Ernst Josephson och törnrosen omarbetad
Så mycket intressanta utställningar finns just nu att se i Stockholm. Kanske får jag tillfälle att gå på någon av dem. Men när åldern försvårar villkoren att se det nya, är det desto viktigare med det förråd man har i minnet. Glöm inte det, ni som ger pengar till skolor och folkhögskolor! Det de unga ser nu skall framträda på hjärtats väggar en gång, när den själlösa åldringsvården tar vid! När vi inte ser och hör det yttre så skarpt längre, kan konst, dikter och visor till tröst fortfarande färga våra tankar och drömmar.
Av omständigheterna leddes mina tankar till två målningar av Ernst Josephson (1851 – 1906): Strömkarlen (1884) och Gåslisa (1889). För min generation är de kända på samma sätt som folkvisor är kända eller som blommor och fågeldrillar är kända. Länge räckte mina vykort av Strömkarlen som jag sände till vänner och bekanta.
Men för konstnären själv blev de tavlorna inte någon triumf, läser jag i Hans Henrik Brummers vackra bok Ernst Josephson målare och diktare. Målningen Strömkarlen avvisades från Salongen i Paris och nio år senare även från Nationalmuseum, när prins Eugène ville donera den dit (1893). Den avvisades eftersom prinsen fordrade att den skulle hänga framme. Den hamnade i stället i Oslo. Gåslisa målades under en period när konstnären inte kunde ansvara för sig själv. Den räknades till ”sjukdomskonsten”. Den hänger på Valdemarsudde (www.waldemarsudde.se/konstsamlingen/saml_josephson_gaslisa.htm/ )
Josephson var dock en ansedd målare, som hängivet kopierat de gamla mästarna och ägnat sig åt historiemålningar och porträtt. Men det var något oljefärgen inte kunde fånga, hur han än ansträngde sig, något i naturen, menade han. Vid en fors i Eggedal i Norge drömde han om Näcken med sitt långa silverskägg ”som spelte ur djupet det bästa han förmådde (och det var inte dåligt)”. På en äng såg han i samma dröm ”granna, främmande blomster”. Men där var också en mörk flicka som påminde om hans döda syster, när de båda var barn. Hon band en krans av ängsblommor:
”Giv mig darrgräs och törnrosblad, sade hon milt, men med långa stjälkar, sade hon, nu som då. Jag var så ivrig att skynda mig, händerna blödde av törnen”.
Flickan band sin krans och gav den åt drömmaren som ville kyssa hennes hand men vaknade med tårar på kinden.
Man kan säga att det måleri som Josephson hade ägnat sig åt hade varit styrt av samhällets krav och därmed av den rationella tankekällan – och som omdömet var om Näckens spel i drömmen ”det var inte dåligt”. Men det rymde inte hans egna djupaste känslor. Flickan i drömmen, den döda systern, påminner om barndomens närhet och frihet. Men hon är också en Eurydikegestalt som representerar den sinnliga tankekällan som överskrider tid och rum och söker det som fattas i helhetens blomsterkrans. Konstnären längtar så ivrigt efter att måla denna äkthet att händerna blöder i drömmen.
Jag tror att den här drömmen med darrgräs och törne och blödande händer förebådar den sinnliga tankekällans översvämning på den ödsliga ön Bréhat utanför Bretagne, där han bodde en tid tillsammans med en familj Österlind, man och hustru och litet barn. Man lekte spiritualistiska lekar och gränserna mellan yttre och inre verklighet sattes ur spel. Stagnelius, Swedenborg och Bellman var ibland de ”kungar och procentare” som kom med råd till sällskapet i Josephsons stuga: ”Hos dem alla finns en gnista av Gud”. Men det blev verkligen farligt, när Österlind förstod att Josephson hotade hans lille son till livet i tron att Gud fordrade offret, precis som Abraham i Gamla Testamentet hade utmanats att offra sin son Isak.
”Gud” är svår att hantera – det är därför den rationella tankekällan har låst in honom i kyrkan. Prästen där kan ju påminna om att Gud sände en ängel som bestämt satte stopp för Abrahams offervilja. Och Österlind, det hotade barnets far, såg med all sin takt och vänskap till att Josephson förflyttades över Paris och hem till Stockholm.
