Den sönderslitna kroppen
Nu kommer fortsättningen på sagan om Orfeus och Eurydike, som ju inte är en dokusåpa utan en språklig bild av krafter som bor i människan, ljusa och mörka. Vi vill ju så gärna tro att ljuset skall vinna över mörkret. Det var ljusets gud, Apollon, som hade givit Orfeus hans lyra, och han var van att den hade effekt. I en gammal inskrift står det:
Vilddjur och skogarnas träd och allt som krälar och flyger
kunde hans röst och hans hand spela till ro med musik.
Men Eurydike kunde han inte ge liv. Den mytiska konsekvensen är att en annan kraft rusar in i tomrummet efter henne. Så sker också här. I en villsam skog möter Orfeus menaderna, guden Dionysos berusade följe. De såg inte att han var en människa utan fick lust att äta honom som en bock. Hjalmar Gullberg skildrar det så: (Dödsmask och lustgård 1952)
Honom slet vid pukors tumult i rökigt
fackelsken den larmande gudens kvinnor
sönder som en bock. När de rusigt sörplat
i sig blodet,
slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt
havet det ensamma huvudet som sjunger
buret högt av vågorna mot sin fjärran
hamnplats på Lesbos,
- - - - - - -
- - - - - - -
- bara en spelmans
tvättade ansikte, bara en mun i sin na-
turliga infattning....
Den munnen är vår triumf. Det bär människans sång som inte kan sönderslitas. Eller? Är den inte också hotad i dekonstruktivismens misstrogna tid? Den sista romanen lär vara skriven. Och har vi inte rätt till vår misstro, när vi ser att sången förmår så litet? Hur räddar vi vår kropp? Överallt kring vår jord slits människans kropp i stycken. I menadiskt rus spränger vi oss själva i luften. Men vem frågar efter Eurydike? Kanske kunde hon ännu rädda oss från menaderna i oss, hon som sänder rollspel i Hades sprickor, och visor på en våglängd vi ännu inte har på huvudets fjärrkontroll?
Just nu sitter jag och läser Ami Lönnroths intervjubok med den norska fredskämpen Berit Åhs, ungefär så gammal som jag själv. Visst är hon skicklig med de politiska orden, visst kan hon sjunga på det sättet. Hon har också fäst uppmärksamheten på kroppsspråket, på hur det i tysthet kan utnyttjas i maktens tjänst och hur man kan synliggöra och bemöta sådana försåt. Redan när hon var tolv år protesterade hon mot ett förbud för barnen att springa på rasterna. Hon fick alla barn att stå blickstilla som stenstoder hela rasten igenom. Det hjälpte. Förbudet upphävdes.
Är detta Eurydike? undrar jag för mig själv. Nog är det solidariskt med henne! Kroppsspråket är faktiskt hennes domän! Men jag söker djupare. Och då finner jag gudskelov en speglande dröm. Situationen var att det var val i Stortinget, och valkommittén ville sätta Berit Åhs högt på Sosialistisk Venstres lista. Det var frestande: "Jag ville ju gärna sitta kvar, men jag hade andra prioriteringar än mina manliga motkandidater." I en dröm fick hon beskedet att om hon kompromissade skulle hon få benen avsågade nedanför knäna. Rent besked till henne som en gång stridit för att få springa och leka på rasterna.
Den styckade kroppen hotade henne precis som mönstret är i Orfeussagan. Varför går inte alla politiker i drömgrupp? Så att de förstod att akta våra kroppar. Det skulle göra världen annorlunda, det är jag övertygad om!
Vilddjur och skogarnas träd och allt som krälar och flyger
kunde hans röst och hans hand spela till ro med musik.
Men Eurydike kunde han inte ge liv. Den mytiska konsekvensen är att en annan kraft rusar in i tomrummet efter henne. Så sker också här. I en villsam skog möter Orfeus menaderna, guden Dionysos berusade följe. De såg inte att han var en människa utan fick lust att äta honom som en bock. Hjalmar Gullberg skildrar det så: (Dödsmask och lustgård 1952)
Honom slet vid pukors tumult i rökigt
fackelsken den larmande gudens kvinnor
sönder som en bock. När de rusigt sörplat
i sig blodet,
slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt
havet det ensamma huvudet som sjunger
buret högt av vågorna mot sin fjärran
hamnplats på Lesbos,
- - - - - - -
- - - - - - -
- bara en spelmans
tvättade ansikte, bara en mun i sin na-
turliga infattning....
Den munnen är vår triumf. Det bär människans sång som inte kan sönderslitas. Eller? Är den inte också hotad i dekonstruktivismens misstrogna tid? Den sista romanen lär vara skriven. Och har vi inte rätt till vår misstro, när vi ser att sången förmår så litet? Hur räddar vi vår kropp? Överallt kring vår jord slits människans kropp i stycken. I menadiskt rus spränger vi oss själva i luften. Men vem frågar efter Eurydike? Kanske kunde hon ännu rädda oss från menaderna i oss, hon som sänder rollspel i Hades sprickor, och visor på en våglängd vi ännu inte har på huvudets fjärrkontroll?
Just nu sitter jag och läser Ami Lönnroths intervjubok med den norska fredskämpen Berit Åhs, ungefär så gammal som jag själv. Visst är hon skicklig med de politiska orden, visst kan hon sjunga på det sättet. Hon har också fäst uppmärksamheten på kroppsspråket, på hur det i tysthet kan utnyttjas i maktens tjänst och hur man kan synliggöra och bemöta sådana försåt. Redan när hon var tolv år protesterade hon mot ett förbud för barnen att springa på rasterna. Hon fick alla barn att stå blickstilla som stenstoder hela rasten igenom. Det hjälpte. Förbudet upphävdes.
Är detta Eurydike? undrar jag för mig själv. Nog är det solidariskt med henne! Kroppsspråket är faktiskt hennes domän! Men jag söker djupare. Och då finner jag gudskelov en speglande dröm. Situationen var att det var val i Stortinget, och valkommittén ville sätta Berit Åhs högt på Sosialistisk Venstres lista. Det var frestande: "Jag ville ju gärna sitta kvar, men jag hade andra prioriteringar än mina manliga motkandidater." I en dröm fick hon beskedet att om hon kompromissade skulle hon få benen avsågade nedanför knäna. Rent besked till henne som en gång stridit för att få springa och leka på rasterna.
Den styckade kroppen hotade henne precis som mönstret är i Orfeussagan. Varför går inte alla politiker i drömgrupp? Så att de förstod att akta våra kroppar. Det skulle göra världen annorlunda, det är jag övertygad om!
Kommentarer
Trackback
