Bästa Beatrice Ask och Jonas, min vän
Den här bloggen skall handla om två offentliga brev som liknar varandra men som ändå tycks mig så olika i tilltalet och respekten för motpartens integritet.
När Jonas Hassen Khemiri den 13 mars i ett öppet brev i DN föreslog justitieminister Beatrice Ask att byta skinn med honom, betonade han redan i första meningen: ”Det är många saker som skiljer oss åt.” Det skiljande var sådant som ålder, kön, yrke, hårfärg. Men det viktiga förenande var: ”Vi är båda fullvärdiga medborgare i detta land, födda inom dess gränser, förenade via språk, flagga, historia, infrastruktur. Vi är båda lika inför lagen”. Den aktuella frågan var om polisen i sitt sökande efter gömda, papperslösa människor respekterat denna likhet inför lagen eller gjort skillnad på sina medborgare på grund av deras skinn och hur landets justitieminister i så fall reagerade på det.
Ministern hade svarat undanglidande: ”Upplevelsen (av kränkning) kan ju vara väldigt personlig” sa hon. Hon jämförde de klagomål som framförts om polisens inspektioner med ”tidigare dömda som uppfattar att de alltid är ifrågasatta.” Man måste ha ”helhetsperspektiv” för att kunna uttala sig.
Det är detta som ger Khemiri uppslag till leken ”byta skinn”. Skinn som skinn spelar väl ingen roll inför lagen? Eller hur? Kan något skinn man är född med jämställas med andra erfarenheter som att man har dömts för ett brott? Jo, Khemiri minns sådana situationer,där han på grund av sin hudfärg blivit kränkt, och han talar för dem som inte har röstresurser som han.
Leken ”byta skinn” kan förefalla intim. Men Jonas Hassen Khemiris integritet i förhållande till Beatrice Ask är kristallklar. Jag tänker på avståndet i anropet ”Bästa Beatrice Ask” – ett aktningsfullt ”bästa” följt av såväl ministerns förnamn som hennes efternamn. Fast Jonas Hassen Khemiri inbjuder Beatrice Ask till allvarsam lek på bara kroppen, tappar han aldrig avståndet till henne. Hon är minister, han är medborgare, men inför lagen är de omutligt lika. När han vill nå bortom det formella, fram till det gemensamt mänskliga hos henne, tar han fram vad hon sannolikt kan ha känt på sitt eget skinn, nämligen de patriarkala strukturer vi kvinnor kämpat så segt med här i Sverige och alltjämt måste bekämpa, men som vi till slut nått en viss framgång med. Khemiri ger henne del av hur den dolda rasismen drabbat honom själv i olika åldrar ända sen han föddes.
Hans artikel berör på ett enkelt sätt både rättsmedvetande och hjärta.
Den 27 mars kom Jasenco Selimovic med ett svar till Khemiri i DN. Selimovic kom till Sverige som flykting från Bosnien 1992. Det har gått bra för honom. Han har varit konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater och fått flera fina priser. Han är chef för Radioteatern. Han arbetar nu politiskt som statssekreterare vid arbetsdepartementet. Medan Khemiri i sitt brev till justitieministern markerar deras sakliga förhållande till varandra, gör Selimovic tvärtom, betonar närhet och samförstånd. Hans brev börjar: ”Jonas, min vän”.
Politikern Selimovic som också är konstnär, försöker faktiskt få in konstnären Khemiri som också är samhällsdebattör, i ett urgammalt symbiotiskt spel, där förvirringen mellan dubbeltungad förövare och utvalt offer är ett maktmedel. ”Missförstå mig inte, min vän!” säger han när han själv missförstår. Han påstår att Khemiri bidrar till en offermentalitet som gör världen så otydlig att det tycks meningslöst att kämpa mot rasism. Allt motstånd blir bara ”en droppe i det stora rasistiska havet”. Oss har det ju gått bra för! Vad vi än trodde från början!
Selimovic passar på att krypa in i Khemiris kropp, när den ändå öppnar sig för skinnbyte med Beatrice Ask. Men han är inte försiktig med leken utan projicerar fritt sina egna osannolika bilder på Khemiri. Han tycker sig se sin väns världsbild som ”ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre - - -.” Ja, Khemiri blir ansvarig för att klaga över det mesta. Endast kränktheten har alla dessa grupper gemensamt, säger Selimovic.
Khemiris brev till Beatrice Ask gjorde världen enkel och begriplig för oss på fel sätt, menade Selimovic, eftersom han delade den bara i goda och en massa onda. ”Tänk inte. Handla!” blev då vår slutsats. Selimovic lämnar därför vännens kropp: ”Jag kunde inte leva med bilden av människor runt omkring mig som rasister. Hade jag trott det skulle jag inte levt här.”
Just nu har jag läst om Jonas Hassen Khemiris debutroman ”Ett öga rött”. Ett av problemen för Halim, den unge mannen som är bokens huvudperson, är verklighetsbilden. Hans livliga fantasi bedrar honom att tyda människors handlande alldeles fel, som om han såg bara med ett friskt öga. Något av samma overklighetskänsla får jag, när jag läser Jasenko Selimovic brev till ”Jonas, min vän”.