Man kan rädas den sinnliga tankekällan för mindre galenskap än detta. Men vad gjorde den rationella, förnuftiga tankekällan med kärleken på 1800-talet? Jag erinrar mig Carl-Johan Vallgrens roman Den vidunderliga kärlekens historia. Jag tänker på hans liknelse: människan var som den skarabé som stelnat i bärnstenen på läkarens hustrus ring. Liknelsen utvecklas vidare genom de två prostituerade kvinnorna som läkaren samtidigt förlöste, den ena med ett vidunderligt pojkmonster, den andra med en underbart vacker flicka – en bild av den djupa klyvnaden i vårt patriarkala sätt att tänka. De två barnen älskade varandra. Också i den här berättelsen dog flickan, men hon förblev en kärleksfullt styrande röst i pojkens längtande inre. Hon var skyddsängeln som hejdade hans mördarhand.
Ernst Josephson smittades vid 24 års ålder av syfilis, en monstersjukdom på 1800-talet. Hans kärleksliv var för alltid stympat. Detta utgjorde en del av hans oerhörda sorg, hans ”darrgräs och törnrosblad”. Men var också en grund till hans lidelsefulla längtan efter att vara skuldfri och ren som naturen själv. Vems var skulden till det som hänt honom?
Ett av mänsklighetens problem är att hantera människovärdet så att ingen blir förövare och ingen blir offer. Det är Abrahams problem och det är Jesus utmaning. Somliga människor utnämns till syndabockar, andra ”tar det på kroppen” som Rut Hillarp gjorde. Lösningen av detta problem kräver båda våra tankekällor.
Ernst Josephsons familj var av judisk börd. Han konfirmerades i synagogan, men familjen var inte ortodox utan smälte också in i kristen svensk 1800-talskultur. Tavlan Gåslisa är som jag ser det ett försök av Josephsons sinnliga tankekälla att berätta om den för honom möjliga helheten. Gåslisa är en ljus, svensk folkviseflicka som kammar sitt långa hår. Hennes vänstra arm bildar en bestämd gräns mot yttervärlden. medan den högra böjs så att den skiljer det beräknande huvudet från kroppens åtrå, samtidigt som hon med armbågen bjuder en nyponros till en mörk, judisk gossegestalt, en mycket ung Kristus med törnekrona. Ljus strålar från honom åt båda håll.
När Ernst Josephson var så ung som gossen i tavlan, hade han ännu inte mött erotikens fullvuxna kraft. Kanske erinrar Gåslisa om den ödesdigra stunden, då han smittades av en troligen enkel och fattig flicka med syfilis? Hon visste kanske inte att hon var sjuk och kunde fördärva hans liv. På ett bakvänt sätt bjuder hon sin ros med törnen till den oskyldige gossen. Genom sin åtrå var han i den stunden ett frivilligt offer som den strålande Kristus, och Gamla Testamentets rättfärdiga Gud hade ingenting att fordra. Tavlan utstrålar förlåtelse.
När jag ser på Josephsons gosse-Kristus tänker jag på en insektskropp med strålande vingar. Det beror kanske på Vallgrens förstelnade skarabé, till vilken den utgör en motsats. Men det beror också på Elsa Beskow. Kanske var hon inspirerad av Josephsons Gåslisa när hon diktade om det lilla trollet Bubbelemuck som längtade så efter att få vingar. ”Vingarna skall växa inifrån” lärde honom trollsländefeen. När han räddade skogen från eldsvåda sprack ”skalet” och han blev ett med lågan. (1921)
Kanske räddade Josephson sin själ från absolut sönderfall genom att måla Gåslisas möte med det strålande Kristusbarnet? Så tänker jag när jag ser den hjärtats tavla som kallas Gåslisa. Skalet kring Josephsons längtan har spruckit i kärlekens eld med stor smärta, darrgräset har berört hans innersta och törnrosen har fått sin plats hos fridsfursten som bär alla våra bördor.
