Snabbare än ljuset
Jag var en stund på förlagets releasefest för Birgitta Holms böcker om Rut Hillarp. Det var mycket folk där, och på grund av min höga ålder gick jag hem tidigt. Men jag hann höra Magnus William-Olssons fina analys av Birgitta Holms arbete och Aase Bergs samtal med Birgitta om förhållandet mellan henne och Rut. Jag hann känna människors engagemang och värme.
Under dagen hade jag själv skrivit bloggen om ”dygnet Lärktopp” och jag tyckte nu att Birgitta själv gömde ”den lilla lärkan grå” i sina snabba lätta rörelser bland alla oss andra som samlades utifrån den kallgrå höstkvällen. Inom mig bar jag en förnyad förundran över hur min dröm om Ruts ord i Paris i oktober 1984 tycktes korrespondera med drömorden i mitt öra nitton år senare, den där morgonen i november 2003, när jag under dagen skulle få veta att Rut tagit sitt liv med en plastpåse över huvudet. Dygnet Lärktopp 1984 förebådade på ett märkligt sätt Godhetens outsinliga påse 2003 och underströk än en gång skillnaden mellan det förgängliga vi andas i den atmosfär vi tär på, och den outsinliga anden. Ja, begreppet för dessa upplevelser är för mig just ”anden”, adekvat och vackert.
Drömmens ord nådde mig snabbare än telefonbudet från Birgitta, och så har det varit ofta när det gällt mina nära och kära. Drömmen och visan vet, jag anar om jag vågar, men veta säkert kan jag inte – där måste intellektet pröva. Jag menar att det vi kallar ”anden” måste vara en naturlag, en samvetslag som går djupare än överjaget. Drömmen och visan-i-örat är dess verktyg, men den griper in i hela vårt känsloliv och överjaget som tjänar marknadskrafterna ifrågasätts. Överraskningen är dess mest övertygande kännetecken.
Diktare gestaltar ”anden”. Den är som Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm, han som far runt jorden på 40 minuter. Den är som journalisten Bror Fogel i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes:
Bror Fogel syntes nämligen överallt på en gång, och den, som på förmiddagen klockan elva observerade honom i kretsen av en kvinnlig välgörenhetskommitté, där alla pratade i munnen på varandra, fick inte bli förvånad, om han ögonblicket därpå hörde talas om, att Fogel just nu satt nedlutad vid ett referentbord på rådhusrättens sessionssal för att draga det väsentliga ur ett skandalöst konkursmål. Samtidigt kunde en annan del av Fogel, den nämligen som hade i uppdrag att livnära honom, intaga en kopp choklad……
Birger Sjöberg hade förstås inte hört talas om kvantfysik och inte heller om de svårstuderade neutrinerna som förflyttar sig snabbare än ljuset. ”I en värld där signaler kan bryta igenom ljusvallen, kan verkan föregå orsaken", skriver en doktor i teoretisk fysik, Mikael Smedbäck, i DN torsdag den 13 oktober. ”Rumtidsväven är till stora delar outforskad”.
Så är det också med den sinnliga tankekällans vävar av dikt och dröm.
