Dikten-i-örat
I mitt öra sjunger sen många år Birger Sjöbergs melodier. Fridas vän sjunger för Frida om världsrymden (1922):
Frågar Frida mig om stjärnor klara,
vill jag svara:
jordar äro de, ej silverbloss.
Frida blir skakad av att förlora det religiösa perspektivet för det naturvetenskapliga: ”Ja, men himlens boning…” Vännen vill inte ”röva hennes barnatro”, men han har svårt att hålla sig för skratt: ”Ej så lätt man fattar / Universum, som man strax vill tro!”
Har vi vant oss? Kan vi tänka på två sätt? I världsrymden finns vi människor, ett spännande experiment i naturen, så långt vi känner den. Vi är en art som kan både älska och hata och har ord för det. Kan vi också överleva? Har naturen ett inbyggt program för just människan? Är det den starkares rätt som gäller? Eller kan vi överleva tack vare samarbete och inbördes hjälp?
Vi människor utstrålar tillsammans en atmosfär som är mer eller mindre gynnsam för artvänliga krafter. Den atmosfären är ordfattig som naturen men sinnligt förnimbar. Kan man andas? Det är en fråga som inte handlar bara om syret i luften.
Också inom oss har vi en gåtfull världsrymd. Den är osynlig, men vår sinnliga tankekälla fyller den med bilder och toner som ofta överraskar oss: ”alltid nickar det en liten stjärna någonstans!” som Sjöberg uttrycker det. Konsten och drömmen vidgar och förnyar symboler som annars skulle stelna. Vi kan andas igen. Världen bevingas med citat, och begrepp personifieras till mångtydiga poetiska gestalter. Personifikation är den sinnliga tankekällans grundregel.
Älvor, tomtar, djävlar, häxor och annat småknytt hör till befolkningen på min inre planet. Tack Stagnelius, tack Fröding! Visan-i-örat består mig ibland med änglar som ”förkunnar Guds välbehag” (ps 147). När det händer tolkar jag det som ett sus av bekräftelse från nervsystemets vittförgrenade buske i hela min kropp. Varje hårstrå är inräknat! Tillsammans med ”barnen och herdarna” följer mitt inre folk gärna Viktor Rydbergs ”Betlehems stjärna” på Alice Tegnérs melodi från 1893, när Djursholms kapell invigdes, nymålat av Natanael Beskow med hemlig solhälsning i altarbågen till hans hustru Elsa, som hade svårt för det religiösa språket. ”Kristus är solen i hjärtat”, förklarade hon, och det blev ett tecken mellan dem hela livet. Minns du älvan med apelsinhåret i bilderboken Solägget 1932? Hon är släkt med Kristussolen i Djursholms kapell. Men det är en hemlighet!
Visst finns det ”mål och mening med vår färd”, skrev Karin Boye i en välkänd dikt 1927. I Rydbergs psalm ”Betlehems stjärna” anges målet: ”ej bort men hem”. Hem till människans fredliga identitet, antar jag, inte bort från den. Vi har ett val. Lustgården jag ville ha geografiskt bestämd i min barndom heter inte längre Eden – den heter Freden. Vi försäkras om hjälpsamma krafter vid ” lustgårdens stängsel”. För mig är ”lustgården” vänskap, kärlek och meningsfullt samarbete: ”Armar där räckas dem, / läppar där viska, / viska och räckas dem / ljuva och friska”. Motsatsen är Uppenbarelsebokens giftiga ”Stjärnan Malört”, som Ingmar Bergman låter oss bäva för i filmen ”Det sjunde inseglet”. Pest, våld och livsfarlig mobbningav konstens ljusa clown kännetecknar Stjärnan Malört. Lustgården representeras i filmen av ett smultronfat som bjuds omkring.
