Han skrattar
Isak är ett namn som betyder ”han skrattar” lär jag mig av Anita Goldman. När man just har sett pappa Abraham på väg att sticka kniven i sin son, tycker man inte att han har mycket att skratta åt. Men kanske skrattar Isak åt vår förvåning över att han alls har kommit till världen? När Herren först påstod att han skulle födas ”log” både Abraham och Sara åt det orimliga. Abraham var ju hundra år och Sara nittio!
I Gamla Testamentet i första Moseboken sitter vi vid lägerelden, så som Ingemar Ström försäkrat oss. Med berättelsens hjälp skapas här långsamt en ny Gud, en Ordets Gud som inte föraktar mannen för att han inte kan föda barn och som hejdar sig inför människooffer. Ordet är ju inte köttsligt förrän i Johannesevangeliets berättelse om Jesus. Vi är på väg till ett tänkesätt, där viktiga ord ”föds”, när vi inte alls har beräknat det, Ordet blir ”barn” och ”barn” kan stå för ett nytt sätt att tänka. Personifikationen är liksom ett förlängt ord och en mytisk grundregel att hålla fast vid, även när vi fångas av berättelsens magi.
Men nog är det många som ”ler”, när jag säger att vi har två viktiga sätt att tänka. Därför repeterar jag nu vad som har hänt.
Den egyptiska tjänstekvinnan Hagar födde sinnen åt Ordets Gud, dels genom sonen Ismael vars namn betyder ”Gud hör”, dels genom sin egen upplevelse av att vara sedd och hjälpt i sin rådlöshet av ”Seendets Gud”. Efter lång sterilitet föder till slut även 90 – åriga Sara sonen Isak, ”Han skrattar”. Guds skratt föds. Kanske föds här konstens och drömmens förmåga att överraska och trösta. Vi vet i dag att det alltjämt finns religiösa riktningar som förbjuder och förstör konst – det är att offra lille Isak: ”Han skrattar”.
Isaks ärende till Sara och Abraham tycks mig vara: ge aldrig upp! Vill du förändra något; ge aldrig upp. I mellanskolan lärde jag mig sjunga Donauwellen. Och ett fragment jag brukar få i örat handlar just om Guds skratt:
Denn wenn im Wienerwald
fröhlich ein Lied erschallt,
lacht wohl in sel`ger Ruh
Gott selbst dazu!
Ty när i skogen vid Wien
en visa ekar glatt
då skrattar i salig ro
Gud själv åt det!
Att få en god visa i örat har ibland känts som en ljudboj på ett dimmigt vatten.
Sinnenas betydelse understryks av berättelsens fortsättning, där Isak blir gammal och dör, blind och bedragen av sin handlingskraftiga sonhustru Rebecka. Hennes söner med Isak, tvillingarna Jakob och Esau, är motsatser som bråkar med varandra redan i moderlivet. Jakobs namn betyder dels ”bedragaren”, dels ”han som höll i hälen”, vilket syftar på att Esau är den förstfödde och Jakob är följaren med handen på hans häl. Men Jakob är också den som prisar Herren för drömmarna.
Esau har en hårmantel över hela kroppen och växte upp till en skicklig jägare som ”höll sig ute på marken”, medan Jakob sov i tält och lärde sig koka soppa i mammas kök. För en tallrik soppa köpte Jakob den hungrige Esaus förstfödslorätt. Mamma Rebecka gillade det. Hon tyckte att Jakob var smart.
Kanske är detta en tidig saga om utvecklingens nödvändighet? En ny gudsbild skulle ta form ur människans högsta potens. Ordets Gud hade utrustats med sinnen genom Hagar. Men räckte det? Esau hade just skarpa sinnen som en jägare behöver. Men hade han möjlighet till den sinnliga tankekällans abstraktionsnivå? Kanske är dröm, myt och saga det första tänkande som skiljer oss från aporna? Det är kanske det som är vår ”förstfödslorätt”?
Noga beskrivs hur det av åldern avtrubbade Seendet inte hjälper Isak att skilja den beräknande Jakob från den hungriga Esau. Killingskinnet Rebecka klätt Jakob i och killinggrytan hon tillrett för att hennes älsklingsson skulle kunna bjuda fadern den smakliga rätt denne önskat sig, ja, både doften, känseln och smaken vilseledde Isak, så att han välsignade Jakob som vore han den förstfödde sonen. Vårt äldsta sinne lär vara lukten. Jakob hade satt på sig Esaus kläder, så han luktade rätt. Men hörseln höll på att röja bedragaren: ”Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer”.
Jakob måste fly från den bedragne Esaus besvikelse och raseri. Den natten sov han utomhus med en sten till huvudkudde som Esau brukade göra. Det var den natten han hade den berömda drömmen om stegen mellan himmel och jord, där änglarna steg upp och ned. Och Herren framträdde och talade vackra och löftesrika Ord till honom.
Vi har varit med om tankekällornas tvillingfödsel. Sinnena kom först och Ordet sedan – som om Ordet höll Sinnena ”i hälen”. Allt skedde dessutom gratis, utanför all beräkning – Jakob hade verkligen inte förtjänat det! Han sammanfattar: ”Herren var sannerligen på denna plats, och jag visste det icke”.
Kanske är detta en saga om de förenade tankekällornas stora stund som Jakob var hungrig nog att tillvarata.
