Ola Larsmo och Landet Renhet
Båtarna är uppdragna och ligger vintertäckta vid Årstaviken. Utmed Tantogatan lyser ännu löven gula. Oktober har gått så rasande fort, och naturens förvandling tycks mig också häpnadsväckande snabb, och ibland skrämmande. Det klara vattnet som fanns i min ungdom i Östersjön är hotat, men när dagen är het badar människor alltjämt på egen risk i Årstaviken.
Nedsmutsningen skrämmer. Vi är så mycket folk på jorden som vill ha mat och vatten och hälsa och njutning. I millioner år visste vi inte om varandra. Sen började vi slåss och underkuva varandra. Vi skröt och gjorde sagor om varandra. Så var det ännu när jag var barn och tyckte att tusen år var en lång tid. I skolan fick jag lära mig utantill t.ex. Runebergs Soldatgossen:
Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann
vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
där stod han glad, där han sig ställt.
Han var min fader, han!
Den dikten var populär 1939, när finska vinterkriget bröt ut. Jag började just i gymnasiet på Kungsholms läroverk som en av de första årskullarna, där även flickor togs in, och Finlands sak var vår. Min storasyster hade gått där ännu tidigare förstås, och när hon svarade rätt på en fråga sa läraren: ”Jaja, en blind höna hittar också ett korn!”
Så var det alltså alldeles nyss. Vi hade ganska nyss fått rösträtt. Mitt yngsta barnbarn har nu gått i samma skola, som nu är en helt annan skola. Av pojkläroverkets atmosfär som höll på att kväva mig, fanns ingenting kvar. Hennes kamrater kom från många håll i världen. Undervisningen var på engelska i alla ämnen.
Nu vet vi att vi är sju miljarder invånare på klotet. Våra barnbarn strör ut sig i olika världsdelar. Till det positiva som har hänt under min livstid räknar jag att jordklotet har krympt till ett litet stoftkorn i de oöverskådliga vintergatornas natt. I samma stund som rymden blir så väldig omkring oss kommer vi närmare varandra, vi som i alla fall bor tillsammans på det här dammkornet en kort stund i ljusårens tideräkning. Jorden är vårt fosterland, men det är inte så självklart att vi skall överleva som art så länge till. Vi måste hjälpas åt med luft och vatten och med det demokratiska sättet att leva.
Det demokratiska sättet att leva är nyare än vi tror. Det är också mot naturen, det har Darwin lärt oss, och många tror på honom. Den starkares rätt är så lätt att förstå att allt annat fortfarande kräver ohyggliga bevis. Så som människovärdet gör.
I skräcken för demokrati förenas terroristerna” löd rubriken på en artikel i DN i förgår av Ola Larsmo. Han ställde frågor. Vad var drivkraften bakom självmordsbombaren i Stockholm för ett år sedan i december, eller bakom de förfärliga dåden mot socialdemokratisk ungdom på Utøya i Norge för tre månader sedan eller bakom dödligt serievåld som förekommit flera gånger mot invandrare? Larsmo föreslår dels hatet mot det moderna, dels drömmen om det rena landet.
”Det moderna” är det demokratiska försöket. Jens Stoltenberg framhöll att fördjupad demokrati var det enda värdiga svaret på terrorismen. Så tröstade han sitt folk. Våldet hade trots allt inte vunnit! Mer öppenhet, mer demokrati, mer humanism, talade han om. Ola Larsmo undrar hur vi skall komma vidare med de orden. Det är som om man vore rädd att diskutera själva ”nyckelbegreppen”, menar han. Var finns riktningen? Vi lider av ”framtidsbortfall”, skriver han.
Det kanske inte går med pengar. Det kanske inte går med förnuftet ens. I SvD skriver rättssociologen Stefan Larsson i dag om metaforens betydelse i det rättsliga språket. ”Metaforer är grundläggande för vårt tänkande”. Åsa Beckman pekar i DN på romanens möjlighet att öka vår inlevelse: ”En stark roman kan göra oss litet mänskligare”.
Romanen är en jättestor metafor. I demokratins namn måste vi lära känna vår egen ”roman” och vår personliga metaforvärld. Vi måste använda våra drömmar och med dem till hjälp vidga vårt eget hjärta. Som Tranströmer skriver i dikten Air mail:
Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.
