Dröm dikt myt. Stina Hammar

Det är i dag den 13 april. Det har visat sig omöjligt för mig att blogga här nere på södra Öland, men jag skriver ändå som om det vore en blogg för senare publikation om två veckor. När man har börjat tänka så här bloggvis, så kräver det kontinuitet. Så säger Eurydike-i-mig, det sinnliga medvetande som sänder mig drömmar om natten. I natt drömde jag sålunda att någon kastade grus i mina ögon. Så var det naturligtvis inte, sa mitt abstraherande medvetande, Orfeus-i-mig, kritiskt. Eurydike skräms!

Drömmen kom sig av att jag löste korsord, innan jag somnade, och jag hade fyllt i ordet "grus" för något på fyra bokstäver "som sätter stopp i maskineriet". Stopp är det verkligen i mina verktyg, när jag inte kan använda internet. I drömmen blev ordet "grus" till ett helt drama, och min upplevelse av motgång med datorn blev till något mycket hotfullt. Därmed aktualiserades en viktigare sanning. Den som kastar grus i mina ögon är ju Tiden. Ett par veckor är lång tid, när man fyllt 85. Ännu ser jag på ett öga, men vänner omkring mig i samma ålder kämpar inte sällan med att utnyttja de sista synresterna. "Skynda, Stina!" sa alltså min sinnliga tankekälla Eurydike, och lät drömmen sluta med visan om prinsessan Törnrosa som sov i hundra år. Ja, den sinnliga tankekällan kallar sig vid så många namn, oftast kvinnliga.

Att ta del i väckningsskriket är min uppgift. Kom ihåg drömmen om "hönsmamman" - så har jag kallat den, för att mammas kjol var som gjord av fjädrar och för att hennes huvud såg så hönaktigt ut. Ty en av den sinnliga tankekällans vanliga förklädnader är fågelns, och den kan också vara av manligt kön. Kanske utväljs fågeln för visornas skull, de som kommer som fågeldrillar i mina drömmar. Hedvigs kråka som jag berättade om sist hette Germund, vilket är ett mansnamn. Det är den sinnliga tankekällan som sänder "Vännen", som egentligen är vår inre försvarare.

När jag låg och skulle somna den där kvällen, när jag hade skrivit om Hedvigs kråka, så tänkte jag på Gud och kände att jag hade inga beskrivningar. Tillvarons centrum? Då gav mig drömmen två visor till hjälp, och ett bär.

Den första visan brukar jag vara glad om jag hör småbarn sjunga medan de leker. Den är hämtad ur Torbjörn Egners "Folk och rövare i Kamomilla by":

Jag är polismästar Bastian

Jag är en vänlig man,

För det ska man alltid vara om man kan.

Och jag går omkring och passar på att alla har det bra,

För det tycker jag att alla skulle ha

Barnsligt? Ja, men vore vi där ändå! Fredrik Reinfelt försökte ta rollen i Kina nu inför olympiaden minsann. Precis så! Barnsligare är det inte.

Den andra visan var så här:

Han kommer till sörjande hjärtan,

Och livet får annan gestalt.

Han kommer med kraft att befria,

Tills Gud uti alla  blir allt.

Den strofen står i Frälsningsarméns sångbok, Och den pekar fram mot min nästa bok, som skall bli en sorgebok. Tröst behöver vi från varandra. Men den yttersta trösten finns inom oss och gestaltas i drömmen. Det ger frihet från andras tycken. Och åter vill jag betona att det är Eurydikes område - det moderliga inom både man och kvinna bor i den sinnliga tankekällan.

Ändå var visorna inte det viktigaste i den här drömmen. Till slut bjöds jag på ett bär. I bjudningen hade det ett litet skaft. Jag hann konstatera att det inte var ett blåbär och inte ett lingon. Sen hade jag det plötsligt i munnen och kände en syrlig smak.

Jag tänker på en scen mellan Hedvig och kråkan Germund i Tunströms roman "Tjuven". Hedvig spetsade en brödbit mellan läpparna "Germund med sin bräckta vinge hoppade fram över bordsskivan och tog den från henne."

För mig var det tvärtom. Ingen tog något från mig. Det går inte att vetenskapligt bevisa, men jag tror att det var ett kråkbär jag fick i munnen. Tack, Germund!