Talets gåva och ögonens
Äntligen var jag hemma igen hos min dator med tillgång till internet! När jag öppnade bloggen för att klistra in drömmen om kråkbäret - ja, då såg jag bäret helt plötsligt där det låg och glimmade bland bokstäverna! Jag hade fått en bloggkommentar av Birgitta Holm just om Hedvigs kråka Germund! Tack, Birgitta! Visst ger kråkbäret mig mund!
Jag skulle tro att det var 1980 som jag först tog kontakt med Birgitta, som då var docent i litteratur vid universitetet i Umeå. Äntligen fann jag någon som förstod vart jag ville komma med min forskning om Birger Sjöberg, den som jag sedan samlade till boken "Drömfyllt rum" 1982. Birgitta höll på med en serie studier som kallades "Romanens mödrar". "Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse" hette den första boken, som kom ut 1981. Det var första gången jag hörde Birgitta tala om "lejonstämman". Den bärs i Fredrika Bremers roman "Familjen H." av den blinda Elisabeth: "Den blinda som länge suttit stum och stilla, sade på en gång med ett slags häftighet: ´Jag skulle vilja sjunga...´ Elisabeth bär i sin stumhet kvinnans längtan efter att få röst i samhället och i dikten, men också alla människors innersta längtan efter just kärlekens röst. Hon säger till mannen, "översten" över oss alla: "du har bundit min tunga. . . låt ljunga mot dig likt bleka blixtar de hemska orden: ´jag älskar dig!´
Birgittas och mitt första möte handlade således om rätten att älska bortom konventionerna, rätten att tala och rätten att låta den textens sjölva struktur bära läsaren långt över den personliga identifikarionen.
Birgitta var då redan i gång med seriens andra bok: "Selma Lagerlöf och ursprungets roman" (1984) Det är nu 24 år sedan, och många böcker har Birgitta skrivit sedan dess. Men när jag nu på nyåret läste en artikel som Birgitta skrivit om Selma Lagerlöf i "De nios kalender 2007", spändes en bro över tiden, ja ända till våra samtal om Fredrika Bremers blinda Elisabeth.
Birgitta beskriver i artikeln "Mönstret i mattan" hur Selma Lagerlöf låter olika gestalter i romanernas rad bruka talets underbara gåva, bäras av den, förföras av den, svika den, när den inte förenas med kärlekens insikt. I detta tema närmar vi oss också Göran Tunströms "Tjuven", där Johan älskar språkets hemligheter men är blind för barndomsvännen Hedvigs bildrika och kroppsnära uttrycksbehov.
I Selma Lagerlöfs roman "En herrgårdssägen" har Fredrika Bremers Elisabeth en seende syster. Ingrid är från början blindförerska, en uppgift som leder tankarna till ögonens betydelse. Det är också dem som poängteras, när hon möter den unge studenten Gunnar Hede. Birgitta citerar: "Hade han sett såna ögon?....Trodde han inte att sådana ögon måste betyda något?" Gunnar Hede är en man som har svårt att sätta gränser. Hellre spelar han fiol än sköter sina studier. När han äntligen inser sitt ansvar för fädernegården, köper han alldeles för många getter. De dör alla i en häftig snöstorm, och Gunnar Hede förlorar då sitt förstånd. Ingrids uppgift i romanen blir att bota honom från sinnessjukdom. "Kärlekens makt ligger i att den är tolkande och seende," skriver Birgitta . "Hedes bilder och musik förenas med Ingrids seende ögon".
Detta kan också ses som en Orfeus och Eurydike - saga, denna gång med lyckligt slut. Eurydike kan rädda Orfeus, som Lars Ahlin framhöll i den novell jag tidigare refererat. Men kan någonsin motsatsen hända?
Göran Tunström anger klart och tydligt att hans roman "Tjuven" har Orfeus och Eurydike som underliggande tema. Och visst finns Lagerlöfs "En herrgårdssägen" i bakgrunden! Liksom Ingrid uppträder som lindanserska, när hon en tid följer ett vandrande konstnärspar, sägs om Hedvig: "Så rak hon vandrade. Som en lindanserska. Bara med den skillnaden att lindanserskor försöker le mot sin publik. Hur ofta log Hedvig?" Och när Hedvig rymmer från mentalsjukhuset och åter möter Johan läser vi: "Förnedringen stod likt en negativ gloria runt hennes uppsvällda, stinkande varelse. Ögonen var dolda i fettlager...."
Det ta är tungt att läsa, precis som Birgitta skriver i sin kommentar. Efter den hyllade romanen "Juloratoriet" blev Göran Tunström kanske ängslig att missbruka ordets gåva. Han kunde ju sin Selma Lagerlöf! Och vem har någonsin intresserat sig för kärlekens komponenter i "Juloratoriet"? När talar man om Torin och Härliga Birgitta? Härliga Birgitta sjunger verkligen fram Torin ur Hades, "Huset Nej", medan den positiva, sjungande Solvig egentligen tar energin ur alla som beror av henne. Nog är vi blinda.
