Dröm dikt myt. Stina Hammar

Den branta nedförsbacken mot Årstaviken är i dag full med gula hala pilblad. Jag måste hålla bromsen hårt på rullatorn. Det är en lysande oktoberdag, viken spegelblank. Tre hägrar är ännu kvar på Årsta holmar! Att naturen gör sig så vacker i avskedets stund! Visst är vi själva också i livets oktober! Löven faller: synen, hörseln, balansen, minnet tappar vi. Vi försöker hejda förloppet med läkares goda hjälp. Det är svårt att tycka att vårt åldrande är lika vackert som den flammande höstbacken.

 

Vi talade inte om det under dagens promenad, men det är klart att vi tänkte på Kerstin, Tomas syster som bott i lägenheten över oss i fyra år nu. Blickarna söker sig till hennes inglasade balkong när vi kommer i hemmabacken. Men hon är inte där. Första åren hon bodde här promenerade hon dagligen med oss. Tomas fick många glada tillrop, när han vandrade med en dam på var sida. Hon orkade också följa med oss till Öland första sommaren och fira att vi varit gifta i sextio år. Själv var hon änka sedan många år.

 

Men sedan började Kerstin avlövas sina krafter och orkade inte gå så långt. Hon fyllde 93 nu i början på september och firade med en liten familjefest. Fjorton dagar senare togs hon in på sjukhus. Vi förstod alls inte att hon aldrig mer skulle komma hem. Hon hann med knappt en vecka på ett vårdhem. Sedan dog hon i all stillhet i måndags omgiven av de allra närmaste. Tomas och jag kom en kvart för sent. Jag tyckte att hennes anletsdrag var så vackra, så öppna, oförställda och rena. Jag tänkte på det när jag såg de åldrade knäckepilarna i dag. Jag skulle vilja skriva en hedersblogg, tänkte jag. Men jag fann nog inga ord som inte var nötta.

 

Igår fick den kanadensiska författaren Alice Munro nobelpriset vid 82 års ålder. ”En generationskamrat att lära känna!” tänkte jag. När jag kom hem från promenaden i dag läste jag i DN den sista novellen i hennes senaste novellsamling, ”Brinnande livet”. Eftersom hon sagt att hon härmed tänker sluta skriva, måste den novellen vara särskilt betydelsefull! Den heter ”Ögat”! Ja, för mig är det en fantastisk novell! Och den hjälper mig att hylla Kerstin.

 

Alice Munro berättar hur hon själv som liten flicka så småningom förstår att hennes mors uppfattning om henne skiljer sig från hennes egen. Fast småsyskonen upptar all moderns tid, så att hon inte hinner ägna sig åt sin dotter, säger hon till henne: ”Vi älskar dem. Det gör vi ju?” I novellen växer ett pedagogiskt maktmönster omärkligt fram för läsarens ögon: ”Hon skulle inte ge sig förrän jag sa att det var sant, så det gjorde jag.”

 

Mamman var lärarinna. Jag ser henne som den abstraherande tankekällans dominerande representant i vår kultur. Hennes motpol är en ung flicka som anställts som hemhjälp i familjen. Hon heter Sadie. Har namnet med ”sad” att göra? Den sinnliga tankekällans resurser som kommer till tröst och värn, när man är ledsen och rådlös? Jag tänker på visan-i-örat när jag får veta att Sadie har komponerat enkla sånger för stadens lokalradio, en välkomstsång och en adjövisa. Hon tycker om att sjunga och dansa och går gärna ut på lokal, men hon är noga med att betala för sig själv och dansar helst ensam. Hon värnar integriteten. Hon tänkte inte låta sig infångas, sa hon till den lilla flickan:

 

”Infångas. När hon sa det såg jag för mig hur ett stort ståltrådsnät sänktes ned och hur onda små varelser virade det runt, runt en så att man inte kunde andas och aldrig slapp loss.”

 

En kväll när hon är på hemväg blir hon överkörd av en slarvig bil. Modern tar sin dotter vid handen för att hon skall få se den döda Sadie. Vi möter Sadies föräldrar, galna av sorg. Flickan beslutar sig för att knipa ihop ögonen för att trotsa sin mamma och slippa konfronteras med den döda Sadie. Samtidigt ser dottern nya sidor av sin mamma och hör tonfall hon inte förut lagt märke till. Hon konfronteras med moderns känslor: ”Sedan hörde jag mamma snörvla och kände att hon drog i mig. Det hördes ett klickande ljud när hon öppnade väskan. Hon lossade greppet om min hand och jag lyckades göra mig fri. Hon grät. Det var ljudet av hennes tårar och snörvlingar som hade befriat mig.”

 

Nu vågar flickan titta på den döda Sadie. Hon får en känsla av att det inte är så farligt med henne som hon fruktat: ”Något rörde sig. Jag såg det, ögonlocket på min sida rörde sig. Det öppnades inte helt eller till hälften eller något sådant utan lyfte sig bara en aning, så mycket att man skulle kunna se genom ögonfransarna om man var hon, om man var inuti henne.”

 

Hon berättar inte för någon vad hon upplevt. Hon börjar skolan och så småningom falnar verklighetskänslan. En dag i tonåren ”med ett slags suddigt hål inom mig”, insåg hon att hon inte längre trodde på det.

 

Det tröstande ”öga” som vi hade som barn utvecklar vi aldrig. Vi förlorar det, och väldigt många ungdomar har bara ett suddigt hål, där ”Sadie” kunde givit mod och tröst.

 

Men vad har denna nobelprisbelönade novell med Kerstin att göra? Hon var som vi alla innesluten i samhällets ”hjärnbur” av vad man skall tycka och tänka är sanning. Men hon utvecklade strategier att bevara den integritet ”Sadie” erbjuder, ända till sin sista stund. Det är sorgligt att vi måste skiljas från våra kära, ja, det är sorgligt även när man är gammal och har fällt många läkeblad. Kerstin vågade ta emot trösten i sina drömmar. Hon såg ”genom ögonfransarna” inuti sig själv. Sista veckan drömde hon att hennes mor och far flyttade in i hennes lägenhet – den med den inglasade balkongen. Det var en stor glädje i den drömmen, även om hon troligen förstod att gränsen mot de döda nu var genomskinlig. En av de sista nätterna drömde hon att hennes fars huvud vilade vid hennes sida på huvudkudden: ”Det var så verkligt…” Jag tänkte för mig själv att hon behövde hans värn, ja, att hon på så sätt ”bemannade” sig. ”De är mig så nära nu”, sa hon om sina föräldrar sista gången vi talades vid.

 

Sådan är den sinnliga tankekällans tröst. Vi är inte ensamma i nödens stund. Det är en djupt mänsklig tillgång som Kerstin hade mod att ta emot.