Nåden är ett berg av guld
Tomas och jag går åter våra fina promenader utmed Årstaviken. Vissa gamla knäckepilar har brutits eller fällts från roten av vinden. Parkvårdarna sågar ibland av det brutna trädet, så det blir en stubbe. Ibland får knäckepilen däremot ligga kvar i sin rotvälta och utvecklar då en eller annan gren till en ny rot rakt ned i sjöbotten. Nya skott skjuter upp ur den gamla stammen. Då uppstår de mest överraskande formationer.
Torgny Lindgren gör just så med sitt diktarspråk, tänker jag, när vi sitter och vilar oss vid en särskilt sprucken gammal pil som gapar stort mot oss men trots skadan grönskar vackert. Så snart en tankegång tenderar att hamna i ett vanespår, bryter han av den och rör om i berättelsens tid och rum, så att vi får besvär med att orientera oss.
I Pölsan, den andra romanen i trilogin Nåden har ingen lag, avbröt en oförstående chefredaktör brutalt notisskrivare Manfred Marklunds inspirerade skriverier om människor som inte alls fanns. Jag berättade om det i min förra blogg.
Det avbrottet blev ett uppehåll på över femtio år. Invånarna i Marklunds påhittade samhälle dog emellertid inte utan fortsatte trots fördröjningen att rumstera i hans minne. Vi som läser berättelsen Pölsan glömmer att vi befinner oss i ett avbrott, där upplevelsens nu skedde för flera decennier sedan. Vi påminns om att tiden gått, när dillköttet eller fiskpinnarna plötsligt serveras till Marklund på äldreboendet i Avabäck, där han 105-år gammal åter står vid sin skrivpulpet och befolkar den ödemark han själv skapar omkring oss och smyckar den med namn i långa poetiska slingor: Lillåberg, Avabäck, Inreliden, Gammbrinken, Kullmyrliden….
Marklund säger till Linda, älsklingssköterskan på äldreboendet, att det han skriver hämtar han ur minnets ”hålrum”: ”Där blandas det förflutna med det ickeförflutna och det gångna med det kommande, där lever sida vid sida bekanta och obekanta bekymmerslöst…. där har visarna stannat trots att urverket går”, säger han. ”Och längst ner, i botten av det outtömliga minnet, finns den gudomliga nåden som gör att allt har kunnat hända och finnas, allt det förflutna och allt det som inte har hänt …. allt som bärs upp av nådens grova näve.”
Linda lyssnar och läser och letar till och med guld i hans landskap, dvs hon försöker utan hans vetskap få hans diktning utgiven av något förlag eller kanske understödd av kommunen. Att hon skall hitta Avaberget blir Lindas allvarsamma lek med Marklund. Han ritar en karta åt henne, så att hon lättare skall finna vägen. Hon prisar honom. ”Att du kunde minnas allt detta!—Fantasien är mitt minne, sade han anspråkslöst.”
Men Marklunds fantasier uppskattas inte nu heller. Just när kommunalrådet i Avaträsk skrivit brev till gamlingen och förbjudit honom att fortsätta sina integritetsbrott på kommunens papper – en del av de omtalade människorna finns ju i livet – kom Linda med en näverdosa, som liknade den Marklund brukade ha, innan kommunen tog snuset ifrån honom. Här har hon beviset för att Avaberget är en enda sammanhängande guldåder. Linda är världens rikaste människa, och hon personifierar i den här romanen ”nådens grova näve”. Hon tar Marklund med sig från ålderdomshemmet : ”Jag ska ge dig friheten och livet och skaparglädjen tillbaka”. sade hon. ”Det är jag skyldig dig”.
