Landskapet i hjärtat
Bloggarna om Anna Rydstedt är inspirerade av den bild av Melsene Laux som jag har glädjen att pryda årets julhälsning med. Den kommer! På Anna Rydstedtsällskapets årsdag den 4 juli överräckte hon bilden till mig. Melsene är psykolog, konstnärinna och forskare. Som psykolog försöker hon hjälpa oss höra färgerna och se tonerna. Under senare år har hon särskilt forskat om konstnärinnan Elisabeth Bergstrand-Poulsen (1887 – 1955) Hon bor i Elisabeths hembygd i Långasjö socken i Småland, där Elisabeth har gjort altartavlan i kyrkan. Hon är ordförande i Elisabeth Bergstrand-Poulsensällskapet som just nu den 12 november när jag skriver det här firar årsdag. Melsene Laux har inspirerats till bilden av Anna Rydstedts dikt Ett grått nederbördsbälte i samlingen Dess kropp av verklighet, tillägnad ”Gustaf”.
När jag läser Annas dikter om Öland, tänker jag på lilla Anna som broderade Kalmarsund med skolans ”trubbiga nålar”. Öland är ett säreget landskap att lära känna. Diktaren Anna har hela livet med ord broderat sitt Öland. I Kore tar hon avsked även av de minsta blommorna på alvarets stenar, såsom i Demeters ord till dottern som skall gå till sin make Pluto i underjorden:
Se inom dig i ditt hjärta:
Sedums sköna sånger,
skrivna där på kalkstensflisor:
Den rosa stjärnan
och den gula stjärnan och den vita stjärnan:
Den rosa gryningsstjärnan,
dagens gula stjärna,
skymnings rosa stjärna
och nattens vita stjärna
I den dikt som inspirerat Melsene känner Annas älskade hund hur snöglopp och blåst över alvarheden rycker i pälsen. Men dikten slutar inne i hjärtats varma fågelbo, som Melsene har målat så kroppsligt att den mänskliga bröstkorgens stadiga revben syns. Där ligger en vanlig vipa på bräckliga ägg, medan ängslans systerfågel skyddar hennes skatt med sina fladdrande vita vingar.
Ett grått nederbördsbälte över Kalmarsund
far upp över stranden, ängarna och fälten.
Ett totalt snöglopp rusar över alvaret
och blåsten rycker i hundens rika Shetland Sheepdog-päls.
Då hastigt:
all rymdens skimrande ljus
överstrålar
alvarets täta, bruna matta.
Strandskatan med röda ben och vita vingspeglar
slår suveränt ned i de blåa vätarna
och viporna flaxar in i aprils flygande solbälte.
Men, vipa, hör upp med att så oroligt skria till mitt hjärta!
I mitt hjärta får du alltid bo
och kläcka dina ungar.
Kära fågelfruntimmer,
lilla syster i ängslan,
låt mig få öppna mitt hjärta
till häckningsplats åt din art.
Långt efter det att min bröstkorg fallit samman
må du leva på den fina jorden, i den rena luften.
Den yttre och den inre verkligheten tycks först helt motsatta varandra. Men vipan i hjärtat är inte oberörd av stormen därute. "Lilla syster i ängslan" skyddar med sin oro framtiden, så som Anna själv vakade över djur och natur, jord och luft, kropp och själ både i verkliga livet och i sina dikter.
