Idioten som film
I förgår såg jag Dostojevskijs Idioten som film på TV. Jag var så nyfiken på hur man den här gången tolkat romanen. ”Utifrån Dostojevskijs klassiker Idioten har regissören Mattias Andersson skapat en mörk komedi”, läste jag i tv-programmet. Romanen är verkligen mörk, men som jag läser den är den inte en komedi utan en tragedi. Författarens avsikter var djupt religiösa. Han ville måla en ortodox ikon med sin penna och då måste hans eget hjärta stämma med avsikten.
Men visst står det en konstnär fritt att inspireras av den verklighet han ser i en annan konstnärs verk och säga något annat än den ursprungliga skaparen avsåg. Dostojevskij nämner själv flera verk som påverkar hans text, viktigast Holbeins Kristus som död – en tavla som ”kan få människan att förlora sin tro”, alltså motsatsen till en ikon. Det märkliga är att just den tavlan påverkar den lungsjuke ynglingen Ippolit till stor inlevelse, därför att han sätter sanningen så högt.
Dostojevskij delade sin roman i fyra delar, och filmen täcker ungefär första delen som är minst tragisk. Vi hinner presenteras för de mest centrala typerna i den stora polyfonin: den gode furst Mysjkin, den onde Rogozjin, familjen Jepantjin med dess tre konstnärliga döttrar, en som spelar, en som målar, en som i filmen utrustats med kamera – framtidens kopierande öga, som förstås inte finns i romanen, men som stämmer med karaktären som skildras. Vi får skratta åt familjescener och åt storljugaren Ivolgin, far till Ganja som hoppas på ett rikt gifte med den här kortlekens hjärterdam, Nastasia Filippovna. Hon skall ju ärva den rike Totskij, han som en gång till synes barmhärtigt tog sig an den föräldralösa flickan men sedan förgrep sig på henne.
Till det här sällskapet kommer furst Mysjkin resande, precis som i romanen. I romanen får jag hjälp att se en komplicerad karaktär i honom, som i författarens arbetsbok också kallas furst Kristus. Jag kan förstå att Nastasia Filippovna har svårt att veta vem hon skall gifta sig med, Rogozjin eller fursten. Men i filmen har fursten ingen utstrålning. Hans sjukdom betonas mycket och kallas idioti, inte epilepsi som i romanen, där ordet ”idiot” används med hänvisning till ryskortodoxins speciella betydelse av ordet ”kristusdåre”, dvs en sanningssägare som har hemligt kontrakt med Gud men döljer sig för allmänheten bakom sinnessjukdom.
I filmen tycker jag att fursten helt enkelt verkar litet dum. Mina tankar går till Brechts Den goda människan från Sesuan. Särskilt tydligt blir det i en scen, där fursten delar ut pengar till ett otal framsträckta händer. I filmen finns inströdda repliker som påminner om läget i dag, såväl flyktingar som tiggare känner vi ju igen och vi undrar hur vi handlar mest rätt. Hur skall vi hjälpa? I romanen säger Dostojevskij tydligt genom den 17-årige Ippolit att givandet är viktigt för att det bevarar vår mänsklighet.
Brechts ”goda människa” visar onda, diktatoriska sidor, när trycket från världens nödlidande blir för hårt. Rogozjin kan även visa furstens egen skuggsida, som när han i slutet på romanen sticker kniven i Nastasia Filippovna. Den som bevarar sin integritet bland alla krav och frestelser är Ippolit. Hans drömserie visar hans kraft att stå mördaren Rogozjin emot. Det har jag nyligen berättat om i bloggen ”Var finns ljus?” I filmen förekommer Ippolit inte alls men han citeras i en lång replik. Det är hans protest mot den hjärtlösa ordning som tar hans liv lika väl som Jesus. Han ser det som
”ett väldigt stumt och obevekligt odjur, eller hellre, ännu hellre, fast det är underligt, som en väldig maskin av modern konstruktion, som på ett meningslöst sätt gripit tag i, krossat och uppslukat, stumt och känslolöst, ett stort och kostbart väsen som ensamt är värt lika mycket som hela naturen och dess lagar, hela jorden, som kanske skapats endast och allenast för att detta väsen skulle uppstå”.
Det är Ippolit som är den ende som har de båda språk som tillsammans gör livet skapande men som splittrade gör oss till monster. När får Ippolit vara dramats huvudperson eller kanske dess regissör?
Idioten
