Eurydike kanske kan sjunga fram Orfeus ur Hades?
Lars Ahlin har faktiskt skrivit en novell som heter "De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades." Ahlin har alltså vänt sagans roller tvärtom - det är Eurydikes visa som är den räddande möjligheten i mörkret, inte Orfeus sång. Novellen handlar om en sotare som heter Kurre Orrving och en servitris som heter Evy, namn som förstås syftar på Orfeus och Eurydike. Båda är på fritiden konstnärliga amatörer. Men Kurre Orrvings yrke innebär att han klättrar uppåt i skorstensrören, så som sotarna enligt Lars Ahlin brukade sjunga om sitt yrke:
De sotarna! De sotarna!
De tror att de kommer till Gud.
De klättrar upp, de klättrar upp,
men aldrig de kommer till Gud!
En gång fastnar Kurre i en felbyggd och brännhet skorsten. Däruppe förlägger alltså Lars Ahlin Hades. Man kallar på Evy som i sin ängslan för Kurre går in i ett tidlöst tillstånd. Så småningom hör man svagt att Kurre nämner Evys namn. Evy blir då en bild för Moder Natur. Hör hur hon låter: "Det är mig han söker! susade hennes ord." Och så sjunger hon trons och hoppets sång för Kurre:
Hur skön naturen, fylld av klang och solljus.
sen stormens mörka sky från fästet svunnit!
Det är som äntligt frid man åter vunnit!
Hur skön naturen, fylld av klang och solljus!
Men mer än solen
som ler mot dig,
är dina blickar
en sol för mig!
Ja, solen är du!
Du är min sol!
Kurre, Apollons utvalda sångare, tar emot det stöd som "susar" genom Evy, moder kropp och jord. Han lyckas vända sig rätt - som ett foster i slutet av graviditeten - och Evy drar fram honom ur den livsfarliga skorstenen som vore hon en barnmorska.
Detta är en bra påsknovell. I en livsfarlig värld, där Apollons ljusa och rationella språk intet tycks förmå mot de rusiga menaderna i oss, våldet som brinner i världen. Kanske skulle vi försöka lyssna till de visor som susar i vårt nervsystem natt och dag. Kanske skulle vi lära oss hantera dem på ett förnuftigt sätt. Kanske kunde de då ge oss kraft att komma ned från våra despotiska maktgudar i skyn och vårda den susande jorden. Så som visan sjöng på slutet av drömmen om min mor, som jag berättade under rubriken "Hönsmamman":
"Låt oss väcka den kraft som var hårt slumrad in - -"
Den novell jag berättat om står i novellsamlingen "De sotarna! De sotarna! Zackarias andra bok". (1990)
De sotarna! De sotarna!
De tror att de kommer till Gud.
De klättrar upp, de klättrar upp,
men aldrig de kommer till Gud!
En gång fastnar Kurre i en felbyggd och brännhet skorsten. Däruppe förlägger alltså Lars Ahlin Hades. Man kallar på Evy som i sin ängslan för Kurre går in i ett tidlöst tillstånd. Så småningom hör man svagt att Kurre nämner Evys namn. Evy blir då en bild för Moder Natur. Hör hur hon låter: "Det är mig han söker! susade hennes ord." Och så sjunger hon trons och hoppets sång för Kurre:
Hur skön naturen, fylld av klang och solljus.
sen stormens mörka sky från fästet svunnit!
Det är som äntligt frid man åter vunnit!
Hur skön naturen, fylld av klang och solljus!
Men mer än solen
som ler mot dig,
är dina blickar
en sol för mig!
Ja, solen är du!
Du är min sol!
Kurre, Apollons utvalda sångare, tar emot det stöd som "susar" genom Evy, moder kropp och jord. Han lyckas vända sig rätt - som ett foster i slutet av graviditeten - och Evy drar fram honom ur den livsfarliga skorstenen som vore hon en barnmorska.
Detta är en bra påsknovell. I en livsfarlig värld, där Apollons ljusa och rationella språk intet tycks förmå mot de rusiga menaderna i oss, våldet som brinner i världen. Kanske skulle vi försöka lyssna till de visor som susar i vårt nervsystem natt och dag. Kanske skulle vi lära oss hantera dem på ett förnuftigt sätt. Kanske kunde de då ge oss kraft att komma ned från våra despotiska maktgudar i skyn och vårda den susande jorden. Så som visan sjöng på slutet av drömmen om min mor, som jag berättade under rubriken "Hönsmamman":
"Låt oss väcka den kraft som var hårt slumrad in - -"
Den novell jag berättat om står i novellsamlingen "De sotarna! De sotarna! Zackarias andra bok". (1990)
Kommentarer
Trackback
