Eurydike
I dag skall jag berätta om hur jag ser på sagan om Orfeus och Eurydike. Det är en saga om hur vi människor använder språket. När Orfeus och Eurydike var barn lekte de så gott tillsammans. Men en dag blev Eurydike stungen i hälen av en orm och dog. Orfeus som fått sin lyra av ljusets gud, Apollon, begav sig då till det mörka Hades för att förmå dödsgudarna att ge honom Eurydike tillbaka. Därnere spelade han så vackert att vålnader strömmade till "tätt som fåglar i tusental söka lä under löven" - så berättar Vergilius. Och mörkrets gudar bevektes. Orfeus fick försöka återföra Eurydike till livet. Vid guden Hermes hand skulle hon följa efter Orfeus hela vägen. Villkoret var att han inte fick vända sig om för att kontrollera att hon verkligen var med. Det klarade han inte.
Många diktare har likt Vergilius skrivit om Orfeus sång och hans dödande blick . Kanske var sången om Eurydike viktigare för Orfeus än Eurydike själv? Så tolkar Rut Hillarp sagan i sin diktning. Hon låter Orfeus bestämma sig: "I tusen sånger skall jag älska henne." I Rut Hillarps version känner sig Eurydike instängd: "Här finns inga dörrar inga fönster inget tak", och hon undrar: "Är detta hans hjärta?" (Spegel under jorden)
Min egen fråga har varit om inte Eurydike också hade en sång innan språklöshetens ormbett stängde in henne i tystnaden. Vi vet att alla barn uttrycker sig med kritor, sånger och rollekar samtidigt som de lär sig "tala rent". Sedan kommer en dag då vuxenvärlden enbart belönar det språkliga uttryckssättet. Det är då Eurydike förpassas till Hades inom oss, rummet utan fönster och dörrar som psykologer brukar kalla för "det omedvetna".
Men det finns sprickor i det rummet. Genom dem tar vi emot våra drömmar om natten. I dem pågår rollekarna alltjämt. Och när vi går och rotar i trädgården, kommer en visa på vår tunga alldeles obedd. Den visan har surrat en stund i vårt nervsystem utan att vi märkt det. Det är nämligen vi som är omedvetna, inte vårt nervsystem. Om vi skärper vår uppmärksamhet kanske visan vänjer sig vid att väcka oss på morgonen, så som skedde i den dröm jag berättade förra gången, drömmen om hönsmamman.
Det är inte bara jag som har det så. Häromdagen läste jag ett kåseri i DN av Per Mortensen. Han berättade: "Ibland har jag tur. Det kan vara en Who-låt, Stonessång eller Dylandänga som invaderar mitt huvud, och inte sällan ett Lou Reed-riff liksom en av Haydns två cellokonserter. - - - Men det kan också vara Jokkmokks-Jocke, Göingeflickorna eller någon av de mer salvelsefulla psalmisterna som slår till från mitt undermedvetna. Då vet jag att det blir en dålig dag."
Vad som är inspelat i vårt nervsystem är naturligtvis olika liksom var vi finner våra belöningar eller varningar. Men detta fenomen brukar jag kalla för Eurydikes visa. Om Orfeus hade lyssnat efter musiken i sitt eget hjärta hade han inte behövt skiljas från Eurydike för alltid. Dödsgudarna kollade helt enkelt hans uppmärksamhet.
Fortsättning följer nästa gång jag skriver i bloggen!
Många diktare har likt Vergilius skrivit om Orfeus sång och hans dödande blick . Kanske var sången om Eurydike viktigare för Orfeus än Eurydike själv? Så tolkar Rut Hillarp sagan i sin diktning. Hon låter Orfeus bestämma sig: "I tusen sånger skall jag älska henne." I Rut Hillarps version känner sig Eurydike instängd: "Här finns inga dörrar inga fönster inget tak", och hon undrar: "Är detta hans hjärta?" (Spegel under jorden)
Min egen fråga har varit om inte Eurydike också hade en sång innan språklöshetens ormbett stängde in henne i tystnaden. Vi vet att alla barn uttrycker sig med kritor, sånger och rollekar samtidigt som de lär sig "tala rent". Sedan kommer en dag då vuxenvärlden enbart belönar det språkliga uttryckssättet. Det är då Eurydike förpassas till Hades inom oss, rummet utan fönster och dörrar som psykologer brukar kalla för "det omedvetna".
Men det finns sprickor i det rummet. Genom dem tar vi emot våra drömmar om natten. I dem pågår rollekarna alltjämt. Och när vi går och rotar i trädgården, kommer en visa på vår tunga alldeles obedd. Den visan har surrat en stund i vårt nervsystem utan att vi märkt det. Det är nämligen vi som är omedvetna, inte vårt nervsystem. Om vi skärper vår uppmärksamhet kanske visan vänjer sig vid att väcka oss på morgonen, så som skedde i den dröm jag berättade förra gången, drömmen om hönsmamman.
Det är inte bara jag som har det så. Häromdagen läste jag ett kåseri i DN av Per Mortensen. Han berättade: "Ibland har jag tur. Det kan vara en Who-låt, Stonessång eller Dylandänga som invaderar mitt huvud, och inte sällan ett Lou Reed-riff liksom en av Haydns två cellokonserter. - - - Men det kan också vara Jokkmokks-Jocke, Göingeflickorna eller någon av de mer salvelsefulla psalmisterna som slår till från mitt undermedvetna. Då vet jag att det blir en dålig dag."
Vad som är inspelat i vårt nervsystem är naturligtvis olika liksom var vi finner våra belöningar eller varningar. Men detta fenomen brukar jag kalla för Eurydikes visa. Om Orfeus hade lyssnat efter musiken i sitt eget hjärta hade han inte behövt skiljas från Eurydike för alltid. Dödsgudarna kollade helt enkelt hans uppmärksamhet.
Fortsättning följer nästa gång jag skriver i bloggen!
Kommentarer
Trackback
