Vad Gluck missade
På första parkett bänkar vi oss i den röda soffan i vardagsrummet för att på TV se en föreställning från Paris 1975 av Glucks opera Orfeus och Eurydike. På väggen bakom oss hänger Berit Hjelholts vackra väv I dödsskuggans dal. Berit har vävt samman mytisk vision av liv och död med Jyllands klippor. I en smal ränna i Bulbjerg ser vi människan som en skugga på livets väg. Långt borta öppnar sig havet.
Under den bilden sitter vi och ser de gamla grekernas skuggrike på TV-skärmen. Orfeus stiger ned i Hades, där hans älskade Eurydike stängts in av dödsgudarna. Det dödsrike Gluck visar oss behärskas dels av våld, dels av en stillastående frid, som lockar med ljuva toner. Kanske skymtar här den eviga motsättningen mellan gudarna Apollon och Dionysos? Det ljusa Hades är förmodligen Apollons medan det mörka tillhör Dionysos. Hur väver man ihop motsatserna? Det är den kraftmätningen som är dramats verkliga ämne. Orfeus har ju fått sin lyra av Apollon, och det är med hjälp av den han vill befria Eurydike. Han är själv en utvald på den ljusa sidan. Hur långt når tonerna från ljusets gud?
Varför lyssnar vi moderna humanister till antik vidskepelse? Kärlekssagan är sekundär och Orfeus har aldrig funnits i verkligheten. Det finns ingen anledning att fundera över om han som sjunger så vackert kanske tappat tänderna, som Jonas Gardell menar att fallet var med Jesus. Åldras kommer Orfeus aldrig att göra. Konstnärerna fortsätter att gestalta hans saga på olika sätt. Man betonar rollerna olika, fast det är fantasi. Gluck väljer att lägga skulden på Eurydike själv för att ljusets lyra inte lyckades befria henne. Hon kände inte till gudarnas villkor att Orfeus inte fick lov att se på henne under vandringen upp till livets ljus. Därför blir hon kluven i sinnet. När inte Orfeus vill se på henne känner hon sig oälskad och undrar om inte friden i Apollons ljusa dödsrike är bättre för henne. Orfeus kan inte motstå den press hon sätter på honom. Därför vinner Dionysos. Gluck visar oss inte att Dionysos rusiga bacchantinnor sedan sliter Orfeus i stycken och strör hans styckade kropp över jorden. Inte heller får vi veta att Orfeus huvud som kastas i havet fortsätter att sjunga.
Man kan tänka sig att berätta sagan på Jesu sätt som en liknelse: ”Sannerligen säger jag er att en speleman som mister sin hustru blir så förtvivlad att han vill färdas över tidens gräns och spela henne tillbaka från döden.” Så sörjer människan också över att förlora sitt innersta, sin själ.
Men själen kan också sjunga! Det har Lars Ahlin tagit fasta på i sin novell De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades. Här är rollerna omvända. Eurydike får ge naturen röst och sjunga den räddande visa som får Orfeus att välja livet. Lars Ahlin ger båda parter röst, både det sjungande huvudet och den sjungande kroppen. Jag berättar om det i min bok Eurydikes visa, som jag prytt på pärmen med Berit Hjelholts bildväv. I den har hon vävt in Bulbjergs fasta klippor i mytens evighetsperspektiv. Det finns en spricka där människan kan gå efter sin egen skugga.
Myternas språk är inte så sönderfallande mellan kulturer som den vanliga logikens språk. Går vi till grunden behöver vi inte bli ovänner. ”Huvud – kropp” är en grundläggande satsbyggnad överallt i myter och drömmar. Jesus bar törnekrona kring just huvudet, när man trodde sig tysta hans röst. Och på berget Tabor utgick ett sken från kläderna på hela hans kropp. Kanske var det så som Albert Schweizer hävdar i sin bok Jesu liv i forskningens ljus att Jesus med vilja och stor kärlek bar de gamla judiska myterna som en ljusets mantel på sin egen verkliga kropp. Det finns människor som älskar världen på det sättet.
Glad påsk!
