe och glömde det där. Han gick hem till byn och efter några dagars besinning anmälde han sig till nykterhetsföreningen. När en annan Klingsor efter flera generationer fann glaset, hade dess fot blivit lika sned som stubben det stod på, men trots detta sträckte det alltjämt sin grönskimrande kalk rakt upp emot solen.

 

I Apostlagärningarna läser jag om den första pingsten. Eldtungor från himlen berörde lärjungarnas huvuden så att de blev yra och talade så att alla som hörde dem kände igen sitt eget modersmål: ”Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må ha vårt hem i Mesopotamien eller Judéen eller Kappadocien.” Människor som hörde dem trodde att de var druckna mitt på blanka förmiddagen. Kanske dansade de som Gammklingsor i skogen? De var i varje fall inte berusade av vin. De var uppfyllda av helig ande, så som Israels profeter hade förutsagt. Tillståndet beskrivs så: ”Edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner och edra gamla män skola ha drömmar;” Med andra ord: eldtungorna betecknar den sinnliga tankekällans stora genombrott. Språkförbistringen som var mänskosläktets straff för högmodet att bygga Babels torn övervinns, eftersom syner och drömmar följer samma strukturer över hela jorden.  

 

Den bildrika sinnliga tankekällan omhändertas på olika sätt i skilda kulturer. Hos antikens greker omhändertogs den sinnliga tankekällan av utvalda gestalter som spåmannen Teiresias eller oraklet i Delfi. De gudar som härskar i Torgny Lindgrens västerbottniska skogar är alltjämt grekiska till sin karaktär. Den rusige, förmörkande Dionysos och den nyktre solguden Apollon är motsatser som strider om Gammklingsors själ. Apollon avgår med segern. Glaset är en bild av Gammklingsors omvändelse från snedsteget i rusets yra till ett nyktert liv som tål dagens ljus i varje vrå: ”Han skulle ta avstånd från alla till synes oskyldiga förvandlingar. Aldrig skulle han förråda någon av den absolutistiska rörelsens innersta hemligheter”.

 

Torgny Lindgren varnar i Kaj Schuelers samtalsbok: ”Mina läsare skall misstro min text”. Ja, hans text är mångtydig som den sinnliga tankekällan själv. Men jag tvivlar inte på mina drömmar, när jag drömmer dem. Jag misstrodde ingenting, när jag började läsa om Klingsor. Jag tvivlade inte på glasfotens gradvisa anpassning till den sneda stubben! Jag fann mig i att glaset inte hade trillat omkull och gått i bitar utan alltjämt efter decennier kunde stå där och lyfta sin kalk mot solen som en blomma. Det var en liknelse förstås. Att det framställdes som en viljeakt hos glaset kunde vara ett inflytande från H. C. Andersens sagostil, och det fann jag naturligt.

 

Här kunde förresten finnas fler inflytanden. Den Klingsor som återfann glaset var utskickad av sin familj för att se om hjortronen var färdiga. Jag kan inte läsa om hjortron i Västerbotten utan att tänka på Sara Lidmans Hjortronlandet, där hjortron i de svårbrukade myrmarkerna är lika med kärlek och nåd. Det kan gå flera magra år, men plötsligt en morgon är myrarna översållade av den gyllne skatten. Man vet aldrig när undret händer.

 

Det visade sig att hjortronen i Klingsors skog blommade överdådigt – men miraklet som gör honom upphetsad är glaset med den sneda foten! Glaset bjuder inte på naturens generösa allemansrätt utan är ett arv från legenden om Gammklingsors dionysiska ensamdans under de hundraåriga tallarna. Den unge Klingsor drabbas av den allt förvandlande insikten om glasets apollinska klarsyn: ”Det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet”. Jag tänker plötsligt på att man får böja sig när man skall plocka hjortron. De växer lågt, fast de är gyllne som solen.

 

Att tingen kan tänka som glaset sägs göra här, hör till den sinnliga tankekällans gestaltande symbolvärld, som H. C. Andersen använder, när han berättar om den ståndaktige tennsoldaten eller om den ärelystna stoppnålen. Vi speglar oss med ett leende i sådana sagor. Men Torgny Lindgrens Klingsor drar rent naturvetenskapliga slutsatser av sitt fynd: ” med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död. /  Det var i den stunden han blev konstnär”.

 

Blev han det? Nu har jag börjat undra. Tar inte den abstraherande tankekällan här över den sinnliga tankekällans redskap, Glaset med stor bokstav?  

 

Klingsor vred och vände på glaset och försökte rita av det. Men han lyckades inte förmedla sin upplevelse av liv till bilden han ritade: ”pennans streck förblev streck och ingenting annat”.  Han var oövad och sådant kan man ändra. Han beställde omgående en kurs i teckning från ett korrespondensinstitut. Han fick en handledare som så småningom undrade varför han alltid måste rita ett lutande glas på alla teckningar. Han berättade för henne om sin upplevelse av ”Glaset”, och i den berättelsen fick glaset också ett ”jag” som med inlevelse upplevde stubbens snedhet ”som sin egen” och fattade det betydelsefulla beslutet att återerövra sin upprätta glashållning. Det var detta Klingsor ville förmedla med sin konst, skrev han till handledaren.

 

Handledaren tänkte inte på H. C. Andersens sagor, utan också hon värderade Klingsors upplevelse av Glaset med den abstraherande tankekällans termer: ”Sådant tänkande kallas ANIMISM”, skrev hon, ”och så tänker barn och dårar”. Föreställningarna förekommer hos ”världens mest efterblivna och debila och primitiva folk”. Slutsats: ”Ert glas saknar liv”.

 

Efter det brevet blev Klingsor ”lamslagen” så länge att familjen började märka det. Hans syster dröjde i hans dörrhål och citerade ”den uråldrige västerbottniske vishetsläraren Grubb: När nöden är som störst är hjälpen som närmast.” Ingen vet om han hörde det. Det brev han i sin förtvivlan skrev tillbaka till sin handledare postade han aldrig. ”Jag tillhör det primitiva, västerbottniska folket”, stod det där.

 

Jag uppfattar det som en solidaritetsförklaring från författaren själv till hans skapade värld, dess villkor och dess tungomål.