Sädeskornets lag
Ännu en ängel vill jag tänka över: Lucifer, Ljusbäraren (jfr Lucia), han som störtades ut från himlen. I Alf Henrikssons Hexikon får jag veta att Lucifer var det latinska namnet på Morgonstjärnan, grekiskans Fosforos. Morgonstjärnan bebådar dagen, och i min symbolvärld är det något gott och hoppfullt när det dagas. Men Lucifer är också ett extranamn på djävulen. I Hexikon bekräftas att Lucifer kallas Satan på vissa ställen i bibeln. Vad förklarar denna dubbelhet? På vilket sätt var Lucifer oförlåtlig?
P. O. Enquist hade skrivit en roman med titeln Nedstörtad ängel. För mig är det en central text, vars betydelser jag diskuterat i många kurser men märkvärdigt nog aldrig med sikte på dess mytiska namn.Om jag nu jämför vad som står i bibeln med Enquists gestaltning av temat kan det kanske hjälpa mig förstå den här ängelns roll.
Hos Jesaja kan jag läsa om hur höga ambitioner Ljusbäraren hade: ”Jag vill stiga upp ovanför molnens höjder, göra mig lik den Högste.” Här är det varken Ordet eller Sinnena som gäller som kompass utan makten och äran. Dialogen huvud – kropp är inte ens påtänkt. En så hierarkisk önskan är inte inkluderande och artvänlig, vilket kan vara orsak till att den ”ängeln” själv stöttes ut. Jesaja skräder inte orden: ”Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare!” utropar han.
I Enquists roman vägleder en vittflygande albatross cirkusdirektör Shideler till en gruva, där ett monster förvaras. Kanske har albatrossen flugit in i Enquists roman ända från Coleridges kända dikt ”The Rime of the ancient Mariner” (1798), där den är en starkt inkluderande symbol. Den som gör albatrossen illa stöts ut av hela naturen: vinden slutar blåsa, vattnet går inte att dricka, förrän förbrytaren lärt sig vördnad för minsta varelse. Är det den läxan vi fortfarande håller på att lära oss?
Teaterdirektör Shideler är troligen en inkluderande människa. Han är angelägen att få tag på det här monstret för att visa oss det på sin monstercirkus. En mänsklig vägvisare leder honom ned i gruvans djup till ett rum med en stökig säng, där en ”varelse” sätter sig upp:
”Det är ett Satans barn, sa vägvisaren. Ingen människa. Vi fångade honom när han föll.”
Varelsen är alltså den fallna ängeln som här kallas ”Satans barn” och har ett smutsigt tygstycke lindat runt huvudet. ”Den skäms, sa vägvisaren”. När tygstycket lossnar, hörs ett gutturalt stönande ”som från ett djur i dödsångest”.
Äran har vänts i skam. Skammen är vårt första samvete, alltså ett människotecken, en ”morgonstjärna”. Vissa domesticerade djur kan kanske också bete sig som om de skämdes, och gränsen till det djuriska betonas här i det gutturala stönandet, när vägvisaren tar bort skammens trasa från varelsens huvud: ”som ett rosslande från en döende tjur”. Skammen skall krympa till endast en signal och människans energi skall vändas till inlevelseförmåga med andra människor. Annars blir kraven bottenlösa och destruktiva. Stoltheten blir till eget beröm som alla vet luktar illa – ja, här i det diktade rummet stinker det! Stanken gör det nästan omöjligt att andas. Människovärdet kan här mätas i andetag.
Men Enquists cirkusdirektör badar monstret, som visar sig vara ett ”dubbelhuvud”. Ovanpå ett manshuvud som benämndes Pasqual Pinon (påsk och pina?), satt ett kvinnohuvud som hette Maria. Man kunde se hennes läppar röra sig, men endast Pasqual Pinon kunde höra hennes sång, endast han kunde berätta för andra vad hon sjöng. Ibland sjöng hon ont, så att han ville skära av henne. Men det gick inte: ”Hon infångad i hans huvud, han infångad i hennes”. Shideler höll fram monstret för sin publik ”som ett emblem”.
Jag ser Mariahuvudet som ett rotskott från paradiset, det vill säga det icke beräknande intelligenta eko som sitter i hela nervsystemets buske i vår kropp, det som skyddar oss genom drömmarnas bilder och dramer och genom visan-i-örat som är Mariahuvudets särskilda specialitet. Makten och äran är inte Marias drivkrafter. Drömmarna och visorna lyder sädeskornets lag, då all konst och dikt som såtts i oss kan återanvändas och ge oss besked om vad vi lyckas inkludera och hur.
Pasqual Pinon står för de tolkande orden. Och nu när cirkusdirektören framkallat paret genom många bad, utvecklas deras förhållande. Känslostormar av skam och avsky vänds i ömsesidig uppskattning och ömhet. Pinons hand kan nå upp och smeka Marias kind. Hans skam utvecklas till vänlig kritik. Pasqual Pinon och Maria är känslolivets knut av skam och skuld som måste upplösas och utvecklas för kärlekens skull. Pinon liknar till slut Mariahuvudet vid en hjälm eller en gruvlampa.
I förhållandet mellan romanens övriga personer speglas den svåra processen. Berättaren antecknar hur han känner samvetet läka:
”I drömmen vänder sig Pinon mot mig, vänder sitt huvud med den väldiga gruvlampan mot mig, jag kan se Marias läppar röra sig men hör ännu intet.
Förstår dock: jag är förlåten.
Barmhärtighet. Så enkelt kan det vara.”
Vi är själva gruvan och vi är själva cirkusdirektören som måste ”bada” det illaluktande monstret på vår mänskliga cirkus, så att vi kan andas:
”Man ska inte försöka förklara kärlek. Men om vi inte försökte, var stode vi väl då?”
