Dröm dikt myt. Stina Hammar

Vi tog bussen till Slussen och åkte sen upp med Katarinahissen – Stockholms Eiffeltorn? Däruppe stod vi och såg hur oktoberskymningen sänkte sig över Stockholm. Vi skulle till Kägelbanan på Mosebacke och se Teater Slávas föreställning Carmina Mecanica. Detta var en fin inledning: buss och hiss och en drömsk atmosfär över storstaden. Föreställningen handlade  om en vävstol, ett maskineri som människan uppfunnit precis som hon med galler och linor har uppfunnit Katarinahissen och många andra mekaniska maskinerier, men samtidigt är vävstolen en väl använd bild för ”carmina”, dikt, fantasi, liv. När allting börjar på Kägelbanan ser vi en stor trasmatta lagd över vävstolen. Nu är den färdigvävd och visas upp. Det är ett arbete som utförts av åtta skådespelare, fyra män och fyra kvinnor, i Tom Fjordefalks regi och i Lovisa Johanssons scenrum som skapas och förändras under handlingens gång.

Det är en oerhört fysisk föreställning. Hur bygger man själva vävstolen? Ensemblen dansar med bitarna, liksom plötsligt upphittade, och ibland inträffar katastrofer. Bom! Någon faller ner som livlös.

En ”tråd” i mattan som skall bli till handlar om samspelet mellan individen och gruppen. Hur passar man in utan att försvinna i gruppen? Hur svårt är det att vara avvikare? Hur ser maktens metoder ut? Även godheten kan kittla en så att man dör av skratt. Tråden, repet, snöret kan lindas kring en nystvinda och bli helt ofarligt utan att vara till någon nytta. Den som vågar använda garnet riskerar att snärjas och förpuppas – då gäller det att befria sig. Till sist blir vävstolen en flygmaskin, en sorts triumf över tyngdkraften.

Men lika svårt som det är att finna sitt eget ansikte i en grupp är det att alls få syn på andra. En spegelscen i mörkret visar svårigheten: vart än man tittar är det sig själv man ser. Hur blir jag fri från mina projektioner?

Vi hör många sorters musik, folkvisor, sakrala toner, dragspel, blåsinstrument, trumma och mycket jag inte känner igen. Texter används mycket sparsamt, skrivna av Bruno. K. Öijer och Tom Fjordefalk som bl a skrivit ”Dockans sång”, en dikt om konstens möjlighet och idé som inleder föreställningen och på sätt och vis motsvarar flygplanet i föreställningens avslutning. På samma vis som varje aktör vi sett har ett eget ansikte men ändå samspelar märkbart med de andra, kan en liten teatergrupp som denna känna sig helt överkörd och försummad i det stora nöjesutbudet, men tack och lov finns en konstnärlig drift som motiverar en sådan här fin, rolig  och väl förberedd föreställning.