Strömmande språk i Carolina Thorells Jungfru Källorna
Nu har jag suttit några dagar och läst i Carolina Thorells senaste diktsamling Jungfru Källorna. Jag har följt Carolina sedan hon en hel termin för trettio år sedan gick på Biskops-Arnös kurs Människans inre bilder. Jag känner hennes djupa nyfikenhet på yttre och inre verklighet, ja, hur hon söker sig till själva upplevelsekällorna
I Carolina Thorells tidigare diktsamlingar har hennes läsare kunnat se hur uppmärksamt hon möter livets skiftningar, hur dagens upplevelser genomglimtas av nattens drömmar. I Jungfru Källorna finns fina rader om detta:
”Så finns det ett större och vilt fungerande förstånd, av många delar av sång, där formen är blott en del, diagnosen en vansklig spegel, och det sjunges nu och sprids i ögonblicken av disk och damm, glasögonen och de varma döende kropparna, barnstrumporna och att vitsippor kommit och barnbidraget…”
I Jungfru Källorna tar hon dock som aldrig förr ett kosmiskt grepp om tillvaron. Hon påminner oss om hur Jorden blev till i gränslöst strömmande vatten:
”åh, det regnade / i sextio miljoner år / över jordens början / ned i vattenflodens vattenmassor / sjöarnas och vattenhavens / vatten”.
Sextio miljoner år är ett antal som krymper mina personliga nittiotvå levnadsår till ”noll noll noll noll noll” och jag inser att jag också snart ”ska vara en del av allt som är tyst”. Jorden kommer också att gå under, påminner Carolina genom diskret hänvisning till Johannes uppenbarelse i Bibeln. Där står att slutskedet kommer att vålla människorna många plågor. Bland de plågor vi nu lider nämner Carolina: ”nittonhundranittiotalets krig två miljoner barn dödades fem miljoner barn lemlästades / tolv miljoner barn förlorade sina hem en miljon barn blev föräldralösa tio miljoner / barn skadades psykiskt”.
Jag kan inte kontrollera de väldiga siffrorna, men tänker man globalt, då blir det snart miljoner. Någonstans i diktsamlingen står ett spärrat ord:
”m o t s t å n d s r e s u r s e r”.
Jag börjar fråga alltmera efter det. Carolina hänvisar mig till Johannes uppenbarelses tionde kapitel. Kanske kan den väldiga ängeln jag möter där hjälpa mig?
”Han var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud,
och hans ansikte var såsom solen,
och hans ben var såsom eldpelare.”
Ängeln låter alltså sitt ansikte lysa över oss som solen men bränner inte skoningslöst utan avskärmar nåderikt skenet med en sky. Regnbågen med dess skiftande färger har varit en symbol för nåd alltsedan syndafloden i Första Mosebok. Ängeln har eld i sina båda ben – ja, det är apostlahästarna, tänkte jag. Inspiration att förändra.
Det är Insiktens ängel, tolkar jag. Apollons klarhet bärs fram på eldiga, dionysiska ben – apostlahästar.
Vad är det för ord i Carolinas dikt som för mig till bibelstället? Jo, i kursivstil står: ”ät upp din bok”. I Bibeln motsvaras det av en röst, som befaller Johannes att äta upp en bokrulle som ängeln håller i sin hand.
Jag vet det genom egna drömmar: ord ska gå att äta. Blomsalladen jag såg i min dröm syftade på vackra ord – men det viktiga är om den är ätbar. Ord ska kunna smältas av en människomage. Drömmen vet. Bokrullen som Johannes åt smakade sött i hans mun, men han fick mycket ont i sin mage.
Apollons tankekälla (som jag kallar abstraherande) är den vetenskapliga forskningens heliga domän, där begreppen skall vara definierade och sammanhanget entydigt klarlagt. Den vördas på grund av vårt behov av en sammanhållen värld. Carolina Thorell tillgodoser vårt behov. Högst upp på vänstersidorna får vi kontinuerligt upplysningar om den yttre naturens källor, hämtade ur ”Källakademin – Akademin för de friska källorna”. Den sinnliga tankekällan dit poesin hör kan ta sig an det som Carolina kallar ”det uteblivna”.
När jag först bläddrade i diktsamlingen tyckte jag mycket var ”uteblivet”. Ofta var ett ord borttappat; ”som en sol lyser över en” Vad då? Det får vi aldrig veta. Sedan började jag se själva språket som ett rinnande vatten. Den poetiska texten strömmar som källvatten över sidorna, dels i jämna flöden, dels i rännilar som bildar mönster som man kan pröva att läsa på olika sätt, I så mycket vatten kan ord spolas bort. Mitt öga vänjer sig vid små pölar av ord eller några stänk av bokstäver, t.ex. ”tka” som är de sista bokstäverna i ordet ”makt”, fast baklänges! ”Att skriva poesi är att avstå från makt” är ord som går före ”tka”.
Dröm, saga och dikt är en andlig hud som människan har till tröst för allt ”försvinnande”. ”Hudtunga är Carolinas namn på det som både skyddar som en andlig hud, och som uttrycker vår innersta sanning.
I fyra sammanhängande dikter används sagan om Orfeus och Eurydike under rubriker som hon lånat från Maurice Blanchots essä Orfeus blick, en text som jag inte har tillgång till. Genom hänvisningar av det här slaget visar Carolina Thorell hur konst dikt och myt när sig av konst dikt och myt så att de blir läkande motståndsresurser i nervsystemet.
Vi kan ur vårt inre mottaga berörande bilder av allt viktigt som händer oss. Bilden kan utgöras av toner: ”Bartóks / stråkar // gråter som barn precis så som barn gråter”, skriver Carolina.
Jag brukar förbinda den sinnliga tankekällan just med Eurydike, förvisad till dödsriket av den utåtriktade Orfeus blick, så som vår kultur förskjuter det som inte har bestämd facit eller lineär logik.
