Notisskrivaren i Pölsan
Romanen Pölsan har Torgny Lindgren valt att inleda med en strof av Rainer Maria Rilke :
Und wir Zuschauer, immer, überall
Dem allen zugewandt und nie hinaus!
Uns überfüllt’s. Wir ordnen’s. Es zerfällt.
Wir ordnen’s wieder und zerfallen selbst.
(Min tolkning: Vi människor är åskådare, alltid och överallt och samtidigt är vi instängda i det vi iakttar, kommer aldrig ur det. Vi överväldigas, men vi försöker ständigt på nytt skapa en ordning i vår värld. Ordningen sönderfaller, men vi försöker på nytt och går slutligen själva under.)
Vad är det för tid, vad är det för rum, vad är det för ordning jag träder in i när jag öppnar Pölsan, den andra romanen i den ”triptyk”, vars helhetsnamn är ”Nåden har ingen lag”?
Redan i första meningen i Pölsan blir jag ovanligt exakt upplyst om tiden. Handlingen börjar två och ett halvt år efter andra världskrigets slut, närmare bestämt precis två dagar före jul: ”måndagen den tjugoandre december nittonhundraförtisju”. Vädret begränsar människornas rörelsefrihet på samma sätt som i Hummelhonung: ”snön var redan så djup att ingenting mer kunde hända i bygden, absolut ingenting. Ingen kunde fara på vägarna, på flera dagar hade ingen mjölk nått fram till mejeriet, tågen stod stilla i Bastuträsk.”
Så kommer vi in i romanens ödsliga landskap – hur skall vi komma ut? ”Nie hinaus” stod det i Rilkes dikt. I små faktarutor får vi nyttiga upplysningar om var vi är i geografin. Orten vi hamnat på heter Avabäck och ligger på gränsen mellan Västerbotten och Lappland. Människorna här rör sig i myrmarker, granskog och kalhyggen. De bor i småbyar och enstakagårdar. Samhället består allt som allt av 23 invånare. En av dem är Manfred Marklund, som är notisskrivare i lokaltidningen som har sin redaktion i ”ett stenhus ute vid kusten”. Marklund fängslar människor i sina notiser: ”När en människa väl har tagit sig in i en notis, då slipper hon knappast ut igen.”
Manfred Marklund är 53 år när vi dras in i historien. Han står vid sin specialsnickrade skrivpulpet och skriver en notis om en främling, en ”gåtfull mansperson” som det går rykten om. Kanske är främlingen inte den han utger sig för? Det är något mystiskt med honom. Grannar har hört honom sjunga arior av den tyske kompositören Wagner, vars opera Ragnarök nyligen framförts i radio. Medan Marklund skriver notisen, lyssnar han till radioprogrammet: Nanna Lundh Eriksson berättar om Hedvig Charlotta Nordenflycht. Båda kvinnorna har funnits i historien.
Köksklockan slår tre. Notisen om främlingen är ännu inte färdig. Vi tycks vara helt trygga inom historisk tid och rum, när dörren plötsligt öppnas ”och utifrån mörkret slängdes posten in på köksgolvet.”
”Utifrån mörkret”? ”Någon hade således tagit sig ned till byn och hämtat den post som bussen lyckats leverera”, får vi veta. Orsak och verkan råder! Men en sorts mytisk Ragnarök, världsundergång, är det ändå frågan om. Marklund får ett brev som ändrar allt för honom. Chefredaktören för lokaltidningen avskedar honom. Ty i hans notiser tycks ingenting vara vad det utger sig för:
”den verklighet som Ni tillsynes beskriver är helt simpelt inbillad, uppdiktad och obefintlig - - De personer som Ni låtit födas, fira födelsedagar, ingå äktenskap och i vissa fall också avlida, har aldrig levat på jorden… anmärkningsvärt, att Ni själv existerar.”
Det handlar om en världsundergång: ”dessa byar som så uppenbart ligger inom vårt spridningsområde, de har aldrig funnits på någon karta.” Medan radion spelar den långsamma satsen ur Schuberts C- dursymfoni inser Manfred Marklund att han inte mer skall vara notisskrivare på lokaltidningen. Hans sätt att beskriva verkligheten passar inte på en tidningsredaktion: ”Verkligheten är till sin natur dokumentarisk”, fastslår chefredaktören allsmäktigt.
