Var finns ljus?
Det har mörknat. Jag menar inte bara att det har blivit höstdagjämning. En vän till mig berättade att hon inte hade vågat delta i en demonstration för flyktingar från Afghanistan, eftersom hon själv bor avsides i ett litet samhälle där hatet har molnat upp sig. Och Putin förorenar Östersjön med sina hotande korvetter. Skall de mörka krafterna än en gång triumfera över människosjälen? Var finns ljus?
Dostojevskijs roman Idioten var ämnet för ett drömseminarium jag deltog i för ett par veckor sen, och den romanen känns aktuell. Det beror nog på att författaren trots sitt eget motstånd diktade i full kontakt med den sinnliga tankekällans arketyper: den svagsynta själens svårighet att välja mellan representanter för ont och gott. På väg till bröllopet med den allgode fursten kastar sig Nastasia Filippovna i mördarens armar: ”Rädda mig!” Byt ”räddarens-frälsarens” namn mot Erdogan, Putin eller Trump eller någon annan mäktig man!
I romanens slutscen lyser fullmånen in i rummet, där den brudklädda Nastasia Filippovna ligger knivmördad på en säng. På golvet bredvid ligger den gode furst Mysjkin och mördaren Rogozjin så nära varandra att furstens tårar rinner också över den skrattande mördarens kinder. I rummet hörs ett häftigt bultande hjärta, en tung andning, mumlanden, skrik, skratt och gråt. Vi befinner oss i ett kaotiskt stadium före människans språk. Ondska och godhet flyter samman i kroppens oartikulerade rum.
Rogozjins far är död och begravd i en kista prydd med guldtofsar runt om. Hans döda rikedom strålar som solen, medan månskenet glittrar i den mördade Nastasias smycken.
I ett annat rum i samma hus sitter Rogozjins mor och stickar på en strumpa. Hon är förlamad och äter nästan ingen mat. Inte heller hon har språk. Hennes huvud är runt, hennes hår är vitt. Hon är en aspekt av månen, den stora modern, världens navel enligt taoismen. Inför hennes ansikte har Rogozjin presenterat furst Mysjkin som sin fosterbror.
Alla människor har sitt fäste i världens navel. Naveln är dock, menar jag, ett mänskligt frihetsärr – du bor i din egen kropp. Ditt brott är ditt liksom dina tårar är dina. Kroppen är låst. Endast naturen har nyckel till den. Människovärdet ligger i din möjlighet att utveckla integritet även i det andliga, det som blir synligt endast i drömmen och i konsten.
I Dostojevskijs roman är det en enda människa som kan låsa sin dörr för Rogozjin. Det är den svårt lungsjuke 17-årige Ippolit. Han beundrade visserligen Rogozjin mycket för den manliga styrka han föreställde sig att denne besatt. En dag hälsade han på i Rogozjins dystra hus. Hans ärende var att tala med Rogozjin om friheten att begå självmord. Men Rogozjin var föga intresserad. Ippolit kände sig som en inträngling hos en upptagen man. Däremot såg han en tavla som gjorde djupt intryck, en kopia av Holbeins ”Kristus som död”. I Jesu tro på sin kallelse och i hans vänners tillgivenhet såg Ippolit en annan sorts styrka som övervann yttre hån och våld. Det kunde aldrig tas ifrån dem.
I en hallucinatorisk dröm såg Ippolit natten efteråt Rogozjin komma in genom sovrumsdörren och slå sig ned vid ett bord, där Ippolit ställt en helgonlampa. Rogozjin hade fina kläder men något helgon var han ju inte. Ippolit såg honom le hånfullt. Han upplevde synen som verklighet och bestämde sig för att inte vara den förste som började tala. Han satte armbågarna i sin huvudkudde och avvaktade. Dostojevskij visste att en huvudkudde är en vän, precis som en nallebjörn. Men Ippolit fick ändå snart en känsla av overklighet och tänkte att han kanske skulle stiga upp och undersöka om han såg ett ”hjärnspöke” och inte en verklig människa. I samma stund greps han av skräck. Då sträckte Rogozjin på sig och hånlog. Ippolit greps av sådan ilska att han rädsla försvann. Han ville kasta sig över gästen. Men stoltheten och huvudkudden segrade: han skulle inte vara den första som bröt tystnaden.
Till slut dog hånleendet på Rogozjins läppar, han reste sig stilla, gick ut och stängde dörren efter sig. Nästa morgon kunde Ippolit konstatera att dörren varit låst hela tiden och att det inte varit möjligt för någon att komma in. Alltsammans var bara ett hjärnspöke. Men drömmen hjälpte Ippolit att också i det osynliga låsa sitt rum och sin kropp för mördande hån. Han är den ende i romanen som har utvecklat den dyrbara integriteten, mer värd än guldtofsar och diamanter.
