Larven som blev ett språk
Jag hörde någon tala om hur en melodi ätit sig in i hans hjärna ”som en mask”. Jag glömde alldeles vem som sa det, för jag är i begynnelsen av närglömskeperioden, särskilt när det gäller nya namn. Men bilden blev kvar, och nu måste den nog skrivas ut ur min hjärna med ett antal bokstäver. Den ligger så nära en dröm jag hade för 25 år sen, en dröm som handlade om fenomenet visan-i-örat.
Jag drömde att jag var en grön larv som på larvers vis tog mig fram på en trottoar i centrala Stockholm. Jag var uppmärksam på andra människors skor, så att jag inte skulle trampas ihjäl. Det var ju ingen som hade en tanke på mig, när de strömmade fram dit de skulle. Det var jag som måste se mig för så gott jag kunde. Jo, det var en man som fick syn på mig och svängde runt för att se en gång till, så jag kände vinden i rocken. Han tittade som man gör, när en människa av någon anledning förvandlat sig till larv. Trodde jag verkligen på fjärilen? Jag upplevde en sorts samförstånd.
Det var alls ingen olycka att jag hade denna skepnad. Jag hade ju ibland mitt igelkottaskinn, och imsevimsespindel nystade ur mig en tråd att klättra på. Men nu var det larvens stund. Det var ett utvecklingsstadium för den fjäril människohjärtat är. Jag tog den på mig mitt i trafiken i centrala stan. Jag var tvungen ”för kärlekens skull”.
Jag har överlevt att visan-i-örat gjorde mig till larv. Jag tror alltjämt att den är en resurs i den trafik som dagligen fyller människohjärnan med skvaller och maktspel och våld, så att den blir olycklig som ett träd, angripet av skadeinsekter. Då biter sig melodin fast och gnager och gnager som en envis larv:
”Hördumig, hördumig, hördumig?” – ”Görnågotdå, görnågotdå, görnågotdå!”
Förändra något litet, så flyger där nog strax en fjäril! Prova den inre stämgaffeln! Lyssna, tolka, bokför, jämför! Det gäller att skapa en språkresurs som kan gnaga bort den svåra missväxten.
