Anna Rydstedts Ophelia
Jag hade varit på Anna Rydstedtsällskapets årsmöte 2010 som hölls på Annas egen horva i Ventlinge, där hon i barndomen genom kammarfönstret såg Gud själv i blåställ. Just då överväldigades jag av allt det blå i landskapet: himlen, Kalmarsund, och längs strandlinjen så långt jag kunde se tätt med blåeldens blomstänglar.
I allt det här blå hade sällskapet firat sitt årsmöte. Blått var Annas älsklingsfärg, berättade poeten Nina Södergren som kände både Anna och hennes barndomsfamilj väl. Annas mamma hade ofta haft en blå klänning. Det var kanske modergudinnans kläder, som bestämde Guds blåställ! Närmare mammagudinnan kunde han inte komma!
Också konstnären Lennart Sjögren var med på årsmötet, och både Nina Södergren och han läste dikter av Anna Rydstedt. Lennart Sjögren framhöll i sin introduktion att Anna Rydstedt inte bör ses som alltför provinsiell. Hon var ”Anna i världen” som hon skrev i diktsamlingen Min punkt (1960) och som det står på hennes gravsten på Ventlinge kyrkogård, där vi alla samlades, när årsmötet började. Ölandsbladet hade under våren en gång i veckan publicerat en av Anna Rydstedts dikter, och Lennart Sjögren samlade nu vår uppmärksamhet kring en dikt som stått där och som inte hade minsta anknytning till Öland. Den heter En blek Ophelia och står i den postuma diktsamlingen, Kore. Scenen var T-centralen i Stockholm.
Jag hade läst den i Ölandsbladet, och jag hade apropå den sagt till Tomas i bilen ner till Ventlinge att jag har försummat att söka efter spänningen mellan tankekällorna hos Anna. Här såg jag den tydligt. Annas uppmärksamhet hade fängslats av ”en blek Ophelia, en knarkerska i jeans och jacka”. Vad stod hon för? ”Hon är såsom en som är nära sin själ och sitt döende” hade Anna skrivit.
När Anna skrev dikten var hon troligen själv ”nära sin själ och sitt döende”. När hon arbetade med diktsamlingen Kore visste hon att hon liksom sin blå mamma hade obotlig cancer.
Ofelia är hos Shakespeare den förskjutna bruden som bär hela systemets galenskap i sin gestalt och sin död. Hon personifierar kärlekens punkt i ärans sårade hederskultur. Visst är det en sinnlig tanke att Hamlet ser sin far som en vålnad som kräver hämnd. Men det är tankekällornas samverkan som är viktig. När hämnden besätter Hamlet mer än kärleken och han förskjuter Ofelia är det den abstraherande tankekällans uppgift att i humanitetens namn ta livets parti, inte vålnadens.
Anna Rydstedts postuma diktsamling Kore bygger på myten om fruktbarhetsgudinnan Demeter vars dotter Kore rövas till underjorden av dödsguden Pluto. Inför Demeters förtvivlan bevekas Zeus att tillåta Kore att tidvis komma tillbaka ovan jord till moderns domäner. Hon blir för Demeter ”dotter Sommar”. I underjorden är hon Plutos rövade hustru och kallas Persephone. Hon känner sig kluven mellan de två tillstånden: ”Jag är så rädd för Persephone i mig /som vill vara kvar hos de döda”.
Samma person har alltså i den här myten två namn, ett för dagsljus och fruktbarhet – Kore -- ett för förstelning och död -- Persephone. Ophelia i Annas dikt stavas med ”ph”, vilket kan syfta på namnet Persephone -- den förstelnade sidan av personligheten som kan ta över. Ophelia i Anna Rydstedts dikt ser härjad ut: ”Hon tuggar med käkarna, / läpparna är insjunkna, / som om hon inte hade några tänder.” Hon sitter hopsjunken
på den nya designade träribbsoffan
på tunnelbanestationen vid T-centralen
mellan två andra kvinnor
komna från varuhusen.
Men ser vi inte fel nu? Är det inte snarare de människor som kännetecknas av ”varuhusen” som löper risk att utplånas till sin personlighet? Diktens Ophelia förbinds trots sitt fysiska och sociala förfall med ande, sång och tal. Anna har ”delat luft” med henne, upplevt henne ”som en varm fläkt”, ”hon kom med vind omkring kroppen”. Även om hon inte hade några tänder, talar hon till Anna ”på ett sjungande sätt”. Hon sjunger ”om en vind nerifrån de mörka djupen inom oss.”
Ett ögonblick snuddade mina tankar vid Annas studiekamrat vid litteraturen i Lund, Majken Johansson som blev frälsningssoldat. Hon dog i december 1993 och Anna dog i juli 1994. Var det verkligen så nära varandra? Jag kände även Majken Johansson väl. Ingen kunde vara mer prylföraktande än hon. Men även ur missbrukets förtvivlade stunder talade hon till oss ”på ett sjungande sätt”: ”Gud välsigne dig!” Eller kanske förde hon fram sitt vittnesbörd som i den lilla dikten En som blir läkt:
Från tusen och en sorters oro
Blir jag befriad.
Bottenglädjen
räcker för alla bottenlägen.
”Ty Herren har hört
Min högljudda gråt.” (Ps. 6:9)
Men jag ser Annas dikt En blek Ophelia först och främst som ett avsked till orden, sången, anden, det som läker i den största nöd. Jag ser hennes vision av vår kultur, där dikten sitter inklämd som något obehövligt och asocialt bakom vårt solida intresse för ”det verkliga” man kan köpa. Många människor bär verkligen detta på den utsatta kroppen. ”Ophelia” aktas inte högt i samhället och likväl bär hon ”vinden från de mörka djupen inom oss”. Anna vågade tro att det levande ord som blev henne tillåtet, inte som präst, men som lärare och diktare var förändrande och läkande.
