Operationen
Operationen
Så skulle den gå av stapeln, operationen av livmoderframfallet som jag lidit av de sista två åren. Den gynekolog jag gick hos hade fördröjt det hela. När jag frågade efter operation, svarade hon bara: ”Du är för gammal. Blodådrorna är så gamla – du kan förblöda.” Men det blev värre och värre att leva med framfallet. Det lydde Newtons lag och ville bara falla ned och ut genom vilket hål som helst. Kroppsöppningarna i underlivet var olyckliga, när de inte längre stod under min kontroll utan blev tilltäppta för sina riktiga ändamål.
Tomas såg hur jag hade det och klagade för sin husläkare, som just också hade blivit min. Hon hade undersökt mig, och hon tyckte kroppen var i förhållandevis gott skick. Hon tog Tomas klagan på allvar och skrev en remiss till en annan specialist för att få en ”sekond opinion”. Nu är jag alltså opererad denna tisdag. De två läkare som gjorde det sa att vävnaden i min kropp var trettio år yngre än man kunde förvänta sig. Tack och lov! Så kan det alltså vara. Så var det också när jag bytte hjärtklaff för sju år sedan. Kroppen godkändes.
Men det jag nu vill berätta om är upplevelsen av ryggmärgsbedövningen. Den tog verkligen bort all smärta, men också själva kroppsmedvetandet. Jag hörde vad läkarna sa till varandra, men jag hörde det från fel håll. De opererade mitt underliv, men jag hörde dem som om de satt vid mitt huvud och samtalade. Förbindelseleden mellan huvud och kropp sov djupt. Jag hörde omgivningens röster men jag hade ingen brinnande buske av nerver att tänka med. Operationen var i min upplevelse alldeles teknisk och oblodig, fast läkarna var med sina händer inne i mig och sorterade organen och sydde fast dem i lämpligare läge. Jag kände till slut deras lätta och varliga händer, men jag upplevde att de sysslade med insidan av högra låret, och där befann de sig aldrig.
Kanske har vi sövt ned förbindelsen mellan huvud och kropp på en hel mänsklighet och felbedömer omgivningens belägenhet? Vi vill slippa viktiga instrument vi är utrustade med. Jag läste häromdagen i tidningen att visan-i-örat kallades ”masken” och vetenskapen erbjöd en metod så att man äntligen kunde bli fri från den.
Natten efter operationen kunde jag inte sova. Jag hade inte ont, men jag hittade inte ställningen, och sjukhuset bestod en alldeles för hård kudde. Då kom min ”brinnande buske” till hjälp med sång som den eld som inte förtär. Alla livets sånger stod på rad, ja, hela livet strök förbi, och där fanns alla mina älskade under alla mina livsskeden. O, så många visor det finns i den kärleksbusken!
Jag tänkte på Christa Wolf som i sin självbiografiska bok, ”Stadt der Engel oder the overcoat of Dr.Freud”, berättar hur hon i en livskris i USA fann sin tyska identitet tillbaka, när hon lät sig genomströmmas av hemlandets sånger. Hon föreställer sig att flyktingen Freuds överrock svävar skyddande över hennes huvud – men då byter hon plötsligt ut det engelska ordet för överrock ”coat” mot det tyska ”Mantel”.
Jag tycker nog att de sexton drömmarna i hennes bok jämte visornas natt gör gamle Freuds överrock till en god och ärlig trollkarls mantel. Det lyser som en regnbåge om den. Och visst får hon på morgonen efter visornas natt besök av en blå fågel på fönsterblecket, en fågel som hon aldrig förr hade sett, med skimrande fjädrar. Den la sitt huvud på sned och hon mötte dess blick. Ett sändebud bortom alla ord, tycktes det henne. Ett sändebud från kroppens sång.
