Skulptören Johannes Anyuru
I Johannes Anyurus språk och föreställningsvärld är jag en främling och invandrare. Jag står inför titeln på hans senaste verk som inför en välvd port: ”skulle jag dö under andra himlar”. Jag träder enligt författarens anvisning in i romantexten ”I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges namn” och jag undrar sedan sida upp och sida ned vad han menar med detta. Under den burkan kan så mycket onåd rymmas som inga vackra ord rår på. Var finns människans ansikte bland de här bokstäverna? Eller kanske är det navelsträngen jag skall söka? Vinjetten på titelbladet får mig att tänka så. Naveln är vårt uråldriga frihetsärr. Ingen människa kan komma ifrån det.
Mitt främlingskap beror på att jag har svårt att orientera mig i dataålderns språk. Jag är själv som ett rum författaren beskriver, där tv:n står på utan inställd kanal: ”röster stiger och sjunker i bruset”. Hur skall jag hitta den möjliga kanalen? Ordet ”sand” som kommer så ofta – vad betyder det? Knark? Man ”skakar påsen” åt varandra, man blåser sand i ögonen på varandra, det är som en bakvänd kommunion! Det fyller mig med oro att det är så vanligt. Jag kan inte det här språket. Jag är 87 år gammal. Jag har knappt lärt mig än att ”fett” betyder något bra. Skall jag inte lägga ifrån mig den här boken? Den tillhör den globala framtiden, inte min kråkvinkelgeneration.
Men jag vill ändå inte ge mig. I Människans namn vill jag hitta ”naveln” i det här konstverket. Ibland är språket så uttrycksfullt och vackert att jag måste läsa riktigt långsamt. ”Väger ljus någonting?” Bara en sån fråga i en roman där ”ljusen blinkar som blåsande folioremsor över asfalten”. Ljus är både partiklar och vågrörelse vet Francis som är bokens huvudperson. Hans pappa är från Uganda, hans mamma svensk. Han är skulptör. Han skulpterar en stad av lera och trycker in pengar från många länder i leran, så att staden glimmar i lampskenet. Den heliga staden, tänker jag, så trivial som vi gör den i vårt ägandebegär. En sorts navel? Hur står det i Uppenbarelseboken om Nya Jerusalem som sänktes ned från himlen som en brud? Staden ”lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis.” Så glimmar pengarna här. Och inte nog med det. Jag går omkring i en skulpterad text, ja, en kropp av lera som Johannes Anyuru håller på att skapa – som människan skapades i Mosebok. Kvantmekanikens människa är skulpterad som Adam och Eva av partikel och vågrörelse, men det visste man inte när jag var liten och hörde de vuxna stabilisera vågrörelsen i sitt inre genom visan ”Löftena kunna ej svika…”
Gör såsom Abraham gjorde,
blicka mot himmelen opp,
medan du stjärnorna räknar,
växer din tro, ditt hopp.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna,
löftena de stå kvar.
Francis har prövat sin tro mot stjärnorna: ”Stjärnorna brukade trösta mig så mycket, you know?” Men en full kille skriker nere på gatan ”och ingen, ingen svarar.” Polarna från parkbänken i barndomens Borlänge är borta, en i fängelse, en annan död. ”De döda är öppna dörrar, de slår i vinden.” Döden finns från början av romanen i ett korancitat. ”Den nåderike” har lagt in den prövostenen i sin skapelse för att se: ”vilka som är de bästa bland dem”. Jaså, den skolmästaren! Francis identifierar sig med de förlorade och känner sig som ”fältet som Gud redan har mejat av”. Inget går att hålla kvar: ”Är tiden ett galler som man strålar igenom och splittras av till ett myller av syskon, fåglar, oåtkomliga också för en själv?
Han finner ingenting att lita på i den neonglittrande världen utom känslan av gudsögat som dyker upp ibland: Gud kollar på honom. Men Gud finns ju å andra sidan inte. Han själv finns inte heller. Det är inte Guds andedräkt, inblåst i hans näsa, som gör att han tappar marken under fötterna och svävar som en ballong under taket i knarkdimma eller overklighet. ”Han är i fel kropp”. Men sitter fast gör han ändå – i sitt liv. Allt är mycket motsägelsefullt.
Jag förstår när jag läst färdigt att det här är en text om trons kvalitet av andlig navelsträng. Anyuru skulpterar i Francis bekymmer en frihet som är tomhet: ”det osynliga är inte Gud”. Han söker en plats eller en partner som skall göra livet levande och meningsfullt för honom. Madrid, där han hoppats finna en annan värme än i Sverige, bjuder honom ett nytt språk och nya syskonvänner men blir ändå ett förstelnat dödsrike, ett Hades. ”De klättrar upp på en staty allihop, och hänger i en människoklase från armarna.” Fotoblixt! Som om livsträdet var en staty eller en död krukväxt behängd med julgransbelysning.
Kvinnor dyker upp i Francis liv, och Anyuru kan verkligen skildra hans kval när förhållandet den ena gången efter den andra går sönder. Hur de frånvarande älskarinnorna – liksom Gud – ständigt tittar på honom, och hur han själv visar upp sig för den nyss förlorade vännen. Till slut förstår han: ”Du var aldrig du. Du var jag.” Då kan han kanske säga farväl.
Anyuru visar i många bilder hur sanningens fråga om Gud är fel ställd. Francis frågar efter partikeln, när vågrörelsen i honom själv är det intressanta. Gud kan omöjligt ha skrivit en bok! Dock fängslas Francis av skönheten i korancitat som dyker upp. Det är om hjärtat allting handlar, anar han till slut.