Johans barn, som Hedvig föder, innan hon sätter eld på hans hus och omkommer i lågorna, kallas av Johan för "Domaren". Har vi någon framtid om vi inte räddar Eurydike?
Jag skulle tro att det var 1980 som jag först tog kontakt med Birgitta, som då var docent i litteratur vid universitetet i Umeå. Äntligen fann jag någon som förstod vart jag ville komma med min forskning om Birger Sjöberg, den som jag sedan samlade till boken "Drömfyllt rum" 1982. Birgitta höll på med en serie studier som kallades "Romanens mödrar". "Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse" hette den första boken, som kom ut 1981. Det var första gången jag hörde Birgitta tala om "lejonstämman". Den bärs i Fredrika Bremers roman "Familjen H." av den blinda Elisabeth: "Den blinda som länge suttit stum och stilla, sade på en gång med ett slags häftighet: ´Jag skulle vilja sjunga...´ Elisabeth bär i sin stumhet kvinnans längtan efter att få röst i samhället och i dikten, men också alla människors innersta längtan efter just kärlekens röst. Hon säger till mannen, "översten" över oss alla: "du har bundit min tunga. . . låt ljunga mot dig likt bleka blixtar de hemska orden: ´jag älskar dig!´
Birgittas och mitt första möte handlade således om rätten att älska bortom konventionerna, rätten att tala och rätten att låta den textens sjölva struktur bära läsaren långt över den personliga identifikarionen.
Birgitta var då redan i gång med seriens andra bok: "Selma Lagerlöf och ursprungets roman" (1984) Det är nu 24 år sedan, och många böcker har Birgitta skrivit sedan dess. Men när jag nu på nyåret läste en artikel som Birgitta skrivit om Selma Lagerlöf i "De nios kalender 2007", spändes en bro över tiden, ja ända till våra samtal om Fredrika Bremers blinda Elisabeth.
Birgitta beskriver i artikeln "Mönstret i mattan" hur Selma Lagerlöf låter olika gestalter i romanernas rad bruka talets underbara gåva, bäras av den, förföras av den, svika den, när den inte förenas med kärlekens insikt. I detta tema närmar vi oss också Göran Tunströms "Tjuven", där Johan älskar språkets hemligheter men är blind för barndomsvännen Hedvigs bildrika och kroppsnära uttrycksbehov.
I Selma Lagerlöfs roman "En herrgårdssägen" har Fredrika Bremers Elisabeth en seende syster. Ingrid är från början blindförerska, en uppgift som leder tankarna till ögonens betydelse. Det är också dem som poängteras, när hon möter den unge studenten Gunnar Hede. Birgitta citerar: "Hade han sett såna ögon?....Trodde han inte att sådana ögon måste betyda något?" Gunnar Hede är en man som har svårt att sätta gränser. Hellre spelar han fiol än sköter sina studier. När han äntligen inser sitt ansvar för fädernegården, köper han alldeles för många getter. De dör alla i en häftig snöstorm, och Gunnar Hede förlorar då sitt förstånd. Ingrids uppgift i romanen blir att bota honom från sinnessjukdom. "Kärlekens makt ligger i att den är tolkande och seende," skriver Birgitta . "Hedes bilder och musik förenas med Ingrids seende ögon".
Detta kan också ses som en Orfeus och Eurydike - saga, denna gång med lyckligt slut. Eurydike kan rädda Orfeus, som Lars Ahlin framhöll i den novell jag tidigare refererat. Men kan någonsin motsatsen hända?
Göran Tunström anger klart och tydligt att hans roman "Tjuven" har Orfeus och Eurydike som underliggande tema. Och visst finns Lagerlöfs "En herrgårdssägen" i bakgrunden! Liksom Ingrid uppträder som lindanserska, när hon en tid följer ett vandrande konstnärspar, sägs om Hedvig: "Så rak hon vandrade. Som en lindanserska. Bara med den skillnaden att lindanserskor försöker le mot sin publik. Hur ofta log Hedvig?" Och när Hedvig rymmer från mentalsjukhuset och åter möter Johan läser vi: "Förnedringen stod likt en negativ gloria runt hennes uppsvällda, stinkande varelse. Ögonen var dolda i fettlager...."
Det ta är tungt att läsa, precis som Birgitta skriver i sin kommentar. Efter den hyllade romanen "Juloratoriet" blev Göran Tunström kanske ängslig att missbruka ordets gåva. Han kunde ju sin Selma Lagerlöf! Och vem har någonsin intresserat sig för kärlekens komponenter i "Juloratoriet"? När talar man om Torin och Härliga Birgitta? Härliga Birgitta sjunger verkligen fram Torin ur Hades, "Huset Nej", medan den positiva, sjungande Solvig egentligen tar energin ur alla som beror av henne. Nog är vi blinda.
Johans barn, som Hedvig föder, innan hon sätter eld på hans hus och omkommer i lågorna, kallas av Johan för "Domaren". Har vi någon framtid om vi inte räddar Eurydike?
Kommentarer
Trackback
