Budet från Pilatus hustru
Jag har inte bloggat färdigt om änglar. Tidigare bloggar om Gamla Testamentets änglar är Skaparkraften 4 mars, Hagar 8 mars och Han skrattar 11 mars.
Jag fick den språkliga idén att fenomenet ”ängel” i bibeln skulle kunna vara en bildlig konjunktion mellan tankekällorna, Ordets och Sinnenas. Kan det vara så? Det skulle fordra åratals studier för att fastslå det. Men i det personliga symbolspråk jag ständigt skapar tillsammans med min sinnliga tankekälla, kan jag pröva teorien.
Änglar är ibland gränsbevakare, som när människorna enligt den bibliska myten valde att äta av kunskapens frukt och bli medvetna om ont och gott. Herren Gud blev chockad av att Adam och Eva kunde vara olydiga. Ingen varelse är olydig mot instinkten. Men här var det fråga om en mutation av hittills okänt slag i naturen – det artikulerade språkets. ”Måtte de nu inte också äta av Livets träd och leva evinnerligen!” suckade den bestående ordningens Herren Gud.
Fördrivningen ut ur paradiset har i alla tider framställts som ett straff men den går också att likna vid en födelse. På kvinnans initiativ föddes Människan som egen art ut ur lustgården, liksom barnet med värkar krystas ut ur moderlivet. Gränsen till paradiset med det underbara Livets träd bevakades av keruber med ljungande svärd, så det fanns ingen återvändo. Är man född, så är man! Nu måste människan själv med sitt nyfödda förstånd skapa paradiset på sitt lilla gruskorn i de oändliga galaxer, som hon ännu inte visste något om. Och det måste ske inom naturlagarnas ram. Ja, människan måste själv upptäcka naturlagarna! Det var förståndets uppgift. Som det ännu är.
Sinnenas kompass hade människan också med sig till det nya tillståndet, ögon, öron, tunga, näsa, hud. Man har funnit att redan för 50 000 år sedan kunde människan göra bilder. Hon kunde alltså använda den sinnliga tankekällan. Jag tänker på den som på ”Livets träd” i lustgården. Ett rotskott hade letat sig ut genom den ljungande elden, gömt i människans hjärta. Det visade sig för Moses som en brinnande buske. Nu gällde det att samordna sinnenas kompass med förståndets röst. På Sinai undfick Moses lagen.
Detta var så längesen att vi kan tänka det bara som saga, långt före Newton och Darwin och Jesus och Buddha och mobiltelefonen. Tyvärr satt även det ljungande svärdet i människans nervsystem. Så fort människan hade skapat något av ett paradis, kände hon det hotat och försvarade det med allt farligare eldvapen, och så var paradiset borta igen.
När människan däremot upptäckte en ny resurs som kunde föra henne närmare fred på jorden, då visade den sinnliga tankekällan sin glädje genom visioner, och en eller flera änglar blev synliga. Men få människor förstod att änglarna inte hörde till yttervärlden utan speglade möjligheter. Heliga Birgitta påpekar på 1300-talet att änglar och djävlar som hon såg i sina uppenbarelser egentligen inte hade sådana lemmar som vanligt folk. Det hon såg var hjälpföreställningar. Var gestalterna således inte riktigt verkliga? Jo, men det blev viktigt för Birgitta att hon visade sig vara vaken, när hon fick uppenbarelserna, så att de hörde till förståndets väg och inte till drömmens så kallade galenskaper.
Kunskapens ljus bländade människan, så hon såg till slut varken änglar eller djävlar. En dunkel genomskinlighet måste skapas för att möjliggöra vägvisande visioner. Johannes Döparens far Sakarias skötte tur nog rökelsen i templet, så att han var lagom omtöcknad av den, när hans sinnliga tankekälla passade på att skapa en ängel för att framföra budet att hans åldriga hustru Elisabet skulle föda en son. När han tvivlade tog ängeln ifrån honom de förståndiga orden, så att han inte kunde tala förrän barnet Johannes var fött.
Men när ängeln Gabriel sedan bebådade att Jesus skulle födas, vände han sig inte till mannen, snickaren Josef, utan direkt till kvinnan Maria. Såväl de förståndiga orden som mannen och det konventionella paret valdes bort. Maria personifierar det ”oskyldiga” tillstånd, där människan ännu inte ätit av Kunskapens frukt, dvs det icke beräknande andliga upplevelsefält vi befinner oss i när vi diktar och drömmer.
Elisabet var syster till Maria, så hennes son Johannes Döparen var nära släkt med Jesus. Johannes skulle döpa sin kusin Jesus -- en ny chans som rymde allt. Jesus var dubbeltungad som ormen i lustgården. Hans språk var byggt både på den visionära bilden och på de utredande orden. Bild – ord, bild – ord. Språket blev som en andedräkt. Men till slut gjorde han sig själv till det mest förbjudna -- en bild av en förlorare. Törnekrans kring huvudet.
Han förlorade valet. Folket röstade på att Barabbas skulle få leva och Jesus korsfästas. Ingen änglahand hindrade Pontius Pilatus, och han brydde sig inte om det angelägna bud hans hustru sände: ”Befatta dig inte med denne rättfärdige man, ty jag har i natt lidit mycket i drömmen för hans skull”. (Matt. 27:19)
Det står där som ett misstag av evangelisten -- en pratsjuk korrespondent som kramar fallet på alla tänkbara upplysningar. Man hör inte på! Hur många har hört talas om Pilatus hustrus dröm? Rotskottet från Livets träd nästlar sig in i den till synes dokumentära texten – så som Jesus talade från båda nivåerna i sig själv: först den genuint konstnärliga bilden och sedan det dokumentära ordet. Skaparkraften bodde i det mönstret.
.
