Ernst Josephson och törnrosen
Så mycket intressanta utställningar finns just nu att se i Stockholm. Kanske får jag tillfälle att gå på någon av dem. Men när åldern försvårar villkoren att se det nya, är det desto viktigare med det förråd man har i minnet. Glöm inte det, ni som ger pengar till skolor och folkhögskolor! Det de unga ser nu skall framträda på hjärtats väggar en gång, när den själlösa åldringsvården tar vid! När vi inte ser och hör det yttre så skarpt längre, kan konst, dikter och visor till tröst fortfarande färga våra tankar och drömmar.
Av omständigheterna leddes mina tankar i veckan som gått till två målningar av Ernst Josephson (1851 – 1906): Strömkarlen (1884) och Gåslisa (1889). För min generation är de kända på samma sätt som folkvisor är kända eller som blommor och fågeldrillar är kända. Länge räckte mina vykort av Strömkarlen som jag sände till vänner och bekanta.
Men för konstnären själv blev de tavlorna inte någon triumf, läser jag i Hans Henrik Brummers vackra bok Ernst Josephson målare och diktare. Målningen Strömkarlen avvisades från Salongen i Paris och nio år senare även från Nationalmuseum, när prins Eugène ville donera den dit (1893). Den avvisades eftersom prinsen fordrade att den skulle hänga framme. Den hamnade i stället i Oslo. Gåslisa målades under en period när konstnären inte kunde ansvara för sig själv. Den räknades till ”sjukdomskonsten”. Den hänger på Valdemarsudde (www.waldemarsudde.se/konstsamlingen/saml_josephson_gaslisa.htm/ )
Josephson var dock en ansedd målare, som hängivet kopierat de gamla mästarna och ägnat sig åt historiemålningar och porträtt. Men det var något oljefärgen inte kunde fånga, hur han än ansträngde sig, något i naturen, menade han. Vid en fors i Eggedal i Norge drömde han om Näcken med sitt långa silverskägg ”som spelte ur djupet det bästa han förmådde (och det var inte dåligt)”. På en äng såg han i drömmen ”granna, främmande blomster”. Men där var också en mörk flicka som påminde om hans döda syster, när de båda var barn. Hon band en krans av ängsblommor:
”Giv mig darrgräs och törnrosblad, sade hon milt, men med långa stjälkar, sade hon, nu som då. Jag var så ivrig att skynda mig, händerna blödde av törnen”.
Flickan band sin krans och gav den åt drömmaren som ville kyssa hennes hand men vaknade med tårar på kinden.
Man kan säga att det måleri som Josephson hade ägnat sig åt var styrt av den rationella tankekällan – och som omdömet var om Näcken i drömmen ”det var inte dåligt”. Men flickan i drömmen representerar den sinnliga tankekällan som överskrider tid och rum och söker helheten. Konstnären längtar efter att nå denna äkthet så att händerna blöder i drömmen.
Jag tror att den här drömmen med darrgräs och törne och blödande händer förebådar den sinnliga tankekällans översvämning på den ödsliga ön Bréhat utanför Bretagne, där han bodde en tid tillsammans med en familj Österlind, man och hustru och litet barn. Man lekte spiritualistiska lekar och gränserna mellan yttre och inre verklighet sattes ur spel. Stagnelius, Swedenborg och Bellman var ibland de ”kungar och procentare” som kom med råd till sällskapet i Josephsons stuga: ”Hos dem alla finns en gnista av Gud”. Men det blev verkligen farligt, när Österlind förstod att Josephson hotade hans lille son till livet i tron att Gud fordrade offret, precis som Abraham hade varit villig att offra Isak.
Gud är svår att hantera – det är därför den rationella tankekällan har låst in honom i kyrkan. Men vad gjorde den rationella tankekällan med kärleken på den tiden? Ernst Josephson smittades vid 24 års ålder av syfilis. Hans kärleksliv var för alltid stympat. Detta utgjorde en del av hans oerhörda sorg.
Tavlan Gåslisa är som jag ser det ett försök av Josephsons sinnliga tankekällan att berätta om den möjliga helheten. Där sitter en ljus flicka, och kammar sitt hår. Hennes vänstra arm bildar en bestämd gräns mot yttervärlden, medan den högra skiljer huvudet från kroppen, samtidigt som hon med armbågen kan bjuda en nyponros till en gossegestalt med törnekrona. Ljus strålar från honom åt båda håll, som vore han en insektskropp med strålande vingar.
Kanske var Elsa Beskow inspirerad av Gåslisa -- som hon förstås kunde se på Valdemarsudde -- när hon diktade om det lilla trollet Bubbelemuck, som längtade så efter att få vingar. ”Vingarna skall växa inifrån” lärde honom trollsländefeen. När han räddade skogen från eldsvåda sprack skalet och han blev ett med lågan.
Så tänker jag när jag ser den hjärtats tavla som kallas Gåslisa. Skalet kring Josephsons längtan har spruckit med stor smärta och åtminstone törnrosen har fått sin plats.
