Cordelia Edvardson nynnar
Jag blir så glad när Cordelia Edvardsson nynnar. Förra gången jag la märke till det är åtminstone fem år sen. Då stod hon i badrummet och sjöng: ”Modern hon är blind …” Hon fann mening däri. I dag nynnar hon på Povel Ramels: ”Döm om min förvåning …” ”Oumbärlig” är det ord hon använder om denna rad.
Jag tittar och tittar. Jo, det står faktiskt: ”Dröm om min förvåning…” Jag gläder mig otroligt och undrar om det är en felhöring eller tryckfelsnisse som förvandlat ordet ”döm” till ”dröm”.
När man nynnar, då händer det ofta något förvånande. Ordet ”felhöring” har jag från Stellan i Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne. Han ville att man skulle sjunga Härlig är jorden på hans begravning. Men i stället för ”tidevarv komma” skulle man sjunga ”tidevalv komma”, för det var en ”felhöring” han hade haft och tyckte om. Jag tar gärna upp termer Göran Tunström hittat på, för han kan verkligen det här gömda språket som Erich Fromm förresten kallar ”det glömda språket” i en bok med just detta namn.
Tänk så lika ord kan vara: glömd -- gömd, varv -- valv, döm -- dröm. Men så viktig deras olikhet! Så mycket mer poetiska de senare orden är! ”Glömd, varv, döm” mot ”gömd, valv, dröm”. Man får vara blind för att inte höra det.
Cordelia Edvardsons angelägna ärende gällde rasism och främlingsfientlighet. Någon hade sagt att detta borde bekämpas genom att man höjde den allmänna intelligens- och bidningsnivån. Detta väckte hennes förvåning, och detta underströk visan i hennes öra. Men kanske alltså med ordet ”dröm” i stället för ”döm”. Försök att drömma!
Cordelia har inte varit blind. Hon har sett välutbildade personer som inte bara försvarade ideologier ”vars motståndare hamnade i massgravar” utan som själva var massmördare. Konstnärlighet är heller ingen garanti för medmänsklighet, påpekar hon. I stället framhäver hon det som hon kallar ”hjärtats intelligens och bildning”. Som exempel nämner hon en enkel bondkvinna som med fara för eget liv gömde ett judiskt barn.
Hur kan man stödja det modiga ”hjärtat”? Vi behöver ju vara många som står det omänskliga emot. Jag är alldeles förskräckt när skolan blir alltmer kunskapsbetonad och elitistisk. Jag tror mer på kritor och känslouttryck när det gäller att föra människor närmare varandra. Men båda områdena behövs för att skapa ett demokratiskt klimat som inte bara är bara ord utan också händer och hjärta. I gränslandet mellan oss själva och andra behöver vi som följeslagare drömmarna och visan-i-örat att förvånas över. Annars blir ”modern blind”, som Cordelia Edvardsons visa förra gången tjatade om. Ty en symbol kan alltid vidgas.
Arketypiskt är intelligensen (huvudet) vår far och drömmarna (hjärtat) vår mor. Modern är tyvärr alldeles åsidosatt i vår skolning. Det är en ren tillfällighet om mäns och kvinnors känsla blir så befriad från rasism och maktspel att framtiden kan räddas med våra gemensamma ansträngningar. Drömmen går omkring i vårt omedvetna liv som en människa i burka. Och kanske är det faktiskt så att de kvinnor som väljer att dölja sig från topp till tå visar oss vår egen blinda skugga.
