Dröm dikt myt. Stina Hammar

Den mest älskade sången i min frikyrkliga barndom började: ”Låt mig få höra om Jesus, skriv på mitt hjärta vart ord!” Och nu berättar Jonas Gardell i en hel serie TV-program med både kunskap och engagemang om Jesus. Jag är glad att han som verkligen fångar människors uppmärksamhet rör om i den gamla grytan av föreställningar. Samtalet börjar annars bli matt och entonigt. Kanske kan han ”ändra soppans smak” för att citera frälsningssoldaten Majken Johanssons mest kända dikt, Villanella på en spik.

Sist berättade han om hur man under sekler avbildat Jesus enligt västerländskt, romantiskt skönhetsideal. Naturligtvis är det så. Ännu i min barndom hade man långt till den mångkulturella blandning som i dag tack vare teknikens framsteg naturligt konfronterar människor från alla världsdelar med varandra. Jonas Gardell betonar hur fattig Jesu familj var och hur människor i Galileen hade så kort livslängd att Jesus vid trettio års ålder redan kunde betraktas som en åldring. Troligen hölls bergspredikan av en man som redan tappat alla sina tänder. Hur föga karismatiskt! Se! (Bild visas.) Men hur mycket starkare blir inte hans tal om alla de hungriga som skall mättas om hans egen mage knorrade av tomhet, funderade Gardell. Jesus talade inte uppifrån de besuttnas position.
När jag var barn i Frälsningsarmén på 1920-talet tog man för givet att Jesus hade det svårt: 

Säg mig det åter och åter
hur på vår jord han gick kring,
frestad, föraktad och ringa
ägande själv ingenting.
Synderna mina dem bar han
smärtorna tog han på sig,
redo att hela och hjälpa,
redo att uppoffra sig.

Det var ganska vanligt i början på 1900-talet att en frälsningsofficer gick i säng med hungrig mage liksom också deras barn. I Jesu namn stod man ut. Och många var relativt tidigt tandlösa, åtminstone i min familj. Det var brist både på näring och kunskap om hygien. Och brist på pengar att betala tandläkaren. Själv var jag 25 år när jag genom goda människors ingripande fick råd att skaffa mig helprotes. Det var närmast självklart att Jesus hade haft tandvärk.
Men det som gjorde sången så älskad var förstås dess mytiska ram. Kring smärtan och föraktet strålade änglasången om frid på jorden med löftet om ”frihet från bojornas tvång”! En så fin önskan! Modet att vara sig själv. Modet att använda sina redskap.
Och då tänker jag på hur Jesus envist använde sin hjärna: bilden – ordet, bilden – ordet. Kanske fanns belönande toner i hans nervsystem som stärkte honom i hans dumdristighet? Så som jag får barndomens visor i örat. Annars skulle mycket ha varit annorlunda. Oanvänt.
Jesu liv är som fjärilsvingar, som till trots mot allt man historiskt kan tro framkallade en blåst som på gott och ont rör oss än i dag. Fortsätt att blåsa, Jonas Gardell!