Här är notisskrivaren en nidbild av alla skönlitterära författare, och chefredaktören visar total brist på insikt och aktning för kulturens skapande krafter. Man kan jämföra med hur Torgny Lindgren i Minnen skämtsamt och ändå allvarligt beskriver sitt motstånd mot förläggarnas övertalning att han skall skriva verkliga minnen i stället för ”alla irrsinniga berättelser som vi ingalunda önskat oss”. Men hur kan man kontrollera att ens minnen inte är förvrängda eller tillrättalagda? Samtalet mellan Torgny Lindgren och hans redaktör utvecklar sig så här:
”Jag har aldrig skrivit ett osant ord, betygade jag, kanske för tusende gången. Varför skulle jag börja med det nu?
Litteratur är litteratur, sade förläggaren. Ingenting annat.
För mig har litteraturen alltid varit något storartat, ja, heligt, sade jag. Genom litteraturen kommer vi i beröring med det eviga och gudomliga.
Nu log förläggaren stort och hjärtevärmande, det brukade han sällan göra. Ska jag stjäla en bit av smörgåstårtan åt dig? sade han.”
Notisskrivare Marklund försvarar sig också, formulerar brev till chefredaktören som han dock varken skriver eller postar: ”Visserligen kan det hävdas att mina notiser är sprungna ur en ödslighetför att inte säga tomhet som är outhärdlig, där såväl trottoarer som skyltfönster saknas.” Han har sett som sin uppgift att befolka denna ödslighet. Som Gud har han med Ordet skapat en värld ur intet.
Nu fick han inte skriva, men han kunde tala, det var tillåtet. ”Han talade till myggorna och lämlarna och rävhonan… Hans ord blandades med doften av blommande lingonris och terpentin”. Han jämförde sig med chefredaktören som i sin position inte hade några svårigheter att bli trodd och publicerad. Denne kunde släppa ur sig skrivandet ”som vilken kroppsvätska som helst”. Notisskrivaren däremot ”tvingar och driver fram sina ord ur en mycket djupare uppmärksamhet, han väljer orden ohyggligt noga, därför att han inte har något val, han skriver ur en varseblivelse och ett skådande och ett allvar som är okänt i städerna vid kusten.”
Det doftar och sjunger också i människan, om hon lyssnar ”ohyggligt noga”. Liknelsen mellan språk och kroppsvätska kan alludera på händelsen i bibeln, där Jesus botar en blind man genom att smörja hans ögon med sin saliv, en kroppsvätska som ligger nära ”tungan”, språket. Torgny Lindgren är bibelkunnig sedan barndomen och liknelsespråket är hans eget genuina verktyg. Detta har uppmärksammats särskilt i en doktorsavhandling av Marcus Willén: Konsten att upphöja det ringa (Artos 2008).
Genom Manfred Marklunds oskrivna samtal med chefredaktören försvarar Torgny Lindgren fantasin: ”Ni ställer fantasien motsanningen som om de två vore oförenliga, ja som om de skulle strida mot varandra, som om fantasien inte vore en produkt av verkligheten”. ”Ni vet ingenting om det mod och den stolthet som en ur sitt innersta skrivande människa måste uppbåda.” Han känner sig så kränkt att han slutar skriva helt, till och med sitt namn ersätter han med ett bomärke: en avklippt ekorrklo symboliserar hans språklöshet. Detta tecken kunde man återfinna på föremål som torkade kohudar, mjölkhinkar och fiskredskap.
Manfred Marklund tystnar. Han återupptar notisskrivandet först vid 107 års ålder, då chefredaktören har dött, 98 år gammal. Den sjunde april år 2000, alltså 53 år efter vårt inträde i romanen fullbordar Marklund den notis om ”främlingen” som han då avbröt. Han vårdas nu själv på ålderdomshem sedan nitton år. Men han måste notera allt som hänt under årens lopp, innan han kommer till nuet. Torgny Lindgrens roman bygger helt på dessa notiser.
I brevet till chefredaktören – som han aldrig skrev − citerade Marklund Goethe:
”Så brukar barn och vuxna förvandla det stora och det upphöjda till lek, ja, till narrspegel – och hur skulle de annars vara i stånd att uthärda och bära det”.
Vi är instängda i den bur av tid och rum, orsak och verkan som bjuds oss, så som Rilke skrev i sin dikt och så som Torgny Lindgren skapar begynnelsen av Pölsan. Vi försöker skapa lag och ordning, så som ”chefredaktören” i vår värld godkänner, vilket ofta är den dokumentära berättelsens sanning. Men den övergripande titeln på romantriptyken, Nåden har ingen lag, syftar på den frihet som dröm, dikt och myt kan skapa. Och särskilt musiken, säger Torgny Lindgren. Genom dessa frihetszoner kommer vi i beröring med det eviga och gudomliga som Torgny Lindgren ironiskt nämner för sin förläggare i Minnen. Det är inte smörgåstårta som gör livet värt att leva. Vi vuxna har lika stort behov som barnen av lekens frigörelse.
