Skaparkraften är målet
Abraham hade på Herrens bud med sin hustru Sarai utvandrat från tvåflodslandet Mesopotamien där Ishtar var den stora Modergudinnan. En manlig röst bad honom bryta upp. Han kallade rösten ”Herren”. Kanske var det för mycket kvinnokropp i det bördiga Ur. Abrahams förhållande till Herren formades inte alls av kropp utan av ord, av löften om land och ättlingar.
Personifierat uttryckt flyttades auktoriteten från ”Ishtar” till ”Herren”. I boken ”Våra bibliska mödrar” berättar Anita Goldman engagerat och intressant om vad som hände det utvandrande paret ur Sarais synpunkt. Det handlar om ett religionsbyte, där kvinnan inte blev uppmärksammad annat än som föderska av söner, skriver hon. Formen ”Sarai” betyder prinsessa. När hon äntligen vid nittio års ålder skulle föda Isak tilläts hon att bära drottningnamnet ”Sara”.
I boken Kvinnor i Gamla Testamentet hävdar Ingmar Ström att det som står i Bibeln om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob är muntligt traderade stamsagor, berättade vid lägereldar. Han påpekar att berättarna uppehållit sig mycket även vid hemlandets kvinnor. En kvinna från hembyn var det enda som gällde när Abraham utsåg hustru åt sonen Isak. Det fanns tydligen något i den gamla traditionen som både Abraham och Herren tyckte var värt att bevara, kanske kvinnornas självständighet och okonventionella rådighet, som bryter all planering. Den tycks till och med i sin fräckhet belönas av Herren. En skapare behöver ju ett visst mått av kaos.
Jag läser dessa sagor likt Anita Goldman som en berättelse om religionsbyte. Men det som för henne ser ut som en dragkamp mellan manligt och kvinnligt, handlar i min läsning främst om människans svårighet att finna balansen mellan kroppens reflexer och huvudets logiska ordning. I tvåflodslandet hade man dyrkat sådant man kunde se gav liv. Livet växte ur kvinnan som ur jorden. Men det kunde inte vara hela sanningen.
Abraham och Sara kände mycket väl till faderns delaktighet. Det var så viktigt för Abraham att få en son som bekräftelse på sitt val att följa Herrens röst, det var ett löfte. Men några barn med Sarai blev det tydligen inte. Abraham hade under vandringen lånat ut hennes sexuella tjänster som mutor till åtminstone en furste, och Sarai misstänkte att Herren gjort henne ofruktsam och erbjöd Abraham att ligga med tjänsteflickan Hagar, så att han skulle få försöka med någon i mer fertil ålder.
Abraham tvivlade också när Herren förespeglade honom att äntligen få en son med Sara i hundraårsåldern. Hon hade ju inte mer ”det som kvinnor hava”, det vill säga menstruation.
Man visste alltså en hel del, och huvudets logik började ta över. Livmoderns vattenkälla byttes mot det ökentorra ”Ordet”, rösten i Abrahams huvud. Kunde den verkligen skapa liv? Det ser ut som en sinnlig tankebild att första kontakten med Rebecka, sonen Isaks blivande hustru, sker vid en brunn, där hon bjuder den manlige budbäraren vatten ur sin kruka och erbjuder sig att vattna även hans törstiga kameler.
Det som kännetecknar förbindelsen mellan gammalt och nytt är änglarna. De är samordnande konjunktioner i den sinnliga tankekällans ordfattiga språk och de har en uppmuntrande roll. Där de visar sig är tankekällorna genomskinliga mot varandra. Men först måste huvudet omtöcknas, för änglar finns ju inte.
En het dag får Abraham solsting i Mamres lund och den inre verkligheten och den yttre går ihop för honom. Där kommer tre främmande män på vägen och Abraham ser tre änglar som dessutom ibland blir en enda, ”Herren” själv. Ingemar Leckius skriver:
I Mamres lund har vårt hjärta stämt möte.
Tre tungor av samma eld slår upp.
Vilka är dessa främlingar som vi bugar oss för
Ända till jorden? Bara hjärtat vet.
Äntligen! Inte bara kroppens reflexer, inte bara huvudets logik – äntligen gestaltas hjärtats stund. Anita Goldman tror inte att Sara såg något annat än vanligt folk, men Abraham bjöd främlingarna på kalas. Ikonmålaren Andrej Rubljov har på 1400-talet visat eftervärlden hur de såg ut, de tre som blev en. Andrej Tarkovskij har berättat om dem i filmen Den yttersta domen. I den filmen gjuter en ung pojke en kyrkklocka utan att ha det recept efter den döde fadern han påstod sig ha för att få uppdraget. Hjärtat och kroppen fann bästa leran. Det är samma stämning i Tarkovskijs film som i Gamla Testamentets sökande efter den sinnligt personifierande tankekällan.
Tre främlingar klädda i himmel, jord och hav,
som om de rymde allt, livnärde allt och förenade allt.
”Hans namn är hängivelse”, diktar Ingemar Leckius.
Änglar är skapade av den sinnliga tankekällan som i årtusenden personifierat de religiösa begreppen till folkliga figurer som gick att förhålla sig känslomässigt till. ”Gud”, ”Allah” och ”Jahve” är liksom ”Oden” och ”Freja” den sinnliga tankekällans personifikationer av fruktbarhet och skaparkraft eller av någon form av auktoritet, allmakt eller kärlek. Det är värt att tänka efter, vad man håller heligt, medan vi ännu har yttrandefrihet! Det är inte överallt i vår moderna värld som man har rätt att tänka själv i religiösa frågor.
.
