Rut Hillarp och ”dygnet Lärktopp”
Det första jag la märke till hos Rut Hillarp var hennes skratt. Första gången jag såg henne var vintern 1982, då jag hade mitt privata seminarium kring det manuskript om Birger Sjöbergs Fridavisor som aldrig blev en doktorsavhandling. Det var Klas Güettler som gav mig mod att ta saken i egna händer. Han var docent i psykologi vid universitetet och ställde upp som ordförande vid mitt seminarium. Litteraturen representerades av Birgitta Holm, som då var docent i Umeå. Jag hade kontaktat henne, eftersom jag snappat upp att hon redan då var öppen för nya sätt att tolka litteratur. Hon blev intresserad och vågade stå på min sida. Hon förde med sig sin vän, Rut Hillarp. Intresserad och skrattlysten satt Rut där. Vem var hon? Sommaren efteråt möttes vi på ett seminarium på Biskops-Arnö och jag minns hur gott Rut skrattade när jag föreslog att ”samlingstankars stora hus” i Lilla Paris syftade på sparbanken. Ett sådant insiktsfullt skratt lever man länge på. Jag hör det än.
I oktober 1984 träffades Rut Hillarp, Birgitta Holm och jag händelsevis i Paris. Jag ser i min dagbok att vi på Grand Palais såg en utställning om antika modergudinnor på Cykladerna. Jag minns små dockor och jag tycker mig minnas att Rut var fascinerad av deras fyrkantiga kroppar. Vi pratade nog om Julia Kristeva och hennes tanke att språket grundläggs av modern som är en behållare för joller och språklek, ”choran”, och detta är grunden för poesin. Vi gick sen till Jeu de Pomme och såg van Gogh, och slutligen såg vi en Doréutställning på Hallarna. Den gjorde det starkaste intrycket. Rut berättade att man i hennes barndomshem hade en bibel med illustrationer av Doré som hade skrämt henne. Särskilt rädd hade hon varit för berättelsen om att Jesus skulle komma tillbaka på skyarna för att döma levande och döda. Om man inte var redo då ...
Efteråt drömde jag att Birgitta, Rut och jag gick över en stor gata i Paris, medan all trafik stannade och väntade tills vi hade passerat. Vi gick sedan på en smal trottoar litet efter varandra. Rut vände ansiktet bakåt mot mig och sa: ”Det är dygnet Lärktopp”. Hon måste säga det två gånger innan jag uppfattade vad hon sa, eftersom vi då stördes av trafikens brus.
Sen sa hon: ”Kan det hända i en, kan det hända i flera ….” Jag förstod att allt hon sa avsåg Jesu uppståndelse, som Doré gjort en så trevlig målning av – förvåningen speglad i hans ansikte ”som ett häpet och lyckligt ljus – ett medvetandets underbara ljus”, skrev jag i min dagbok. ”Dygnet Lärktopp” syftade på Birger Sjöbergs ”den lilla lärkan grå, så svår att observera”. Lärkan var en helhetens symbol för Birger Sjöberg, och närmare Gud, Kärleken, än lärkan kunde ingen komma. ”Dygnet Lärktopp” var Ruts förslag i min dröm till ett poetiskt namn på påskdagen, tänkte jag. ”Själva döden sprängs sönder av lärkans höga visa”.
Jag skrev i min dagbok om drömmen:
Birgitta sa en gång, när vi gick från Grand Palais att vi var ”de tre musketörerna”. Vi hade en fin gemenskap. Min första drömbild handlar om det. Vi var ute i ett andligt ärende, gick från museum till museum för att lära oss mer om människans symbolliv. Inför det engagemanget stannade all annan trafik i världsstaden och släppte fram oss, tvärtemot det som verkligen skedde, att trafiken hotade oss. Vår yttre kropp hotades, vår andliga kropp respekterades av ”alla krafter”. Vi var helhjärtade.
Ruts röst är betydelsefull i min dröm. Det handlar om att jag känner det mer och mer gott med Rut, med hennes öga, klokhet och varma hjärta. Men det hon har att säga mig har jag svårt att höra – trafikens brus vill överrösta det. Men det lyckas inte. Rut får säga identifikationens kloka ord. Allt som kan hända i en människas hjärta, kan hända i allas.
I Birgitta Holms biografi läser jag nu om vad ”madonnan i påsen” betydde för Rut. Birgitta sätter det i samband med Ruts slutliga handling att kväva sig själv med en plastpåse. Jag tycker att symbolen sträcker sig genom hela min bekantskap med Rut, ända ned till modergudinnorna vi såg på Grand Palais 1984 och till orden i min dröm: Dygnet Lärktopp. På morgonen den dag Birgitta ringde till mig för att berätta om Ruts död, drömde jag orden:
”Godhetens outsinliga påse”.
OUTSINLIGA.
Jag tänker på Lars Ahlins tjocka roman Din livsfrukt. Birgitta säger att Rut tyckte den var språkligt tråkig. Jag säger att det skulle den vara. Lars målade vår kulturs intellektuella ökenvandring, sandkorn för sandkorn. Steve Sem-Sandberg kallade det ”lögnens och korruptionens språk”. Jag drömde sedan jag läst den att jag stod på Ölands alvar och visade min familj en stor spricka i berggrunden: ”Det här är dödens mun” sa jag. Men sen vände jag mig om mot det vindomsusade landskapet med den vida horisonten och sa: ”Där är det konst som har erövrat mitt hjärta!” Sen följde en visa från min frikyrkliga barndom: ”Om jag ägde allt, men inte Jesus, / vore livet värt att leva då?” Så verkade romanen Din livsfrukt på mig.
kvinnan i Triers Breaking the waves.
Så som vår kultur sannerligen har gjort tills ganska nyligen. Intellektuellt har vi andra idéer, och det får man vara tacksam för, men fortfarande speglar barnen i sina maktlekar den värld de egentligen befinner sig i. Och ungas ångest tar sig uttryck i självskadebeteende.
Jag tänker på Lars Ahlins tjocka roman Din livsfrukt. Birgitta säger att Rut tyckte den var språkligt tråkig. Jag säger att det skulle den vara. Lars målade vår kulturs intellektuella ökenvandring, sandkorn för sandkorn. Steve Sem-Sandberg kallade det ”lögnens och korruptionens språk”. Jag drömde sedan jag läst den att jag stod på Ölands alvar och visade min familj en stor spricka i berggrunden: ”Det här är dödens mun” sa jag. Men sen vände jag mig om mot det vindomsusade landskapet med den vida horisonten och sa: ”Där är det konst som har erövrat mitt hjärta!” Sen följde en visa från min frikyrkliga barndom: ”Om jag ägde allt, men inte Jesus, / vore livet värt att leva då?” Så verkade romanen Din livsfrukt på mig.
kvinnan i Triers Breaking the waves.
Så som vår kultur sannerligen har gjort tills ganska nyligen. Intellektuellt har vi andra idéer, och det får man vara tacksam för, men fortfarande speglar barnen i sina maktlekar den värld de egentligen befinner sig i. Och ungas ångest tar sig uttryck i självskadebeteende.
